Naturens tårar

DET är tidig morgon, och luften är sval och stilla. Varje löv och grässtrå skimrar av små droppar som glittrar i dagens första ljus. Det verkar nästan som om grönskan hade gråtit glädjetårar när den hälsat soluppgången. Det är inte förvånande att daggen har inspirerat poeter — och fotografer.

Daggen gör emellertid mer än livar upp det mänskliga humöret. Detta atmosfäriska fenomen, som förekommer över hela planeten med undantag för polarområdena, är som ett täcke av livsuppehållande fukt. Jehova Gud har utformat atmosfären på ett sådant sätt att den, när den avkyls nattetid, under vissa förhållanden når vad man brukar kalla daggpunkten. Det är den temperatur vid vilken luften inte längre kan hålla kvar sin fuktighet och därför avsätter den på ytor som är kallare än den omgivande luften. Törstiga växter kan genom sina blad absorbera lika mycket daggvatten som sin egen vikt. En stor del av detta drivs sedan ut genom rötterna och lagras i marken.

I Bibelns länder, där man har en lång torrperiod, kan daggen ibland vara praktiskt taget den enda vattenkällan för växterna. Därför förknippas dagg i Bibeln ofta med goda skördar, medan brist på dagg förknippas med hungersnöd.

Dagg kan också ha en mer mänsklig anknytning. I sin avskedssång till Guds folk skrev Mose: ”Min undervisning kommer att drypa som regnet, mitt tal kommer att flöda som daggen, som milda regn på gräs och som ymniga regnskurar på växtlighet.” (5 Moseboken 32:2) Mose talade ord som var livgivande som dagg. Eftersom han var den saktmodigaste av människor, kan vi vara säkra på att han brukade vara mild och omtänksam i sitt tal. (4 Moseboken 12:3) Likt daggen eller ett milt regn gav hans ord näring utan att orsaka skada.

Nästa gång du förundrar dig över morgondaggens stilla skönhet — naturens egna tårar — vill du kanske begrunda den vördnadsbjudande visheten hos daggens Skapare.