Men vid den här tiden började Johns hälsa oroa oss. År 1948 hade han haft en släng av tuberkulos, och därefter var han ofta trött och orkeslös. Han fick influensaliknande symtom och kunde bli liggande i dagar utan att orka göra något eller träffa någon. En läkare som vi konsulterade strax innan vi blev kallade till avdelningskontoret ställde diagnosen depression.

Kampen mot Johns sjukdom

På 1970-talet blev det uppenbart att Johns hälsa inte skulle bli bättre. Han måste undan för undan avsäga sig de uppgifter som han uppskattade så mycket, till exempel att leda Vakttornsstudiet och dryftandet av dagens text vid avdelningskontoret. Han förflyttades från avdelningen Tjänst på fältet till postavdelningen och sedan till att arbeta i trädgården.

Johns kämpaglöd gjorde det svårt för honom att göra förändringar. Då jag hela tiden försökte få honom att ta det lugnare, kallade han mig retsamt för sin fotboja, vanligtvis åtföljt av en kärleksfull kram. Till slut fann vi det tillrådligt att lämna det portugisiska distriktet och tjäna tillsammans med den församling som kom tillsammans i Rikets sal vid avdelningskontoret.

Johns hälsa försämrades, men det var rörande att se hans nära förhållande till Jehova. Han kunde vakna mitt i natten och känna djup ångest. Vi talades då vid tills han kände sig tillräckligt lugn för att be Jehova om hjälp. Till slut lyckades han ensam klara av dessa svåra stunder genom att tvinga sig att sakta upprepa orden i Filipperna 4:6, 7: ”Var inte bekymrade för någonting ...” Därefter var han tillräckligt lugn för att kunna be. Jag låg ofta vaken och kunde tyst iaktta hans läppar röra sig medan han bad länge och innerligt till Jehova.