Disciplin har varit min räddning
NÄR jag var fyra år, skrev mina föräldrar in mig i en gymnastikgrupp. Det krävde övning, och jag måste arbeta tillsammans med andra flickor. Kort därefter började jag träna för att bli dansös. Disciplin blev en del av mitt liv.
Mina föräldrar var verkliga disciplinmänniskor och förväntade att deras barn skulle visa respekt, vara artiga och väluppfostrade. Ibland tyckte jag att de var orättvisa, men när jag nu ser tillbaka — efter att ha fostrat upp tre egna barn — förstår jag värdet av disciplin. Ja, jag är verkligen tacksam mot mina föräldrar för all deras omtanke.
Min tidiga övning i självdisciplin och att jag lärde mig arbeta i grupp har hjälpt mig senare i livet.
Att möta utmaningar
När jag var åtta år, fick jag reumatisk feber, en sjukdom som tvingade mig att ligga till sängs. Jag hade mycket ont i båda knäna, och jag fick inte gå på 12 månader. Min kärleksfulla familj bar mig överallt. Ingen trodde att jag skulle kunna dansa igen. Men tack vare den vård mina föräldrar gav mig, och vår husläkares skicklighet och tålamod, blev jag helt återställd och återvände till min dans mer besluten än någonsin att bli bäst.
Mina föräldrar tillät mig att sluta grundskolan när jag var 16 år, så att jag kunde inrikta mig på min karriär som dansös. Det gjorde jag med iver och entusiasm. Så småningom började jag träna klassisk balett. Det krävde mer självdisciplin än någonsin. Under tre och ett halvt års tid studerade och tränade jag sex dagar i veckan.
När jag var 19 år, hölls inträdesprov till Australian Ballet School. Konkurrensen för att bli antagen i denna ansedda skola var stenhård. Bara några få skulle tas ut från hela Australien. Till min glädje var jag en av dem som blev uttagna. Därmed började 18 månaders intensiv utbildning. Skolan innefattade lektioner i balett, mimik, drama och konst. Balett är en graciös form av dans, men verklig styrka behövs för att få det att se lätt ut. För att stärka benen styrketränade vi därför i ett gym.
Slutligen, i juni 1970, hölls inträdesproven till Australian Ballet Company. Återigen blev jag uttagen, och inom en vecka hade jag anslutit mig till balettensemblen.
Ett liv i en annorlunda värld
Innan jag visste ordet av hade jag lämnat mitt hem för första gången i livet och kastats in i en mycket annorlunda omgivning. Vår ensemble turnerade i Australien, och sedan for vi till Asien. Det var som att leva i en annan värld med egna regler och normer. Det innebar långa, påfrestande dagar och kvällar av arbete och därtill ömmande, blödande fötter fulla av blåsor. Men föreställningarna gjorde allt det hårda arbetet värt besväret. Att vara där ute på scenen var underbart.
När vi hade kommit tillbaka till Australien, svepte en influensaepidemi genom ensemblen, och den hindrade många av oss från att uppträda. Jag kunde inte dansa på tre månader. När jag återvände till balettensemblen, började jag få problem med att klara av livet som dansös — att alltid sträva efter fulländning och att begränsa varje slags umgänge utanför baletten, eftersom både tid och trötthet hindrade ett normalt umgängesliv. Skulle detta, efter alla år av utbildning och träning, bli slutet på min karriär?
Jag började få sjukliga, förvirrade tankar. Jag blev djupt inåtvänd och isolerade mig. Slutligen, omkring ett år senare, insjuknade jag i nässelfeber, en svår allergisk reaktion. Jag blev full av svullna, kliande, röda utslag, som spred sig över hela kroppen tills jag såg ut som en enda stor, röd klump. Det här var droppen som kom bägaren att rinna över — jag sade upp mig hos Australian Ballet Company. Det tog många månader innan jag blev återställd. Än en gång skötte mina föräldrar om mig och hjälpte mig att återfå hälsan.
Giftermål och familj
År 1974 träffade jag en trevlig ung man. Han var frilansande skådespelare. Vi gifte oss och reste runt i hela Europa. När vi återvänt till Australien, föddes vårt första barn, Justin, år 1976. Vi flyttade senare till Perth i Western Australia och köpte ett hotell. Vilken förändring i livsstil det innebar!
Arbetsbördan var enorm, eftersom vi försökte sköta hotellet själva. Jag gick upp klockan fyra på morgonen och slutade ibland inte att arbeta förrän nästa morgon. Förutom denna press fanns det starka demoniska inflytanden på hotellet. Det påverkade långsamt vårt liv, i synnerhet min käre makes. På grund av problem i äktenskapet och ekonomiska svårigheter beslöt vi därför efter tre år att sälja hotellet för att rädda vårt äktenskap.
