• Vetenskapliga dateringar av förhistoriska tider
    Vakna! – 1986 | 22 september

    • Kalium-argonklockan

      Den metod som har blivit mest använd är kalium-argonklockan. Kalium är ett ämne som är vanligare än uran — kaliumklorid säljs i speceriaffärer som ersättning för vanligt salt. Det består till största delen av två isotoper med masstalen 39 och 41, men en tredje isotop, med masstalet 40, är svagt radioaktiv. En av dess produkter vid sönderfall är argon, en ädelgas om utgör 1 procent av atmosfären. Kalium med masstalet 40 har en halveringstid på 1,4 miljarder år, vilket medför att det lämpar sig till att göra en hel rad åldersbestämningar med, från tiotals miljoner år upp till miljarder år.

      I motsats till uran förekommer kalium i stor utsträckning i jordskorpan. Det är en beståndsdel i många mineral i de flesta vanliga bergarter, både eruptiva och sedimentära. Förutsättningarna för att kalium-argonklockan skall vara användbar är desamma som beskrivits här ovan: Kaliumet måste vara fritt från argon när klockan startar, det vill säga när mineralet bildas. Och systemet måste vara förseglat för hållbarhetens skull, så att inget kalium eller argon bortgår eller upptas.

      Hur väl fungerar då klockan i praktiken? Ibland mycket bra, men vid andra tillfällen dåligt. Ibland ger den tidsbestämningar som i hög grad skiljer sig från dem som uran-blyklockan ger. Vanligen är skillnaderna små, och sådana resultat kan tillskrivas argonförluster. Men i andra bergarter stämmer tidsbestämningarna med hjälp av kalium och uran mycket väl överens med varandra.

      Ett fall där kalium-argonklockan användes och som hade stort nyhetsvärde var dateringen av en bergart som astronauterna på Apollo 15 förde med sig från månen. Med hjälp av en liten bit av denna bergart mätte vetenskapsmännen mängden kalium och argon och fastställde att bergartens ålder var 3,3 miljarder år.

  • Vetenskapliga dateringar av förhistoriska tider
    Vakna! – 1986 | 22 september

    • Paleontologer försöker datera fossilen

      Paleontologer har försökt kopiera geologernas framgångar i fråga om att datera bergarter som endast är några miljoner år gamla. De tror att en del av deras fossils ålder kan falla inom denna tidrymd. Otursamt nog fungerar inte kalium-argonklockan så väl för dem! Fossil förekommer naturligtvis inte i eruptiva bergarter, utan endast i sedimentära, och när det gäller dessa bergarter är radiometriska dateringar vanligen inte tillförlitliga.

      Något som belyser detta är när fossil har blivit begravda i ett tjockt nedfall av vulkanisk aska, som senare har konsoliderats och bildat bergarten tuff. Detta är i själva verket en sedimentär, skiktad bergart, men den består av vulkaniska fragment som konsoliderats i luften. Om den kan dateras, kan detta vara till hjälp vid angivandet av åldern på det fossil som är inneslutet i den.

      Ett sådant fall har man funnit i Olduvai Gorge i Tanzania, där fossil av apliknande djur tilldrog sig speciell uppmärksamhet, därför att deras upptäckare hävdade att dessa var en länk i människans utvecklingskedja. De första mätningarna av argon i den vulkaniska tuff i vilken fossilen påträffades pekade på en ålder av 1,75 miljoner år. Men senare mätningar vid ett annat kvalificerat laboratorium gav resultat som tydde på att de var en halv miljon år yngre. Något som var en mycket stor missräkning för evolutionisterna var att man upptäckte att åldrarna på andra lager av tuff, ovanför och nedanför, inte stämde överens med varandra. Ibland innehöll det övre lagret mer argon än det undre. Men detta är helt felaktigt geologiskt sett — det övre lagret måste ha avsatts efter det undre och borde innehålla mindre argon.

      Slutsatsen var att ”kvarblivet argon” fördärvade mätresultatet. Inte allt det argon som hade bildats tidigare hade kokat bort ur den smälta bergarten. Klockan hade inte blivit nollställd. Om endast en tiondels procent av det argon som tidigare bildats av kaliumet fanns kvar i bergarten, när den smälte i vulkanen, skulle klockan ha startat med en inbyggd ålder på nästan en miljon år. Som en expert framhåller: ”Några av dateringarna måste vara fel, och om somliga är fel, kanske allesammans är fel.”