För att vi skall förstå vad det egentligen innebär att frukta Gud skall vi se på ett av dessa exempel, nämligen kung David i det forntida Israel.

5. Hur hjälpte Davids arbete som herde honom att förstå vad det innebär att frukta Jehova?

⁵ Jehova förkastade Israels förste kung, Saul, därför att Saul fruktade folket och saknade gudsfruktan. (1 Samuelsboken 15:24–26) Men i Davids fall var det annorlunda. Hans liv och hans nära förhållande till Jehova visade att han hade verklig gudsfruktan. I sin ungdom var David ofta ute och vallade sin fars får. (1 Samuelsboken 16:11) När han som herde var utomhus under den stjärnklara natthimlen fick han hjälp att förstå vad det innebär att frukta Jehova. David kunde bara se en liten del av det oändliga universum, men han drog rätt slutsats – Gud förtjänar vår respekt och vördnad. Längre fram skrev han: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en dödlig människa, att du kommer ihåg henne, och en människoson, att du tar dig an honom?” (Psalm 8:3, 4)

6. Hur kände David det när han förstod Jehovas storhet?

⁶ David blev med all rätt imponerad när han jämförde den väldiga stjärnhimlen med sin egen litenhet. Men det skrämde honom inte utan fick honom att lovprisa Jehova med orden: ”Himlen förkunnar Guds härlighet; himlarymden berättar om hans händers verk.” (Psalm 19:1) Denna vördnad för Jehova drog David närmare honom och gjorde att han ville lära sig hans fullkomliga vägar och vandra på dem. Föreställ dig hur David måste ha känt det när han sjöng till Jehova: ”Du är stor och gör under, du är Gud, du ensam. Undervisa mig, Jehova, om din väg. Jag vill vandra i din sanning. Ena mitt hjärta till att frukta ditt namn.” (Psalm 86:10, 11)

7. Hur hjälpte gudsfruktan David att strida mot Goljat?

⁷ När filistéerna invaderade Israels område smädade deras nästan tre meter långe tvekampskämpe, Goljat, israeliterna och sade ungefär: ”Välj ut en man som ensam kan kämpa mot mig! Om han vinner skall vi tjäna er.” (1 Samuelsboken 17:4–10) Saul och hela hans här var skräckslagna – men inte David. Han visste att det var Jehova man skulle frukta, inte människor, hur mäktiga de än var. David sade till Goljat: ”Jag kommer mot dig i härarnas Jehovas namn, ... och hela den här församlingen skall veta att det inte är med svärd eller spjut som Jehova räddar, ty striden tillhör Jehova.” Med sin slunga och en enda sten – och med Jehovas hjälp – fällde David jätten. (1 Samuelsboken 17:45–47)

8. Vad lär vi oss av bibliska exempel på sådana som fruktade Gud?

⁸ Vi kanske står inför hinder eller fiender som är lika skrämmande som dem David konfronterades med. Vad kan vi göra? Vi kan ta itu med dem på samma sätt som David och andra trogna i forna tider – med gudsfruktan. Gudsfruktan kan övervinna människofruktan. Guds trogne tjänare Nehemja uppmanade sina medisraeliter, som hotades av sina motståndare: ”Var inte rädda för dem. Kom ihåg Jehova, den store och den som inger fruktan.” (Nehemja 4:14) Med Jehovas stöd kunde David, Nehemja och andra trogna tjänare fullgöra de uppgifter som Gud hade gett dem. Vi kan också göra det om vi har gudsfruktan.