Vår familj hade nu utökats till fem personer, eftersom vi också fått två döttrar, Bianca och Victoria. Det tog lång tid att få hotellet sålt, och det var under den här tiden som jag började vända mig till Gud för att få hjälp. Jag kom ihåg bönen ”Fader vår”, som jag hade lärt mig utantill som barn. Den fanns i mitt sinne hela tiden, och jag bad den alltid.
Till slut fick vi hotellet sålt. Men bara tre veckor innan vi skulle lämna Perth och flytta till Melbourne dog min man av ett aneurysm (artärbråck). Han var bara 32 år gammal. Jag var överväldigad av sorg, och sorgen blev inte mindre när en katolsk präst i Melbourne sade till mig att eftersom min man haft bekymmer med demoner, fanns deras dåliga inflytande säkert hos mig också. Så han började stänka ”heligt” vatten över mig och barnen och i alla rummen i min mors hem, där vi bodde.
Fortfarande obesvarade frågor
Flera år gick, och jag fortsatte att ställa frågor om Gud, men jag fick inte några tillfredsställande svar från katolska kyrkan, som jag tillhörde. Jag beslutade då att vår familj skulle flytta från Melbourne till Queensland, där klimatet är varmare. I Brisbane blev vi starkt engagerade i kyrkliga aktiviteter. Barnen gick i katolska skolor, och vi gick regelbundet i kyrkan, fastade vid speciella högtider, läste våra böner och gjorde allting som jag trodde Gud krävde av oss.
Eftersom jag inte hade fått mina frågor besvarade, beslöt jag att på egen hand läsa ett avsnitt i Bibeln varje dag för att se om jag själv kunde finna svaren. Så småningom läste jag Matteus 7:7, och det gjorde mig förbluffad. Där sades det helt enkelt att man skulle fortsätta att be och fortsätta att söka. ”Det här var lätt”, tänkte jag. Så det var precis vad jag gjorde. Jag fortsatte att be Gud om hjälp att få svar på mina frågor.
Till slut fick jag svar
Så här i efterhand förstår jag att det inte var någon tillfällighet att två Jehovas vittnen inom kort kom till min dörr. Det de sade lät underbart. Även om jag lyssnade med intresse, insåg jag inte att det här var vad jag hade letat efter. Så efter det att kvinnorna hade besökt mig några gånger bad jag dem att inte bry sig om att komma tillbaka.
Jag var mycket upptagen då i början av år 1987. Jag befann mig i slutskedet av en renovering av mitt hus och behövde en duktig målare för att slutföra arbetet. Byggmästaren rekommenderade en vänlig, artig och hjälpsam ung målare som hette Peter. Peter talade så kärleksfullt om sin hustru och sina barn, och han gav ett så sunt och rent intryck. Så skulle jag själv vilja vara, och därför frågade jag honom en förmiddag, medan han balanserade på en byggnadsställning: ”Vilken kyrka går du i?”
När jag fick veta att han var ett Jehovas vittne, överöste jag honom med frågor från det att han kom till arbetet på morgonen tills han utmattad gick hem på kvällen. Och han kunde besvara alla mina frågor. Jag började studera dag och natt, och Bibeln började bli levande för mig. Överlycklig samtyckte jag till ett bibelstudium för hela familjen. Det var den mest stimulerande tiden i vårt liv tack vare glädjen att veta att vi hade funnit sanningen.
Vi städade bort allt skräp ur vårt liv — tankar som fanns i våra sinnen och ägodelar som hade att göra med avgudadyrkan. Vi rensade ut säckvis med skräp från vårt hus och körde det till soptippen. Det dröjde inte länge förrän mina barn under artiga former blev ombedda att lämna de katolska skolorna. Att de vittnade om Jehova uppskattades inte.
Förenade i sann tillbedjan
Alla fyra är vi nu döpta Jehovas vittnen. Justin och Bianca har slutat skolan och tjänar som pionjärer (heltidsförkunnare). Victoria är 16 år och går fortfarande i skolan. Och jag är inne på mitt sjätte år som pionjär.
Vi tillhörde en församling i Brisbane i sex år, och där fick jag möjlighet att hjälpa två rara äldre damer, som efter en kort tid överlämnade sig åt Jehova Gud. År 1994 flyttade vi till ett område där behovet av Rikets förkunnare var större. Nu tjänar vi i en liten stad som heter Charleville i sydvästra Queensland. Vårt predikodistrikt omfattar ett mycket stort område, ungefär lika stort som ön Tasmanien, söder om Australien!
När jag tänker tillbaka på min barndom och min träning, har jag kommit att inse vilken nytta jag har haft av disciplin. Det har hjälpt mig att tillämpa Bibelns principer och att göra nödvändiga förändringar i livet. Ja, att nu bli disciplinerad av Jehova medför idel glädje och hoppet om eviga välsignelser för mig själv och min älskade familj. — Ordspråken 6:23; 15:33. — Berättat av Sue Burke.
[Bild på sidan 21]
Med mina tre barn