Byn Aiolo är som en fristad för Jehovas folk, omgiven som den är av demondyrkan. När man står i byn och tittar ut över trakten, ser man många områden som betraktas som helig mark, bergstoppar som är täckta med tät skog, medan sluttningarna är kalhuggna för att skilja mellan den heliga platsen och vanliga områden. Där offrar prästen svin åt gudarna. Vissa delar av offerdjuren äts av prästen, och ibland också av andra män, men kvinnor är vid dödsstraff förbjudna att äta av offren eller ta del i själva offrandet, även om det till största delen är deras uppgift att föda upp svinen. Efter offerceremonin måste prästen och de andra som har framburit offret vistas i ett heligt hus inne i själva byn ett visst antal dagar innan de får återvända till sina familjer.

Ett ”snabbygge” tillverkat av bambu och andra material från bushen har uppförts i Aiolo. Det är ett vittne som ställt detta nya hus till förfogande för de så kallade flyktingarna — intresserade personer, ibland hela familjer, som har flytt från sina demondyrkande byar för att finna en fristad i Aiolo. En flyktingfamilj bestående av en man, hans hustru och några av hans bröder och systrar kom till Aiolo därför att byborna försökte döda dem för att de hade förtörnat en demon genom att inte offra ett svin åt honom. Straffet för detta var döden!

I en by är det absolut förbjudet att använda de engelska orden ”wicked” (ond) och ”war” (krig). Dessa ord är nämligen namnen på två av deras demoner. Att nämna dessa namn betraktas som ett allvarligt brott, och höga böter måste betalas av missdådaren. När vittnen från trakten skulle predika i den byn, sade den nye resande tillsyningsmannen till bröderna att han hellre ville lyssna vid dörrarna. Men bröderna ville inte gå med på det, utan insisterade på att den resande tillsyningsmannen skulle frambära budskapet vid en dörr, eftersom han hade blivit noga instruerad i traktens seder och bruk. Till slut gick den besökande brodern med på att försöka. Medan han gick backe upp och backe ner på den smala stigen, muttrade han för sig själv: ”Inte säga KRIG, inte säga OND.”

När de till sist kom fram till distriktet, blev den resande tillsyningsmannen och två andra bröder inbjudna i en mans hus. De två bröderna inledde samtalet och lät sedan den nervöse tillsyningsmannen ta över. Han höll en kort biblisk framställning, och allt gick bra. Den besökte verkade tycka om det han fick höra. Den resande tillsyningsmannen kände sig också ganska nöjd med sig själv och slog upp boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden och började visa bilder av paradiset. Men till sin förfäran tillade han sedan: ”Och Gud skall utplåna alla krig.”

Mannens ögon vidgades, och även den resande tillsyningsmannens ögon vidgades av förskräckelse. Han såg hjälplöst på de båda bröderna och drog ett djupt andetag, men de tittade på den besökte, som om de ville säga: ”Han sade väl inte ’krig’?” Den besökte tittade tillbaka, som om han ville säga: ”Nej, det kan han väl inte ha gjort.” Samtalet kunde sedan lyckligt och väl avslutas utan att någon behövde bli bötfälld.