Gudsfruktan hjälper oss att möta problem

9. Under vilka förhållanden visade David att han fruktade Gud?

⁹ När David hade dödat Goljat gav Jehova honom fler segrar. Men den svartsjuke Saul försökte döda David – först impulsivt, sedan med list och slutligen med hjälp av en hel här. Trots att Jehova hade försäkrat David om att han skulle bli kung, måste han i åratal vara på flykt, strida och vänta på att Jehovas tid att göra honom till kung var inne. I allt detta visade David att han fruktade den sanne Guden. (1 Samuelsboken 18:9, 11, 17; 24:2)

10. Hur visade David att han fruktade Gud när han var i fara?

¹⁰ Vid ett tillfälle sökte David tillflykt hos Akis, kungen i den filisteiska staden Gat, Goljats hemstad. (1 Samuelsboken 21:10–15) Kungens tjänare pekade ut David som en fiende till deras nation. Hur handlade David i den här farliga situationen? Han öppnade sitt hjärta i bön till Jehova. (Psalm 56:1–4, 11–13) Trots att han måste spela sinnessjuk för att komma undan, visste han att det i själva verket var Jehova som hade befriat honom genom att välsigna hans ansträngningar. David förtröstade fullständigt på Jehova, vilket visade att han verkligen fruktade honom. (Psalm 34:4–6, 9–11)

11. Hur kan vi visa gudsfruktan när vi utsätts för prövningar, precis som David gjorde?

¹¹ Vi kan precis som David visa att vi fruktar Gud genom att lita på hans löfte att han kommer att hjälpa oss att klara av våra problem. ”Vältra över din väg på Jehova, ja, förlita dig på honom, och han skall handla”, sade David. (Psalm 37:5) Det här betyder inte att vi helt enkelt skjuter över våra problem på Jehova utan att själva göra vad vi kan för att lösa dem och sedan förväntar att han skall handla för vår räkning. David bad inte Gud om hjälp utan att själv göra någonting. Han använde de fysiska och intellektuella förmågor som Jehova hade gett honom och tog itu med sina problem. Men David visste att enbart mänskliga ansträngningar inte kunde leda till framgång. Så bör det också vara för vår del. När vi har gjort allt vi kan måste vi överlåta resten åt Jehova. Ofta kan vi inte göra något annat än förtrösta på honom. Det är på så sätt vi visar att vi personligen har gudsfruktan. Vi kan hämta tröst av Davids innerliga uttalande: ”De som fruktar Jehova har hans förtroliga vänskap.” (Psalm 25:14)

12. Varför måste vi ta våra böner på allvar, och vilken inställning bör vi inte ha?

¹² Vi bör därför ta våra böner och vårt förhållande till Gud på största allvar. När vi närmar oss Jehova måste vi ”tro att han är till och att han belönar dem som uppriktigt söker honom”. (Hebréerna 11:6; Jakob 1:5–8) Och när han hjälper oss bör vi visa oss tacksamma, alldeles som aposteln Paulus rådde oss till. (Kolosserna 3:15, 17) Vi får aldrig bli lika dem som beskrevs av en erfaren smord kristen. Han sade: ”De tänker sig Gud som en sorts himmelsk betjänt. När de behöver någonting vill de bara kunna knäppa med fingrarna för att han skall komma. Och när de har fått det de önskar, vill de att han skall gå igen.” En sådan inställning vittnar om brist på gudsfruktan.

När fruktan för Gud försvagades

13. När visade David bristande respekt för Guds lag?

¹³ När David fick Jehovas hjälp under svåra förhållanden fördjupades hans gudsfruktan och hans tillit till Jehova. (Psalm 31:22–24) Men vid tre särskilda tillfällen försvagades Davids gudsfruktan, vilket fick allvarliga följder. Det första tillfället gällde hans anordningar för att transportera Jehovas förbundsark till Jerusalem på en vagn i stället för på leviternas axlar, som lagen föreskrev. När Ussa, som ledde vagnen, tog tag i arken för att stötta den dödades han omedelbart för sin ”vanvördiga handling”. Ja, Ussa begick en allvarlig synd, men det var egentligen Davids bristande respekt för Guds lag som orsakade den tragiska utgången. Att frukta Gud innebär att följa hans anvisningar. (2 Samuelsboken 6:2–9; 4 Moseboken 4:15; 7:9)

14. Vad blev följden av Davids folkräkning?

¹⁴ Längre fram eggade Satan David till att räkna Israels stridsdugliga män. (1 Krönikeboken 21:1) Genom att göra det visade David att hans gudsfruktan hade försvagats, och det ledde till att 70 000 israeliter dog. David ångrade sig inför Jehova, men han själv och folket fick lida svårt. (2 Samuelsboken 24:1–16)

