Att predika i ”eldsugnen”

Under årens lopp har det skrivits mycket om koncentrationslägren och det lidande som våra bröder upplevde där. Bland dem som fick sitta i koncentrationsläger var Jehovas vittnen från Tjeckien. Vi skall inte uppehålla oss vid detaljer när det gäller vad de fick utstå, utan i stället vid hur de blev andligen uppbyggda och hur de byggde upp andra till och med i ”eldsugnen”. — Jämför Daniel 3:20, 21.

På den tiden kände människor runt hela jorden till namnet på den tjeckiska byn Lidice. Den 9 och 10 juni 1942 blev hela byn, på Hitlers direkta order, jämnad med marken som en vedergällning för en tysk officers död. Byns namn skulle utplånas från Europas karta. Božena Vodrážková, som överlevde dessa fasor, berättade senare: ”Gestapo omringade hela byn. Alla män sköts, barnen fördes till okända platser, och kvinnorna transporterades till koncentrationslägret i Ravensbrück. Där träffade jag vittnen för vår Herre Jehova. ... En gång sade en vän till mig: ’Božena, jag har talat med bibelforskarna. De talar om märkliga ting. Det låter som en saga, men de påstår att det som Bibeln säger är sant, att Guds kungarike skall komma och göra slut på all ondska.’ Senare träffade jag dem själv. De vittnade för mig om Guds kungarike, och jag blev mycket tilltalad av deras budskap.” Ja, Božena blev ett Jehovas vittne.

Många medfångar blev djupt imponerade av Jehovas vittnens uppförande i lägren. Alois Miczek erinrar sig: ”Under kriget blev jag fängslad på grund av mina aktiviteter som kommunist och sattes i koncentrationslägret Mauthausen. Vittnena som var där lyckades på något sätt få tag på Vakttornet och annan litteratur, som de sedan använde för att undervisa några av medfångarna, och SS kunde inte hindra detta. Som en varning beslöt SS därför att skjuta vart tionde vittne i lägret. De ställde upp alla vittnen på led, och vart tionde vittne fördes åt sidan av beväpnade vakter. Men helt plötsligt, som på en given signal, vände sig de återstående 90 procenten av bröderna om och började gå mot gruppen som hade utvalts för avrättning. ’Om ni skall skjuta var tionde, skjut då oss alla!’ Hela lägret fylldes av djup respekt inför denna handling, och SS-männen blev så imponerade att befallningen återtogs. Jag var ögonvittne till denna händelse.” (Joh. 15:13) Och hur påverkade detta Alois liv?

Hans dotter, Marie Gogolková, förklarar: ”Att min far iakttog Jehovas vittnen i Mauthausen ledde till att han omfattade sanningen. Han blev döpt direkt efter kriget, och han predikade nitiskt om Guds kungarike och hjälpte många att lära känna sanningen.”

Oldřich Nesrovnal från Brno satt också i koncentrationsläger. Varför det? Han avskydde krig och hade därför försökt fly över gränsen till Schweiz. Han greps under flykten, anklagades för spioneri och deporterades till Dachau. Han berättar: ”I tåget som förde oss till lägret fick jag syn på en tystlåten 13-årig pojke som satt nära fönstret och läste något. Det verkade som om han försökte gömma det han läste. Jag frågade vad det var, och han svarade: ’Bibeln.’ Han sade att han inte skulle avsäga sig sin tro på Gud. Jag förstod inte vad pojken menade, men jag höll mig till honom. Han hette Gregor Wicinsky och var från Polen. Följande dag fick jag veta att han var ett Jehovas vittne. Han hade vägrat att skriva på en förteckning över saker som han var tvungen att lämna in. Förteckningen var på tyska, och han var rädd att han skulle skriva under en förklaring som utgjorde en kompromiss. Han blev slagen, men inte ens det knäckte honom. ...

Jag skrev till min mor och bad om en bibel, och märkligt nog kom den fram. Jag började läsa den regelbundet. En man från Ostrava [i Mähren] lade märke till mig. Han frågade om jag förstod vad jag läste, och jag sade att jag förstod ungefär hälften. ’Skulle du vilja förstå mer?’ ’Ja’, svarade jag. ’Möt mig då i morgon kväll efter klockan sex vid den och den platsen.’ Det här var första gången jag var med vid ett möte hos Jehovas vittnen. Mötena hölls varje dag efter klockan 18, och tre gånger på söndagar. Både talaren och temat var bestämt i förväg. Min ’lärare’ var litteraturtjänaren. Han var lägrets skomakare, och all den handkopierade litteraturen låg gömd under hans arbetspall. Men jag hörde inte av Gregor igen på ett och ett halvt år. Så, i slutet av 1944, såg jag en grupp fångar som återvände från olika sidoläger, och jag kände igen min vän Gregor. Han verkade vara nästan en halv meter längre men fruktansvärt mager. Efter vistelse i karantän var han tillsammans med oss vid mötet. Vi välkomnade varandra hjärtligt, och sedan sade han: ’Jag bad till Herren Jehova att han inte skulle lämna dig ensam här.’ Jehova hade besvarat hans bön.”

Åminnelsefirande i ett koncentrationsläger

Var det under sådana omständigheter möjligt att högtidlighålla minnet av Kristi död? Ja, verkligen! Men vissa undrade ibland hur det skulle gå till. Božena Nováková förklarar: ”Åminnelsen närmade sig. Jag kände mig obehaglig till mods, eftersom jag trodde att jag inte skulle få möjlighet att ta del av emblemen. Men Jehova ordnade allting. Han kände till min önskan, och när dagen för Åminnelsen kom, kallades jag till en av barackerna. Flera systrar av olika nationaliteter var redan där. Åminnelsen, inbegripet utdelandet av emblemen, ägde rum utan störningar. Äran och tacksägelsen går till vår Gud, Jehova, och till hans Lamm!”

Men hur hade man fått tag i det osyrade brödet och vinet? Hon tillade: ”Det råkade vara så att i närheten, i staden Fürstenberg, arbetade några Jehovas vittnen på en statlig bondgård, och de lyckades förse oss med emblemen.”

Efter denna välsignelse hade syster Nováková en annan erfarenhet — svår, men trosstärkande. Hon erinrar sig: ”En dag kallades jag till tvättrummet. Det var ett tvättrum med duschar, men när duscharna sattes på, kom det gas i stället för vatten. Förgiftade kvinnor, somliga fortfarande vid liv, kastades i ugnar. Jag hade ingen aning om detta förrän en kvinnlig vakt sade till mig: ’Jaså, en Bibelforscher, då skall du in och gasas! Nu skall vi se om din Jehova kommer att rädda dig!’” När syster Nováková vände sig om, fylldes hennes ögon av tårar, och hon bad: ”Fader Jehova, jag ber dig, om jag skall dö, så låt din vilja ske. Men jag ber för mina barn. Jag anförtror dem helt i din vård.” När hon berättar vad som sedan hände, säger hon: ”Medan jag bad öppnades dörren, och chefsläkaren kom in, såg min lila triangel och sade: ’Bibelforscher, vad gör du här? Vem har skickat hit dig?’ Jag svarade att det var vakten. Han sade: ’Gå ut härifrån! Din plats är där!’ och så pekade han på dörren. Medan jag gick ut, hörde jag vaktens kommentar: ’Nu tror jag att deras Jehova skyddar dem.’”

[Infälld text på sidan 168]

”’Om ni skall skjuta var tionde, skjut då oss alla!’ Hela lägret fylldes av djup respekt”