Publicerandet av de sista av Dödahavsrullarna

I SEPTEMBER 1991 bröts äntligen ett vetenskapligt dödläge som varat i årtionden. En hätsk tvist mellan forskare som ägnar sig åt Dödahavsrullarna verkade ha upphört, även om en ny dispyt kanske hade börjat.

Dödahavsrullarna upptäcktes år 1947 och åren därefter i grottor nära Döda havet. De var av stort värde i fråga om att bevisa den väsentliga riktigheten i de hebreiska skrifternas text och kasta ljus över de religiösa förhållandena i Palestina när Jesus var på jorden. (Jesaja 40:8) Även om vissa handskrifter publicerades rätt snart, var närmare 400 handskrifter så sent som år 1991 fortfarande inte publicerade eller tillgängliga för de flesta forskare. Många kände sig, likt professor Ben Zion Wacholder, ”frustrerade över insikten att vi alla med den nuvarande takten på publiceringen kommer att vara döda, när hela samlingen av Dödahavstexter kommer att vara tillgänglig för världen”.

Men situationen förändrades i september. Först meddelade professor Wacholder och en kollega, Martin Abegg, att de fyndigt hade använt en dator till att reproducera de noggrant bevakade texterna. Därefter meddelade Huntingtonbiblioteket i San Marino i Kalifornien i USA att de hade fotografier av handskrifterna och skulle göra dessa fritt tillgängliga för ansedda forskare. Det hade av allt att döma gjorts ett antal fotografiska kopior av rullarna för att garantera deras bevarande. Fotografisatser hade förvarats på olika ställen, och till slut hamnade en sådan sats på Huntingtonbiblioteket.

En forskare kallade denna händelseutveckling ”den vetenskapliga motsvarigheten till rivandet av Berlinmuren”. Officiella utgivare kallade både utgivningen av den databehandlade texten och utgivningen av fotografierna för ”stöld”. Grälet om etik kommer antagligen att rasa i åratal. Under tiden verkar det som om många fler forskare till slut kommer att kunna konsultera alla Dödahavsrullarna.

[Bild på sidan 32]

Återgivning av en kommentar till Habackuk, en av Dödahavsrullarna