En del av våra tankemönster formas genom vår uppfostran. ”Som barn fick jag aldrig något beröm av mina föräldrar”, berättade Sarah. ”Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fick en komplimang förrän jag hade gift mig. Följden blev att jag sökte andra människors gillande och uppskattning. Jag är oerhört rädd för att inte vara till lags.”

Sarahs starka behov av gillande och uppskattning är typiskt för många som drabbas av svårare depressioner. Nyare forskningsrön har visat att sådana personer har en tendens att bygga sin självaktning på andras kärlek och uppskattning snarare än på sina egna prestationer. De anser ofta att deras egenvärde är beroende av i vilken utsträckning de är tilltalande eller betydelsefulla för andra människor. ”Förlust av sådan uppskattning”, rapporterar en forskargrupp, ”leder ofta till minskad självaktning, och detta i sin tur bidrar i hög grad till uppkomsten av depression.”

Perfektionism

En överdriven önskan att vinna andras gillande tar sig ofta ovanliga uttryck. Sarah förklarar: ”Jag försökte göra allting på pricken rätt så att jag skulle få den uppskattning som jag inte fick som barn.

[Ruta på sidorna 8, 9]

Barndepression: ”Jag önskar att jag var död”

En intervju med dr Donald McKnew vid National Institute of Mental Health, som har forskat kring detta ämne i 20 år.

Vakna!: Hur utbrett tror ni detta problem är?

McKnew: En undersökning som nyligen utfördes på Nya Zeeland och omfattade 1.000 barn visade att vid nio års ålder hade omkring 10 procent av barnen redan upplevt en depressiv period. Och vi är av den uppfattningen att 10 till 15 procent av alla skolbarn har psykiska störningar. Ett mindre antal av dessa lider av allvarlig depression.

Vakna!: Hur kan man avgöra om barn är allvarligt deprimerade?

McKnew: Ett av de viktigaste symptomen är att de inte tycker någonting är roligt. De vill inte gå ut och leka eller vara tillsammans med sina kamrater. De är inte intresserade av familjen. Man märker att de har svårt att koncentrera sig; de kan inte hålla tankarna ens på ett TV-program, mycket mindre på sina läxor. Man lägger märke till en känsla av värdelöshet, en personlig skuldmedvetenhet. De går omkring och säger att de inte duger någonting till eller att ingen tycker om dem. Antingen kan de inte sova eller också sover de för mycket; de förlorar aptiten eller äter för mycket. Dessutom förekommer självmordstankar, till exempel: ”Jag önskar att jag var död.” Om man lägger märke till flera av dessa symptom och de inte har gett sig efter en vecka eller två, då har man att göra med ett barn som drabbats av allvarlig depression.

Vakna!: Vilka är de viktigaste orsakerna till barndepression?

McKnew: När det gäller de specifika faktorerna i ett givet barns liv är den främsta förmodligen förluster av olika slag. Vanligtvis innebär detta förlust av en förälder, men det kan också inbegripa förlust av vänner, nära släktingar eller kanske ett älsklingsdjur. Näst efter förluster är nog nedvärdering och avvisande de vanligaste orsakerna. Vi möter oerhört många barn vars föräldrar nedvärderar dem och får dem att känna sig små eller obetydliga. Ibland gör man barnet till syndabock. Det får skulden för allting som går på tok i familjen, vare sig det är dess fel eller inte. Följden blir att barnet känner sig ovärdigt. En annan faktor är mentala störningar hos en förälder.

Vakna!: I boken Varför gråter inte Johnny?, som ni är medförfattare till, sägs det att vissa barn som är deprimerade inlåter sig på narkotika- och alkoholmissbruk eller till och med brottsligt beteende. Hur kan det komma sig?

McKnew: Vi tror att de försöker dölja depressionen, till och med för sig själva. Deras sätt att ta itu med den är ofta att vara sysselsatta med annat, till exempel att stjäla bilar, knarka eller dricka. Det är deras sätt att kamouflera hur dåligt de mår. Faktum är att detta att försöka dölja sin depression är en av de största skillnaderna mellan barn och vuxna.

Vakna!: Hur kan man avgöra om ett barn är deprimerat eller helt enkelt bär sig illa åt?

McKnew: Om man talar med dessa barn, får dem att öppna sig, finner man ofta att de är deprimerade. Och om de får lämplig behandling för sin depression, förbättras deras uppförande. Även om problemet ytligt sett var ett annat, var den underliggande orsaken hela tiden depressionen.

Vakna!: Hur kan man få ett deprimerat barn att öppna sig?

McKnew: Först och främst bör man välja en lugn tid och plats. Ställ sedan uttryckliga frågor i stil med: ”Är det någonting som bekymrar dig? Har du känt dig nere? Är du ur gängorna?” Om barnet har drabbats av någon förlust kan man, beroende på situationen, säga till det: ”Saknar du mormor lika mycket som jag?” Ge barnet en chans att lufta sina känslor.

Vakna!: Vad skulle ni rekommendera svårt deprimerade barn att göra?

McKnew: Att tala med sina föräldrar. Detta att upptäcka depressionen är en allvarlig fråga, för i allmänhet är det bara barnen själva som vet att de är deprimerade. Föräldrar och lärare lägger vanligtvis inte märke till det. Jag har varit med om att ungdomar har gått till sina föräldrar och sagt: ”Jag är deprimerad, jag behöver hjälp”, och då har de fått det.

Vakna!: Hur kan en förälder hjälpa ett deprimerat barn?

McKnew: Om depressionen gör att barnet inte fungerar, då är den inte något som man bör försöka klara av på egen hand, lika lite som lunginflammation. Vid sådana depressioner måste man söka experthjälp, eftersom det kan vara nödvändigt med någon form av medicinering. Vi använder läkemedel i betydligt mer än hälften av alla fall, också hos barn ner till fem års ålder. Vi försöker också rätta till barnets tänkesätt. Och med dessa metoder finns det mycket goda möjligheter att behandla depressionen.

Vakna!: Om det inte rör sig om en akut sjukdom, vad kan en förälder då göra?

McKnew: Granska ärligt dig själv och din familj. Har ni upplevt någon svår förlust som ni behöver tala om och ta itu med? När förluster inträffar, förringa då inte barnets sorg. Låt det fritt få gå igenom sitt sorgearbete. Ge ett deprimerat barn särskilt mycket uppmärksamhet, beröm och känslomässigt stöd. Tillbringa extra tid i enrum med barnet. Ditt varma engagemang är den bästa behandlingen.