Okavango – Afrikas ökenparadis
Från Vakna!:s korrespondent i Sydafrika
LJUSCIRKELN som kastades av gasolinlampan var en klen tröst när elefanthjorden sakta förflyttade sig i mörkret omkring oss. Deras djupa suckar och prasslet från grenarna förrådde deras närvaro. När den stilla afrikanska natten föll på, visste vi att det var mer än ett par ögon som iakttog oss.
Öknen
Vi hade fastnat i Okavangodeltat, en unik vattenrik värld, som börjar lika plötsligt som den slutar, på Kalahariöknens vidsträckta sandslätter i norra Botswana. Fastän deltat är stort som Skåne och Blekinge tillsammans, krymper det till en obetydlighet i jämförelse med den väglösa, orörda Kalahariöknen. Sedan vi lämnat Sydafrikas gräns, hade vi banat oss väg genom 600 kilometer av törnsnår, gräsmark och saltpannor under det att vi stadigt hållit en hastighet av 20 kilometer i timmen. Endast en skimrande hägring dallrade bedrägligt vid horisonten.
Den fjärde dagen började vi märka någonting nytt som livade upp oss. Himlen antog en klarblå färg som stötte i grönt. Någonstans där framme fanns det vatten. Massor av vatten! En sumpmark breder ut sig likt fingrarna på en jättelik hand och förvandlar en förbränd öken till en grönskande trädgård. Okavangofloden rinner upp i centrala Angolas högland och slingrar sig fram 1.600 kilometer genom Afrika för att leta upp ett hav. Men förgäves, för floden dör på Kalaharis tomma vidder. Innan den åldrande floden fullständigt svunnit hän, ger den dock upphov åt ett unikt ekosystem.
Deltat
I en skön röra svämmar vattnet över den släta sanden och bildar ett flätverk av kanaler, halvmånformade sjöar och farbara vattenleder med papyrusbevuxna stränder. Trädens och växternas överdådiga färgprakt och myller av former lägger beslag på vår uppmärksamhet. Elfenbenspalm, vildfikon, ebenholts- och leverkorvträd kantar deltat. Högt guineagräs, näckrosor och nedfallna purpurröda blommor sprider vintermorgonens nedsilande ljus. Men detta är fortfarande Afrika, och snart börjar man känna den brännande hetta som hör dagen till. Då känns det skönt att komma in i de höga kopaivaskogarnas sammelsurium av grenar och rötter. Just dessa träd gör det möjligt att passera djungeln, för de svajande, knakande stockbroar som de förser oss med är allt som förenar oss med världen utanför.
Deltainvånare
Den storartade mångfalden av deltainvånare lockar oss vidare. Efter öknens sterila ödslighet tycks det ligga en sorglös stämning i luften, eftersom alla varelser hoppar runt och tumlar om utan tanke på morgondagen. Dästa av sin makliga tillvaro starrbligar 30 flodhästar på oss med sina vattniga ögon. Deras korta, djupa frustanden varnar oss för att inkräkta på deras epikureiska levnadssätt. En hjord på mer än 100 elefanter har just rivit upp så mycket damm att de fladdrande ljusstrålarna driver gäck med våra ögon.
Okavangodeltat slår en med häpnad också om man bara tänker på hur många djuren är. Tjugo tusen kafferbufflar, fördelade på hjordar på upp till 200 djur, betar förnöjt längs det gräsbevuxna skogsbrynet. Stillheten avbryts då och då av rovdjur — lejon, leopard, hyena och hyenhund. Avbrottet är vanligen kortvarigt, och det enda som tidigt på morgonen vittnar om nattens blodbad är en spiral av gamar som kretsar i luften över platsen.
Stora termitsamhällen skjuter ihop deltajorden till högar som blir allt större. När Okavangoflodens vatten stiger, blir dessa myrstackar till fruktbara öar. Antiloper i stor mångfald finner en säker tillflyktsort på dessa kringspridda öar i deltat — topi, gnu, kudu, lechwevattenbock, roanantilop och den sällsynta sitatungan eller sumpbocken. Denna skygga antilop lever avskilt inne i vassen och vågar sig sällan ut i öppen terräng. Vid minsta antydan om fara beger den sig ut i vattnet. Bara nosen sticker upp för andningens skull.
