Beträffande händelserna under denna period skrev broder Müller senare: ”I Valdicefängelset fördes jag en dag i januari 1956 till ett kontor där två män väntade på mig. De uppgav att de var från inrikesministeriet. De försökte övertyga mig om att vi borde ’mjuka upp’ några av våra religiösa läror. Vi kunde inte komma överens, och därför blev intervjun kort. År 1957 fick jag besök av två andra tjänstemän från inrikesministeriet. Det tre timmar långa samtalet hade en helt annan anda. Jag hade möjlighet att öppet förklara vittnenas uppfattningar och ståndpunkter angående olika frågor. De var intresserade av vår inställning till militärtjänst, blodtransfusioner, fackföreningar och ett antal andra saker. Vid slutet frågade en av dem mig: ’Herr Müller, tror ni att vi kan bli vänner?’ Jag svarade: ’Människor som är vänner har en nära samhörighet och har många gemensamma intressen. Vi Jehovas vittnen tror på Gud. Men ni kommunister är ateister. Vi kan inte ha en gemensam grund. Men jag tror att vi kan leva och existera sida vid sida.’ Tjänstemannen sade: ’Jag är glad över ert svar, för annars hade vi inte kunnat lita på er.’ Jag hade en känsla av att denna avslutande fråga ställdes för att avgöra om det kunde bli någon meningsfull dialog mellan oss i framtiden. I så fall skulle det föra oss ett steg närmare en lösning på vår situation.”

En del bröder, och det var kanske förståeligt, hade starka känslor mot myndigheterna på grund av att de hade behandlat deras kristna bröder illa. Broder Müller säger: ”Jag var mycket bekymrad över denna situation, varför jag på hösten 1957 skrev ett brev [från fängelset] för att hjälpa bröderna att se saken i rätt perspektiv.” Ett av styckena lyder:

”Det är en annan sak som smärtar mitt hjärta. ... Jag vill påminna bröderna om att våra möten är helgade åt studium av Skriften och åt övning av Jehovas vittnen för att de skall bli bättre och mer kvalificerade tjänare. Det är klart oacceptabelt att diskutera politik eller att uttrycka någon statsfientlig åsikt vid möten, oberoende av var de hålls och oberoende av om det endast är två närvarande eller det är många. Bröder, tänk på detta och tillåt inte några sådana diskussioner. Hyser någon av er agg mot regimen för att jag och andra bröder är i fängelse? I så fall bönfaller jag er, i mitt namn och i de andra brödernas namn, att slå bort sådana känslor. Ge inte efter för vrede och förbittring, för vi har överlämnat vår sak åt Gud, och ni bör göra på samma sätt.” — Rom. 12:17–13:1.

Trogna bröder och systrar blev mycket uppmuntrade av detta brev. Jan Tesarz sade: ”Vi fick hans brev, skrivet i fängelse år 1957. Det visade inga tecken på kompromiss, utan tydde på kristen resonlighet!” Men det var inte alla som hade den uppfattningen. Broder Müllers brev blev föremål för tvister och mycket spekulation.

När broder Müller sände ett brev till bröderna för att klargöra saker och ting, förhindrade vissa som hade bestämda och kritiska åsikter att brevet lästes upp i församlingarna.