En osynlig, ond andevarelse med övermänskliga krafter. Det vanliga grekiska ordet för demon (daimōn) förekommer endast en gång i de kristna grekiska skrifterna, i Matteus 8:31; på andra ställen förekommer ordet daimọnion. I några fall används det grekiska ordet för ”ande”, pneuma, om onda andar, dvs. demoner. (Mt 8:16) Det används också ofta tillsammans med ord som ”ond”, ”oren”, ”stum” och ”döv”. (Lu 7:21; Mt 10:1; Mk 9:17, 25; se ANDE [Andevarelser].)

Demonerna skapades inte som demoner av Gud. Den förste som gjorde sig till en demon var Satan, Djävulen (se SATAN), som blev härskare över andra av Guds änglasöner som också gjorde sig till demoner. (Mt 12:24, 26) På Noas tid materialiserade sig olydiga änglar, gifte sig med kvinnor, frambringade en bastardavkomma som kallades nefilim (se NEFILIM) och dematerialiserade sig sedan när den stora översvämningen kom. (1Mo 6:1–4) Men när de återvände till andevärlden återfick de inte sin ursprungliga upphöjda ställning, utan som det sägs i Judas 6: ”De änglar som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort har han hållit i förvar med eviga bojor under tätt mörker till domen på den stora dagen.” (1Pe 3:19, 20) Det är alltså endast i detta tillstånd av tätt andligt mörker som de nu kan bedriva sin verksamhet. (2Pe 2:4) Även om de tydligen inte längre tillåts materialisera sig, har de ändå stor kraft och kan påverka människors sinnen och liv. De kan till och med tränga in i och besätta människor och djur, och fakta visar att de även använder livlösa ting som hus, fetischer och amuletter. (Mt 12:43–45; Lu 8:27–33; se DEMONBESATTHET.)

Syftet med all sådan demonisk verksamhet är att vända människor mot Jehova och den rena tillbedjan av honom. Enligt Jehovas lag var därför alla former av demonism strängt förbjudna. (5Mo 18:10–12) Ändå gick de egensinniga israeliterna så långt att de offrade sina söner och döttrar åt demonerna. (Ps 106:37; 5Mo 32:17; 2Kr 11:15) När Jesus var på jorden var demonernas inflytande mycket utbrett, och några av hans största underverk bestod i att han drev ut onda andar ur besatta personer. (Mt 8:31, 32; 9:33, 34; Mk 1:39; 7:26–30; Lu 8:2; 13:32) Jesus gav samma makt åt sina 12 apostlar och de 70 som han sände ut, så att de kunde driva ut demoner i hans namn. (Mt 10:8; Mk 3:14, 15; 6:13; Lu 9:1; 10:17)

Demonernas inflytande på människans angelägenheter är inte mindre uppenbart i dag. Det är fortfarande så att ”det som nationerna offrar, det offrar de åt demoner”. (1Kor 10:20) I Bibelns sista bok, den ”uppenbarelse genom Jesus Kristus, som Gud gav honom för att visa sina slavar vad som inom kort måste ske”, ges profetiska varningar för ökad demonisk verksamhet på jorden. (Upp 1:1) ”Så blev den store draken nerslungad, den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela den bebodda jorden; han slungades ner till jorden, och hans änglar [demoner] slungades ner med honom. ... Ve jorden och havet, ty Djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, eftersom han vet att han har en kort tidsfrist.” (Upp 12:9, 12) Orena, grodliknande uttalanden ”är i själva verket uttalanden inspirerade av demoner och gör tecken, och de går ut till kungarna på hela den bebodda jorden för att församla dem till kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. (Upp 16:13, 14)

De kristna måste därför kämpa en hård kamp mot dessa osynliga onda andar. När Jakob argumenterar för att det inte räcker med att bara ha tro säger han: ”Du tror att det finns en enda Gud, eller hur? Det gör du rätt i. Också demonerna tror, och de ryser.” (Jak 2:19) Paulus sade varnande: ”I senare tidsperioder skall några avfalla från tron och ägna uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror.” (1Ti 4:1) Man kan inte äta vid Jehovas bord och samtidigt äta vid demonernas bord. (1Kor 10:21) En trogen kristen måste därför kämpa en hård kamp mot Djävulen och hans demoner, ”mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i de himmelska regionerna”. (Ef 6:12)

Vad betydde ordet ”demon” för de greker som Paulus predikade för?

Bibelns användning av ordet ”demon” är snäv och specifik jämfört med de uppfattningar antikens filosofer hade och hur ordet användes i klassisk grekiska. I en biblisk ordbok sägs det angående detta: ”Innebörden i detta adjektiv [daimọnios] visar tydligt egenarten i den grekiska demonföreställningen, eftersom det betecknar allt som ligger utom mänsklig förmåga och som därför måste tillskrivas högre makters ingripande, antingen till nytta eller till skada. ... [To daimọnion] används av förkristna författare i betydelsen ’gudomlig’.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av G. Kittel, 1935, bd II, sid. 9) När epikureiska och stoiska filosofer gav sig i ordskifte med Paulus drog några av dem slutsatsen: ”Han tycks vara en förkunnare av främmande gudomligheter [grek.: daimonịōn].” (Apg 17:18)