15. Vad fick David att handla omoraliskt?

¹⁵ Vid ett annat tillfälle ledde en tillfällig försvagning av Davids gudsfruktan till att han hade ett omoraliskt förhållande med Batseba, Urias hustru. David visste att äktenskapsbrott och till och med ett begär till en annans äktenskapspartner var orätt. (2 Moseboken 20:14, 17) Problemet började då David fick se Batseba när hon badade. Tillbörlig gudsfruktan borde ha fått honom att omedelbart vända bort blicken och tänka på något annat. Men i stället fortsatte han tydligen att se på henne tills begäret tog överhanden över hans gudsfruktan. (2 Samuelsboken 11:1–4; Matteus 5:28) David glömde att Jehova var med i varje sida av hans liv. (Psalm 139:1–7)

16. Hur fick David lida på grund av sin orätta handling?

¹⁶ Davids förbindelse med Batseba resulterade i att hon födde en son. En kort tid därefter sände Jehova sin profet Natan för att uppenbara Davids synd. David återfick besinningen och sin gudsfruktan och ångrade sig. Han bad Jehova om att han inte skulle förkasta honom eller ta bort sin heliga ande från honom. (Psalm 51:7, 11) Jehova förlät David och mildrade straffet, men han skyddade honom inte mot alla dåliga följder av hans handlingar. Davids son dog, och hjärtesorger och tragiska händelser hemsökte hans familj i fortsättningen. Vilket högt pris att betala för försvagad gudsfruktan! (2 Samuelsboken 12:10–14; 13:10–14; 15:14)

Det går att få lyckan tillbaka

3. Vad hjälpte David att återhämta sig när han hade syndat?

³ Som framgick av föregående artikel var det särskilt vid tre tillfällen som David misslyckades med att visa tillbörlig gudsfruktan och syndade. Men hans reaktion på Jehovas tuktan visade att han innerst inne var en gudfruktig människa. Hans vördnad och respekt för Jehova fick honom att erkänna sin skuld, rätta till sitt handlingssätt och återställa ett gott förhållande till honom. Hans felsteg orsakade lidande för honom själv och andra, men hans uppriktiga sinnesändring gjorde att han fick Jehovas fortsatta stöd och välsignelse. Davids exempel är verkligen till uppmuntran för kristna i våra dagar som kan ha begått en allvarlig synd.

Det är bättre att lida än att synda

5, 6. Förklara hur och varför David två gånger skonade Sauls liv.

⁵ Det är naturligtvis mycket bättre när gudsfruktan avhåller någon från att synda. Så var det i Davids fall. Vid ett tillfälle då Saul och 3 000 av hans män förföljde David gick Saul in i en grotta – just den grotta där David och hans män gömde sig. Davids män uppmanade honom att döda Saul. Hade inte Jehova gett hans dödsfiende i hans hand? David smög tyst fram till Saul och skar av fliken på hans överklädnad. David fruktade Gud, och därför plågade till och med denna relativt oskyldiga handling hans samvete. Han skingrade sina upphetsade män och sade: ”Det är otänkbart för mig, med hänsyn till Jehovas ståndpunkt, att jag skulle göra detta mot min herre, mot Jehovas smorde.”b (1 Samuelsboken 24:1–7)

⁶ Vid ett senare tillfälle hade Saul slagit läger för natten, och ”en djup sömn från Jehova” hade fallit över honom och hans män. David och hans modige systerson Abisaj tog sig in mitt i lägret och stod alldeles intill den sovande Saul. Abisaj ville göra sig av med Saul en gång för alla. David hindrade Abisaj och frågade: ”Vem sträcker ut sin hand mot Jehovas smorde och förblir ostraffad?” (1 Samuelsboken 26:9, 12)

