Predikoarbete på Färöarna

I maj samma år, 1954, hade två pionjärer med särskilt uppdrag blivit sända till Färöarna, en liten ögrupp i norra Atlanten. Men de var inte de första förkunnarna på öarna. Så långt tillbaka som sommaren 1935 hade två pionjärsystrar rest dit. Inom loppet av tre månader hade de hunnit sprida ett stort antal böcker och broschyrer, innan prästerskapet lyckades få dem utvisade. Från år 1948 hade en del predikoarbete åter utförts på öarna, men motgångar av olika slag hade begränsat arbetet.

Nu skulle de två pionjärerna med särskilt uppdrag, Svend Aage Nielsen och Edmund Onstad, försöka organisera arbetet bättre. De lyckades snabbt få tag på en lägenhet i Tórshavn och inredde ett rum till Rikets sal. När de hade predikat i hela staden, började de bege sig ut till de små byarna.

Eftersom färingarna i allmänhet är präglade av öarnas karga natur — de är lite inbundna, avvaktande och misstrogna mot främlingar — krävdes det tid och tålamod att komma dem in på livet. När den första nyfikenheten hade stillats, möttes pionjärerna ofta av stängda dörrar. När de kom till en by kunde det hända att inte en enda öppnade för dem. Först när de ”försvann” från området och en stund senare började om från början i byn, var det möjligt att få kontakt med folk, eftersom man då trodde att ”faran” var över. Människofruktan var stor. Böcker och tidskrifter returnerades ofta; ibland låg de till och med på postkontoret i Tórshavn redan innan pionjärerna hade hunnit tillbaka till staden.

Ett annat problem var att det blev helt omöjligt att få tag på nattlogi i byarna. Det betydde fler sjöturer för bröderna, eftersom det nästan bara gick att göra dagsturer mellan Tórshavn och byarna. Och det var bara broder Nielsen som tålde sjön. Men de kom på en lösning. En broder från Danmark som hade anslutit sig till dem i pionjärtjänsten hade en skräddarverkstad, och med förenade resurser och ansträngningar lyckades de tillverka ett litet tält. Utrustade med ryggsäckar, sovsäckar, tält och tjänsteväskor kunde de sedan gå över fjällen från by till by och alltid ha skydd för natten.

Under oroligheterna i Klaksvík

Senare det året flyttade broder Nielsen till Klaksvík. Han hade nätt och jämnt kommit till staden, förrän en långvarig strid nådde sin kulmen. Invånarna hade vägrat att godkänna de danska myndigheternas val av ny överläkare till stadens sjukhus, och det hade utlöst våldsamma oroligheter. På kvällarna kastade man ofta järnkedjor över elledningarna, så att allt lyse i staden slocknade. Och ve de danskar som vågade sig ut ensamma efter mörkrets inbrott!

Men hur kunde broder Nielsen gå från dörr till dörr när hela staden var som en surrande bikupa? Han berättar: ”Jo, jag kom plötsligt på en idé när jag skulle ut första dagen, en idé som jag inte har praktiserat vare sig förr eller senare. Jag bar helt enkelt Bibeln öppet i handen från det jag gick ut till det jag kom hem. Det gjorde att jag hela tiden fick långa samtal med folk, även om de inte vågade be mig stiga in. ... En fru frågade mig: ’Vet Ni vad folk säger? De säger att Er kan ingen göra någon skada, för Ni går med Bibeln i handen hela tiden.’”

Fler pionjärer till fältet

Sommaren 1957 blev ännu en broder, Anders Andersen, sänd till Färöarna, där han tjänade som pionjär med särskilt uppdrag på Klaksvíkdistriktet. Han besökte också regelbundet den lilla församlingen som nu hade bildats i Tórshavn och broder Onstad som predikade på Suðuroy.

Året därpå anlände ett gift par, Svend och Ruth Molbech. Nu kunde också systrarna få gott stöd, och de kvinnor som visade intresse kunde få bättre hjälp. Det hade ofta varit svårt för de ogifta bröderna att göra regelbundna återbesök hos kvinnor, när deras män var ute på fisketurer och var borta långa perioder i taget.

Med Sällskapets filmer

Sällskapets filmer ”Den nya världens samhälle i verksamhet” och ”Den lycka som präglar nya världens samhälle” väckte stort intresse i de små byarna. De här filmerna visade att Jehovas vittnen inte var en lokal sekt, utan ett världsomfattande samfund.

I Vestmanna på Strømø fick man låna biografen, och många barn och en del vuxna — mer än 80 sammanlagt — fyllde lokalen långt innan föreställningen började. Väntetid var aldrig något problem för färingarna; de hade inget pressat tidsschema. Det var bara när en trålare kom hem som de plötsligt kunde få bråttom ner till hamnen. Det hände också nu. Mitt under föreställningen ljöd plötsligt en ångvisslas genomträngande tjut som förkunnade fäders, söners och bröders hemkomst. På ett ögonblick var hela församlingen på benen; alla rusade fram till fönstren för att se vilket fartyg det var. Sedan försvann alla ut — på några sekunder var lokalen tom, så när som på biografvaktmästaren och några få äldre personer som stannade kvar för att se resten av filmen.

En färing tar ståndpunkt

Medan broder Andersen arbetade på de norra öarna kom han i kontakt med en färing, John Mikkelsen, som visade intresse. Med sin avvaktande, färöiska natur tog han emellertid inte ståndpunkt från den ena dagen till den andra. Två systrar som var pionjärer med särskilt uppdrag följde upp intresset, och deras vänliga ansträngningar gjorde att Johns hustru, Sonja, så småningom också blev intresserad och var med vid studiet. Båda makarna tog ståndpunkt, och John blev den förste färingen som förordnades som äldste.

Med tiden fick de ensamma pionjärerna hjälp av familjer som flyttade upp från Danmark för att tjäna där behovet var större. Det hade god verkan på distriktet, eftersom många hade fått det intrycket att vår tro bara var något för missionärer och inte något för ”vanliga” människor. Att hela familjer bodde och arbetade bland dem på samma villkor som de själva väckte deras respekt. Den första inflyttade familjen var Anker och Dora Nygaard med sina fyra barn. De anlände år 1959 och bidrog mycket till framgången på Färöarna.

Efter åtta till tio års tålmodig tjänst på det färöiska distriktet hade de första pionjärerna med särskilt uppdrag ”berett jordmånen”. De hade brutit udden av de religiösa ledarnas motstånd, och de hade funnit rättsinniga människor som var vänligt inställda till budskapet. Det verkade nu tillrådligt att låta dessa banbrytare bege sig till mindre isolerade distrikt i Danmark och låta nya krafter föra arbetet vidare.

[Bilder på sidan 111]

Svend Aage Nielsen och Edmund Onstad vandrade över fjällen på Färöarna. För att försäkra sig om nattlogi i byarna sydde de sig ett tält