När Paulus talade till athenarna använde han ett sammansatt uttryck där det grekiska ordet daimōn ingick: ”Ni ... tycks vara mer benägna än andra att frukta gudomligheterna [grek.: deisidaimonestẹrous; Vulgata: ”mer vidskepliga”].” (Apg 17:22) I en kommentar till detta sammansatta ord säger Frederick F. Bruce: ”Sammanhanget måste avgöra om detta ord används i positiv eller negativ mening. Det var faktiskt lika vagt som ’religiös’ är på engelska, och här översätter man det bäst med ’mycket religiösa’. Men ordet ’vidskepliga’ i AV [King James Version] är inte helt felaktigt; sett med Paulus ögon byggde deras religion till största delen på vidskepelse, vilket den också gjorde, fast på andra grunder, sett med epikuréernas ögon.” (The Acts of the Apostles, 1970, sid. 335)

När Festus talade med kung Herodes Agrippa II, sade han att judarna hade vissa dispyter med Paulus om deras ”tillbedjan av gudomligheten [grek.: deisidaimonịas; Vulgata: ”vidskepelse”]”. (Apg 25:19) Frederick F. Bruce påpekar att detta grekiska ord ”mindre hövligt kunde återges med ’vidskepelse’ (som i AV). Det motsvarande adjektivet förekommer med samma dubbeltydighet i [Apostlagärningarna] 17:22.” (Commentary on the Book of the Acts, 1971, sid. 483)

Se BOCKLIKNANDE DEMON.

Det att en person kommer under en osynlig ond andes inflytande och kontroll. På Bibelns tid plågades demonbesatta personer på olika sätt: några var stumma, några var blinda, några uppförde sig som sinnessjuka och några hade övermänsklig styrka. Alla blev mycket illa behandlade av dessa osynliga tyranner. (Mt 9:32; 12:22; 17:15; Mk 5:3–5; Lu 8:29; 9:42; 11:14; Apg 19:16) Män, kvinnor och barn var deras offer. (Mt 15:22; Mk 5:2) Plågan förvärrades ibland ytterligare när flera demoner besatte en person på samma gång. (Lu 8:2, 30) När demonen drevs ut återfick personen sitt sunda förnuft och blev normal igen. Det är skillnad mellan sjukdom som orsakas av demonbesatthet och vanlig fysisk sjukdom, för båda typerna av lidande nämns som exempel på vad Jesus botade. (Mt 8:16; 17:18; Mk 1:32, 34)

Några av Jesu största underverk bestod i att han befriade besatta människor ur demonernas grepp. Demonerna var maktlösa mot Jesus. Men inte alla uppskattade att han drev ut demoner. Fariséerna anklagade Jesus för att stå i förbund med demonernas härskare, Beelsebub, fastän det egentligen var de själva som var Djävulens avkomma, som Jesus påpekade. (Mt 9:34; 12:24; Mk 3:22; Lu 11:15; Joh 7:20; 8:44, 48–52) Jesus visste varifrån han fick den kraft som gav honom övertaget över demoner. Han erkände öppet att han drev ut dem med hjälp av Jehovas ande. (Mt 12:28; Lu 8:39; 11:20) Demonerna själva visste vem Jesus var och tilltalade honom som ”Guds Son”, ”Guds Helige” och ”Jesus, du Guds, den Högstes, Son”. (Mt 8:29; Mk 1:24; 3:11; 5:7; Lu 4:34, 41; Apg 19:15; Jak 2:19) Men Jesus tillät dem aldrig att avge vittnesbörd om vem han var. (Mk 3:12) Däremot uppmanade han en man som befriats ur demonernas grepp att berätta för sina släktingar ”om allt vad Jehova ... [hade] gjort för” honom. (Mk 5:18–20)

Jesus gav också sina 12 apostlar, och senare de 70 som han sände ut, myndighet över demonerna, så att de i Jesu namn kunde bota demonbesatta. (Mt 10:8; Mk 3:15; 6:13; Lu 9:1; 10:17) Även en som inte var nära förbunden med Jesus eller hans apostlar kunde driva ut en demon i Jesu namn. (Mk 9:38–40; Lu 9:49, 50) Efter Jesu död hade apostlarna fortfarande denna myndighet. Paulus beordrade ”en spådomsdemon” att fara ut ur en tjänsteflicka, till hennes giriga ägares stora förargelse. (Apg 16:16–19) Men när vissa bedragare, prästen Skevas sju söner, försökte driva ut en demon på grundval av ”Jesus, som Paulus predikar”, gav sig den demonbesatte mannen på dem, misshandlade dem och slet av dem kläderna. (Apg 19:13–16)

Mentalt obalanserade personers vilda och okontrollerade uppträdande kan ofta ha sin orsak i att de är besatta av dessa osynliga hantlangare till Satan. Det berättas ibland om att andemedier har drivit ut demoner, vilket för tanken till Jesu ord: ”Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn ...?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er!” (Mt 7:22, 23) Det finns därför goda skäl att följa råden: ”Var på er vakt”, och: ”Ta på er den fullständiga vapenrustningen från Gud, så att ni kan stå fasta mot Djävulens [och hans demoners] listiga anslag.” (1Pe 5:8; Ef 6:11)