Vatten — livgivande vatten! Okavangodeltat är allt annat än ett tempererat träsk. Upptäcktsresanden och läkarmissionären David Livingstone, som råkade hamna i den här trakten år 1849, utropade: ”Vi kom till ett stort vattendrag. ... Jag frågade varifrån strömmen kom. ’Å, från ett land fullt av floder. ...’ Vi fann vattnet vara så klart, kallt och mjukt ... att det väckte associationer av smältande snö!” Det är gott om ciklider och tigerfisk, som förser de afrikanska deltainvånarna med föda.
Det är inte mycket som har förändrats under årens lopp, och det förefaller som om tsetseflugan och stickmyggan har lyckats med att hindra nutidsmänniskan från att föröda detta de vilda djurens och växternas paradis. Flodbushmännen var en gång Okavangos verkliga herrar. Längre fram anslöt sig baYei-folket till dem. Om du har tur kan du än i dag få se dessa skickliga båtkarlar staka fram sina mekoro (kanoter) i solnedgången. Det finns ett gammalt ordspråk hos dem: ”Den som driver ner sin stång för djupt blir kvar med den där nere!” När du tittar till igen, har de försvunnit in genom hemliga kanaler som de skurit genom vassen.
Okavangofloden är också fågelälskarens paradis. Deltat är hemvist för hundratals arter åtminstone under en del av året. På natten kan ett skärande jämmerskrik leda dig till den sällsynta Pels fiskuggla, som fiskar om natten. Under dagen blandas fiskgjusens genomträngande trumpetstöt med näshornsfåglarnas dråpliga snatter. Det finns dvärggäss, goliathägrar, helig ibis och de näpet klädda blåpannade jakanorna. Det är en artrikedom som aldrig tycks ta slut. Från sina fördelaktiga utkiksplatser förefaller maraboustorkarna, som ser så skenheliga ut i sina begravningsentreprenörkostymer, att glo ogillande på de futtiga aktiviteter som försiggår i omgivningen.
Den afrikanska kvällssolen brinner över ökenparadiset och får vattnet att stå i lågor. Sakta och stilla har ytterligare en dag i deltat fått ro. Från någonstans bortom lagunerna för den lätta vinden med sig den rytmiska musiken från en kalimba (afrikanskt bärbart piano). Sebror, giraffer och elefanter kommer från grässlätterna för att släcka sin törst sida vid sida.
Hur länge till?
Damm och svett blandades till en sörja som rann nerför våra kroppar, när vi kämpade med att byta ut hjulaxeln på vår Land-Rover. Sand fin som talkpuder hade sugit ner hjulen till fälgarna. Det var då som axeln hade brutits av. Med ett betryggande klirr gled den nya axeln på plats.
Eftersom vi var så ivriga med att bli färdiga, hade vi inte tid att vara rädda för de omgivande elefanterna, och de verkade inte oroliga själva heller. Det kom oss att tänka på den tid då människa och djur på nytt skall leva i fullständig harmoni. (1 Moseboken 2:19; Jesaja 11:6—9) Det enda vi beklagade var att vi snart skulle behöva ge oss av på den långa, mödosamma, dammiga resan hem.
Men liksom när det gäller andra vackra ställen på jorden, växer också här oron över vilka följder som människan och hennes moderna jaktmetoder kan få. ”Varje år”, skriver Creina Bond i boken Okavango—Sea of Land, Land of Water (Okavango — Hav av land, land av hav), ”dödas 8.000 djur i deltat av 1.300 infödda jägare och 200 fritidsjägare.” Dessutom drömmer andra om att avleda Okavangos vatten för mänskligt bruk.
Vad människan än må göra, känner vi dock tillförsikt till att han som har skapat detta under skall genomföra sitt uppsåt att göra hela jorden till ett paradis. Då kommer den att bli ännu mera tilldragande, ty ”hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja. Av förbränt land skall bli en sjö och av torr mark vattenkällor.” — Jesaja 35:1, 7.
[Karta/Bilder på sidorna 24, 25]
(För formaterad text, se publikationen)
ANGOLA
ZAMBIA
ZIMBABWE
NAMIBIA
BOTSWANA
SYDAFRIKA
ATLANTEN
INDISKA OCEANEN