7. Vad var det som hindrade David från att synda?

⁷ Varför dödade inte David Saul vid de två tillfällen då han hade kunnat göra det? Därför att han fruktade Jehova mer än han fruktade Saul. På grund av sin tillbörliga gudsfruktan var David beredd att lida, om det var nödvändigt, hellre än att synda. (Hebréerna 11:25) Han litade fullständigt på att Jehova brydde sig om både sitt folk och honom själv. Han visste att det skulle leda till lycka och många välsignelser om han lydde Gud och förtröstade på honom, men att han skulle bli föremål för Guds misshag om han ignorerade honom. (Psalm 65:4) Han visste också att Gud skulle hålla sitt löfte att göra honom till kung och avlägsna Saul i sin egen tid och på sitt eget sätt. (1 Samuelsboken 26:10)

Hämta ”styrka hos Jehova”

12. Hur blev David styrkt av sin gudsfruktan?

¹² Davids fruktan för Jehova fick honom inte bara att avhålla sig från att göra det som är orätt. Den styrkte honom också till att handla beslutsamt och förståndigt under svåra förhållanden. I ett år och fyra månader uppehöll sig David och hans män i Siklag på den filisteiska landsbygden på flykt undan Saul. (1 Samuelsboken 27:5–7) En gång när männen var borta brände amalekitiska rövare upp staden och förde bort männens hustrur, barn och boskapshjordar. När David och hans män kom tillbaka och fick se vad som hade hänt började de gråta. Sorgen gick snart över i bitterhet, och Davids män talade om att stena honom. David blev mycket bekymrad, men han förlorade inte modet. (Ordspråksboken 24:10) Hans gudsfruktan fick honom att vända sig till Jehova, och han ”hämtade styrka hos Jehova”. Med Guds hjälp hann David och hans män upp amalekiterna och tog tillbaka allt som hade rövats bort. (1 Samuelsboken 30:1–20)

Ett dyrbart arv

15. Vad ville David ge sina barn, och hur gjorde han det?

¹⁵ ”Kom, ni söner, lyssna till mig, fruktan för Jehova skall jag lära er”, skrev David. (Psalm 34:11) Som far var David besluten att ge sina barn ett dyrbart arv – en äkta, balanserad, hälsosam fruktan för Jehova. I ord och handling framställde David Jehova som en kärleksfull, omtänksam och förlåtande Fader för sina jordiska barn och inte som en krävande och skräckinjagande Gud som var redo att beivra varje överträdelse av hans lag. ”Vem märker själv hur ofta han felar?” frågade David. Sedan visade han att han var övertygad om att Jehova inte ständigt skärskådar oss för att lägga märke till våra felsteg genom att säga: ”Förlåt mig mina hemliga brister.” David var säker på att om han gjorde sitt bästa, skulle hans ord och tankar vara godtagbara för Jehova. (Psalm 19:12, 14 [vers 13, 15, Svenska Folkbibeln])

18. Vad får vi om vi fruktar den sanne Guden?

¹⁸ Bland ”Davids sista ord” läser vi: ”När den som härskar över människor är rättfärdig, när han härskar i fruktan för Gud, då är det som morgonens ljus, när solen går upp.” (2 Samuelsboken 23:1, 3, 4) Salomo, Davids son och efterträdare, förstod tydligen detta, för han bad om att Jehova skulle ge honom ”ett lydigt hjärta” och förmåga att ”skilja mellan gott och ont”. (1 Kungaboken 3:9) Salomo förstod att fruktan för Jehova leder till vishet och lycka. Längre fram sammanfattade han Predikarboken med orden: ”Slutsatsen av det hela, när allt har blivit hört, är: Frukta den sanne Guden och håll hans bud. Ty detta är hela den förpliktelse människan har. Ty den sanne Guden skall föra fram varje slags gärning till domen, varje dold gärning, för att se om den är god eller ond.” (Predikaren 12:13, 14) Om vi följer detta råd kommer vi att finna att ”lönen för ödmjukhet och fruktan för Jehova” inte bara är vishet och lycka, utan också ”rikedom och ära och liv”. (Ordspråksboken 22:4)