Den förste som sattes i fängelse på grund av kristen neutralitet i detta land var Bohumil Müller. Han skrev: ”Den 1 oktober 1937 var det meningen att jag skulle börja göra min militärtjänst. Men mitt samvete sade mig att Gud inte vill att hans tjänare skall ’lära sig att föra krig’. (Jes. 2:4) Jag litade på att Jehova skulle ge mig tillräcklig styrka och uthållighet för prövningar som väntade. I slutet av mars 1939 hade jag, på grund av mitt ställningstagande, blivit kallad inför en militärdomstol fyra gånger och varje gång dömts till flera månaders fängelse. När jag ser tillbaka på den tiden, kan jag nu säga att jag är tacksam för dessa prövningar, eftersom de förberedde mig för mycket svårare tider som skulle komma.”

Den 1 april frigavs Bohumil Müller efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för sin kristna neutralitet. På väg från fängelset till järnvägsstationen ringde han till avdelningskontoret. Han sade senare: ”Jag sade till dem att jag skulle komma nästa dag och göra vad jag än kunde. Vi var tre på Betel den dagen. Det fanns mycket arbete att göra. En del av tryckeriutrustningen fanns redan på plats vid en hamn för transport till Nederländerna. Det övriga behövde packas omgående. Broder Matejka och jag tog hand om den uppgiften, medan broder Kapinus rensade kontoren och Betels lokaler. Under tiden översatte vi också tidskrifterna — Vakttornet och En Ny Värld (nu Vakna!). Vi lyckades också föra ut en stor mängd böcker och broschyrer på tjeckiska som Gestapo inte hade brytt sig om under en razzia i mars. Detta trots att Gestapo kom till avdelningskontoret flera gånger under avvecklingen.”

När Tjeckoslovakien nu var ockuperat, var det uppenbart att det skulle bli mycket svårt att predika. Många bröder lämnade landet. Broder Dwenger reste till Schweiz kvällen innan Gestapo kom för att arrestera honom. Broder Müller förberedde sig också för att resa. Han hade fått det nödvändiga tillståndet från myndigheterna att göra detta, när det kom ett brev från avdelningskontoret i Bern som antydde att det skulle vara fördelaktigt om han kunde fortsätta sitt uppdrag att ge behövlig tillsyn och uppmuntran åt vännerna i Tjeckoslovakien. Broder Müller accepterade genast detta, och för att han inte skulle ändra sig förstörde han sitt pass.

Fyrtioåtta år senare sade han: ”Om någon nu skulle fråga mig om jag någonsin ångrade att jag inte lämnade Prag våren 1939, skulle jag utan tvekan svara: ’Nej!’ Jag har aldrig ångrat att jag stannade. Med tiden insåg jag att det var här jag hörde hemma. Det var här som Jehova och hans organisation hade placerat mig. Allt det grymma lidande och all den misshandel som jag ofta fick uthärda uppvägdes mer än väl av den glädje jag kände när jag såg hur arbetet växte från år till år och hur skaran av glada tillbedjare av den Allsmäktige ökade runt omkring mig!”

Men när broder Müller, som tidigare hade varit hans medarbetare, träffade Kopetzky år 1940, var denne en helt annan man. Följande inträffade: Bröderna hade duplicerat en biblisk publikation och lagt den i flera kuvert för att postas. Broder Müller lade dem i en väska och cyklade från postkontor till postkontor i Prag. Han lade några kuvert i varje brevlåda. Han sade: ”När jag kom fram till ett av postkontoren, såg jag en man som väntade vid kassan iklädd en sådan uniform som SS-männen bar. Jag stannade, men innan jag bestämde mig för vad jag skulle göra, vände sig mannen om, och vi stod ansikte mot ansikte. Under ett ögonblick stirrade vi på varandra. Till min stora förvåning var det en före detta broder jag såg i ögonen, Karel Kopetzky! Jag återfick snabbt fattningen, gick till en av kassorna och tog en blankett, lämnade postkontoret och skyndade i väg på cykeln.”

Året därpå blev broder Müller, som då hade tillsynen över verket i landet, arresterad och förd till koncentrationslägret Mauthausen.