När filistéerna hade återhämtat sig från det här nederlaget, samlade de sina styrkor för att på nytt strida mot israeliterna. De två härarna ställde upp sig på var sin sida om Elahs lågslätt i Juda. Varje morgon och kväll i 40 dagar kom krigaren Goljat ut ur filistéernas läger och uppmanade israeliterna att välja ut en man som kunde strida mot honom. (1Sa 17:1–10, 16) Utmaningen antogs av herden David, som fällde Goljat med en sten från sin slunga och som sedan dödade Goljat med hans eget svärd. (1Sa 17:48–51) Israeliterna förföljde nu de flyende filistéerna och slog dem ända till städerna Gat och Ekron. (1Sa 17:52, 53)

Därefter fortsatte David att framgångsrikt föra krig mot filistéerna. När han återvände hem från en strid firade kvinnorna segern genom att säga: ”Saul har slagit sina tusen och David sina tio tusen.” (1Sa 18:5–7; se också 1Sa 18:25–27, 30; 19:8.)

En tid längre fram lyckades David, trots att han fortfarande var förföljd av Saul, rädda staden Kegila i Juda från filisteiska plundrare. (1Sa 23:1–12)

När David hade blivit smord till kung över hela Israel, gjorde filistéerna infall på Refaims lågslätt (sydväst om Jerusalem), men de led ett förödmjukande nederlag. (2Sa 5:17–21; 1Kr 14:8–12) En filisteisk offensiv längre fram slutade också med seger för Israel. (2Sa 5:22–25; 1Kr 14:13–16) Under sin regeringstid utkämpade David många fler strider med filistéerna och lyckades kuva dem. Men vid ett tillfälle var det nära att han förlorade livet. (2Sa 8:1; 21:15–22; 1Kr 18:1; 20:4–8)