Darius — en kung med känsla för rättvisa
EN BERÖMD kung skröt en gång över sina byggnadsprojekt och sade: ”Vid uppförandet av murarna kring Babylon omgav jag det med en stark mur på östra sidan. Jag grävde en vallgrav. ... Med asfalt och tegel byggde jag en väldig mur som likt ett berg inte kunde rubbas.” Ja, den babyloniske kungen Nebukadnessar hade genomfört ett omfattande byggnadsprogram och hade arbetat hårt för att befästa huvudstaden i sitt rike. Men staden Babylon visade sig inte vara så ointaglig som han hade föreställt sig.
Beviset för detta kom den 5 oktober 539 f.v.t. Åtföljd av den mediska hären intog då den persiske härskaren Cyrus II Babylon och avrättade dess kaldeiske regent, Belsassar. Vem skulle nu bli den förste härskaren i den nyss erövrade staden? Guds profet Daniel, som befann sig inne i staden när den föll, skrev: ”Medern Darius ... mottog kungariket i en ålder av omkring sextiotvå år.” — Daniel 5:30, 31.
Vem var Darius? Hurdan härskare visade han sig vara? Hur behandlade han profeten Daniel, som hade varit mer än 70 år i Babylon som landsflyktig?
EN KUNG MED EN KNAPPHÄNDIG HISTORIA
Historien ger bara knapphändiga upplysningar om medern Darius. Mederna lämnade praktiskt taget inga skriftliga vittnesbörd efter sig, och de hundratusentals kilskriftstavlor som man har grävt fram i Mellersta Östern ger en bristfällig och fragmentarisk bild av den historiska utvecklingen. Av andra forntida profana skrifter finns bara få kvar, och de tillkom ett hundra år eller mer efter det att de händelser som inbegrep Darius ägde rum.
Vittnesbörden låter oss emellertid förstå att den persiske härskaren Cyrus II efter erövringen av Mediens huvudstad, Ekbatana, lyckades vinna medernas lojalitet. Mederna och perserna stred därefter gemensamt under hans ledarskap. Angående förhållandet mellan meder och perser skriver Robert Collins i sin bok The Medes and Persians: ”Mederna levde fredligt på jämbördig fot med perserna. De fick ofta höga ämbeten i den civila förvaltningen och ledarposter i den persiska hären. Utlänningar refererade till folket som mederna och perserna och gjorde ingen skillnad mellan de erövrade och erövrarna.” Medien införlivades således med Persien, och det medo-persiska riket bildades. — Daniel 5:28; 8:3, 4, 20.
Mederna spelade utan tvivel en viktig roll när Babylon intogs. Bibeln presenterar Darius, Ahasveros son, ”av medernas säd” som den förste av det medo-persiska rikets regenter som härskade över Babylon. (Daniel 9:1) Hans kungliga makt gav honom befogenhet att införa stadgar ”i enlighet med medernas och persernas lag, som inte upphävs”. (Daniel 6:8) Det Bibeln säger om Darius ger oss dessutom en glimt av hans personlighet och en sannolik förklaring till att profanhistorien inte ger några upplysningar om honom.
DANIEL GYNNAS
Kort efter det att Darius hade kommit till makten i Babylon tillsatte han ”ett hundra tjugo satraper, som skulle vara över hela kungariket”, uppger Bibeln, ”och över dem tre höga ämbetsmän, av vilka Daniel var en”. (Daniel 6:1, 2) Men Daniels höga ställning var en nagel i ögat på de andra ämbetsmännen. Hans ostrafflighet medverkade utan tvivel till att förhindra korruption, vilket sannolikt skapade förbittring. De höga ämbetsmännen måste också ha känt avund mot Daniel, eftersom kungen gynnade honom och övervägde att göra honom till statsminister.
I hopp om att kunna göra slut på den här situationen tänkte de två andra ämbetsmännen och satraperna ut en juridisk fälla. De vände sig till kungen och förelade honom för underskrift en förordning som skulle förbjuda att man under trettio dagar framställde ”en vädjan till någon gud eller människa”, förutom till Darius. Enligt deras förslag skulle den som överträdde förordningen kastas i lejongropen. Darius förleddes att tro att denna förordning hade alla de höga regeringsämbetsmännens stöd, och förslaget verkade vara ett uttryck för deras lojalitet mot kungen. — Daniel 6:1–3, 6–8.
Darius undertecknade stadgan och konfronterades snart med följderna av den. Daniel blev den förste som överträdde förordningen, eftersom han fortsatte att be till Jehova Gud. (Jämför Apostlagärningarna 5:29.) Den trogne Daniel kastades i lejongropen, trots att kungen uppriktigt försökte finna en utväg att kringgå den oåterkalleliga lagen. Darius gav uttryck åt sin tillit till att Daniels Gud hade makt att bevara profeten vid liv. — Daniel 6:9–17.
Efter att ha tillbringat natten sömnlös och fastande skyndade sig Darius till lejongropen. Till sin stora glädje fann han Daniel i livet och oskadd! Kungen lät omedelbart kasta Daniels anklagare och deras familjer i lejongropen som vedergällning. Han befallde dessutom: ”I varje herradöme i mitt kungarike skall människor bäva och frukta inför Daniels Gud.” — Daniel 6:18–27.
Det är tydligt att Darius respekterade Daniels Gud och religion och var ivrig att ställa allt till rätta. Men genom att straffa Daniels anklagare måste Darius ha ådragit sig de övriga ämbetsmännens fiendskap. Och Darius befallning om att alla i riket skulle ”frukta inför Daniels Gud” måste ha väckt stark förbittring hos de mäktiga babyloniska prästerna. Eftersom skrivarna säkert påverkades av dessa faktorer, skulle det inte vara det minsta förvånande om de profana berättelserna ändrades och upplysningarna om Darius utelämnades. Den korta berättelsen i Daniels bok framställer emellertid Darius som en härskare med känsla för rättvisa.