Vyer från det utlovade landet

Terebintdalen – där David dödade en jätte

DET är få bibliska berättelser som är så spännande som skildringen av hur David ”övervann ... filistéen [jätten Goljat] med slunga och sten och slog filistéen till döds”. (1 Samuelsboken 17:50) Detta skedde i Terebintdalen (NW: Elahs dal).

Var ligger dalen, och hur ser den ut? Om man känner till det kan man lättare göra sig en bild av händelsen, då denne yngling som var smord till Israels blivande kung vann en omtalad seger. Längre fram slöt Gud ett förbund om ett rike med David. Detta förbund kan medföra bestående välsignelser för oss, vilket bör ge oss ytterligare anledning att ta reda på vad som hände i Terebintdalen.

Filistéerna bodde längs kusten i Kanaans land. Israeliterna hade kontrollen över Juda bergstrakt (söder om Jerusalem). Så var situationen — fiender på slätterna i väster och Guds tjänare i bergstrakterna i öster. Mellan dem låg en omstridd buffertzon, det så kallade Låglandet (NW: Shefela). Hur angrep filistéerna Israel? Ett naturligt sätt var att tränga fram via någon öst-västlig dalgång, av vilka Terebintdalen var en av de största. Den sträckte sig från slätterna nära städerna Gat och Ekron, upp genom Låglandet och fram till bergen cirka 25 kilometer sydväst om Jerusalem och Betlehem. På bilden (med vy mot sydost) ser man övre änden av dalen, och borta i horisonten syns Juda bergstrakt.a

Titta på bilden och föreställ dig att filistéerna hade kommit upp genom den flacka dalen på väg mot bergen. Israeliterna kom från Judeen, tågande mot sydväst, för att stoppa dem. Det hela utvecklade sig till ett ställningskrig. Varför det? ”Filistéerna stod på berget på den ena sidan, och israeliterna stod på berget på den andra sidan, med dalen mellan sig.” — 1 Samuelsboken 17:3, NW.

Vi vet inte exakt var längs dalen detta hände, men vi kanske kan föreställa oss att filistéerna befann sig på berget i förgrunden till höger. Sauls här kanske befann sig mitt emot, på berget bortanför det bruna fältet. Ingen av härarna ville ta sig ner i dalen, korsa den och angripa motståndarstyrkorna, så länge dessa befann sig i en upphöjd, strategiskt säker försvarsposition. Det ställningskrig som blev följden varade i över en månad. Hur skulle man komma till ett avgörande?

Varje morgon och kväll ställde sig Goljat, en filisteisk kämpe som var över 2,7 meter lång, i dalen och smädade Sauls läger. Han utmanade israeliterna i tvekamp för att få saken avgjord. Men ingen israelit vågade svara honom. Till slut kom en ung herde vid namn David från Betlehem med mat till sina bröder i lägret. Hur reagerade han på den förolämpande utmaningen? ”Vem är denne oomskurne filisté, som vågar smäda den levande Gudens här?” (1 Samuelsboken 17:4—30) David hade uppenbarligen den inställning som återspeglas i Jehovas vittnens årstext för 1990: ”Var vid gott mod och säg: ’Jehova är min hjälpare.’” — Hebréerna 13:6; Psalm 56:12; 118:6.

När kung Saul fick höra att denne yngling, som var obeväpnad och otränad som krigare, ville möta den väldige Goljat, erbjöd han honom sin rustning. David avböjde. Han var villig att gå jätten till mötes med enbart sin herdestav, en läderslunga och fem stenar, som han hittade i dalen. Vad var det för stenar? Det var troligen inte bara småsten, i storlek med vindruvor eller oliver. Man har hittat slungstenar som är mellan 5 och 8 centimeter i diameter, motsvarande en liten apelsin i storlek. Den som var skicklig kunde slunga i väg en sådan sten med en hastighet av mellan 150 och 250 kilometer i timmen.

Du har säkert läst om vad som hände nere i dalen, i båda härarnas åsyn. David sade: ”Du kommer mot mig med svärd och med spjut och med kastspjut, men jag kommer mot dig med härars Jehovas namn, hans som är Israels slaglinjers Gud och som du har smädat.” Jehova gav sedan seger. Den unge David slungade i väg en sten med sådan kraft att den trängde in i Goljats panna och dödade honom. Sedan sprang denne herde fram och högg av jättens huvud med hans eget svärd. — 1 Samuelsboken 17:31—51, NW.

Israeliterna, som kände sig styrkta av Davids tro och förtröstan på Gud, anföll sina modfällda fiender och förföljde dem ner genom Låglandet och tillbaka till Filisteen. — 1 Samuelsboken 17:52, 53.

Föreställ dig vilket jubel som måste ha hörts i Juda! De av Guds folk som befann sig i bergen kunde blicka mot väster, ner genom Terebintdalen och Låglandet, liksom på den nutida vyn här nedan från trakten nära Hebron. Mandelträdets vita blomprakt är en vacker syn, men skönheten i en seger över Guds fiender var ännu vackrare att beskåda. Israelitiska kvinnor kunde därför med rätta säga: ”Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen”, däribland denne jätte, som han dödade nere i Terebintdalen. — 1 Samuelsboken 18:7.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 16]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.