”De sade mig att jag aldrig mer skulle kunna gå!”
VID 20 års ålder var Ed med om en svår bilolycka. När han återfick medvetandet kunde han inte resa sig. Han förstod att han var förlamad men tänkte att det bara var tillfälligt. Ed erinrar sig vad som senare hände på sjukhuset: ”De sade mig att jag aldrig mer skulle kunna gå!” Han var förlamad från bröstkorgen och neråt.
Eds far säger när han ser tillbaka: ”Min sons skador gjorde mig helt förkrossad. Han hade varit en frisk ung man, men nu kunde han inte längre gå. Det gjorde helt enkelt slut på hans liv.” Ed var i heltidstjänsten — han var pionjär, som Jehovas vittnen kallar det.
Bill, en annan ung man i tjugoårsåldern, dök lekfullt ner i vågsvallet och slog huvudet i ett sandrev. Inom ett ögonblick kunde han varken röra sig eller andas. Tack vare vänner som fanns i närheten drunknade inte Bill, men han blev förlamad från halsen och neråt. Även Bill fick veta av läkare att han aldrig mer skulle kunna gå.
Första reaktionen
Bill erkänner: ”Jag ville ta livet av mig, men jag kunde inte göra det i sjukhussängen.” Bill hade tjänstgjort i Vietnamkriget och hade planer på att bli pilot. Men när han år 1969 skadades, gick alla hans drömmar i kras, och han tyckte inte att han längre hade något att leva för.
Ed reagerade annorlunda när han fick veta att han blivit förlamad för all framtid. ”Skälet till att jag inte blev modfälld var min tro på Guds löften i bibeln. Jag hade klart för mig att mitt tillstånd möjligen skulle bestå i den här tiden men att det inte skulle vara för evigt.” Tack vare det hopp som Ed äger har han nu framgångsrikt klarat av sitt handikapp i mer än 25 år.
Tvungen att acceptera utmaningen
Bill däremot kände inte till Guds löften. Men en dag hände något som fick honom att ta itu med sig själv.
Efter att under åtta månader på sjukhuset bara ha existerat rullades Bill in i ett badrum för att bli rakad av en sjukskötare. Han sade: ”När jag tittade mig i spegeln, var den jag såg inte jag!”
Bill hade varit en kraftigt byggd man på 90 kilo och 185 centimeter, men nu var han bara ett 40-kilos skelett. Han vägrade tro att den spegelbild han såg var hans egen. Upplevelsen tände i honom kampandan — att acceptera den utmaning som hans handikapp utgjorde. Bill säger: ”För en handikappad är första året den kritiska tiden, för det är då man beslutar vilken väg man kommer att följa.”
Att klara av svårigheter
Ed är inte nervöst lagd, men han medger att det känslomässigt går upp och ner för honom. Han förklarar: ”Tidvis klarar jag inte så enkla saker som att sträcka mig efter något, och då kan jag bli deprimerad.”
Det svåraste för Bill är att leva med en kropp som har snäva begränsningar men med ett huvud som inte har det. Han säger: ”Det är som att ha ett jetdrivet intellekt i en kropp som är som en oxkärra.”
Skador på ryggmärgen leder även till fysiska komplikationer, som till exempel att inte kunna kontrollera urinblåsan och tarmen, och därtill liggsår och problem med andningen. Ed har haft problem med njurarna ända sedan han skadades, och han har perioder på sex eller sju dagar åt gången då han har 40 graders feber. Bill upplever det i högsta grad frustrerande att inte kunna kontrollera urinblåsan och tarmen, eller som han uttrycker det: ”Man finner sig aldrig i att ens kropp är som ett spädbarns.”
Ed uppmanar alla handikappade att bli så självständiga som möjligt. Han säger: ”Gör ditt bästa för att få det gjort själv, så kommer du att få ut så mycket mer.” Det första han gjorde när han skrivits ut från sjukhuset var därför att utrusta sin bil med handreglage, så att han kunde köra. Nu använder Ed även en specialutrustad lastbil i sin framgångsrika fastighetsskötarfirma.
Bill råder: ”Försök glömma din oförmåga — ge dig ut och lev ditt liv så bra du kan. Om du inte uppför dig som en handikappad, kommer människor inte heller att behandla dig som en sådan.” Bill lever som han lär. Han har framgångsrikt drivit en egen butik, och han förflyttar sig med hjälp av sin golfbil, sin rullstol och sina kryckor.
Vad kan man göra?
Ett av den handikappades hinder kan sägas vara i dens sinne som inte är handikappad. Bästa sättet att avlägsna hindret är genom förståelse. Handikappade vill få samma hänsyn och förståelse som en person utan fysiska handikapp.
En del människor tycks känna sig hotade eller besvärade när de träffar en handikappad. Bill säger: ”Egentligen har vi ju alla nedsatta förmågor på något sätt. Det är bara det att en del har mer nedsatta förmågor än andra.” De som är handikappade är helt enkelt personer som råkar vara begränsade när det gäller att kunna gå, se eller höra så som andra gör. Det är viktigt att vi betraktar vilken som helst nedsättning av förmågor som en omständighet och urskiljer hela personen.
Ed sade: ”Jag uppskattar när människor betraktar mig som vem som helst. Titta på mig. Titta inte på stolen.” Sedan berättade han något som han och hans hustru varit med om på en restaurang: ”Servitrisen tog först upp min hustrus beställning, och i stället för att sedan fråga mig frågade hon henne vad jag ville ha. Jag är inte döv! Det är bara det att jag inte kan gå.”
Ed förklarar: ”De flesta vill vara omtänksamma mot handikappade, men de vet inte vad de skall göra.” Hans råd är: ”Det bästa är att vänta och ta reda på vad man kan göra innan man hoppar in och gör något.”
Fråga först: ”Kan jag hjälpa till?” eller: ”Finns det något jag kan göra för att hjälpa till?” Ta inte för givet att den handikappade vill ha din hjälp. Han kanske inte vill det.
Bill ger rådet: ”Den bästa komplimangen man kan ge en handikappad är att behandla honom som normal och vara mot honom som man skulle vara mot vem som helst.” Det är sant att somliga tycker att det är svårt. De kan personligen ha mentala eller känslomässiga hinder mellan sig och handikappade personer. Men ju mer man lär känna dem som individer, desto mindre tänker man på deras handikapp.
Ed, som har tillhört samma församling av Jehovas vittnen i flera år, förklarar: ”De flesta vännerna tänker inte på mig som handikappad. I tjänsten på fältet kan de i själva verket skicka mig på ett återbesök i ett flervåningshus utan hiss! Då går jag tillbaka och ber dem skicka någon annan.”
Tar Ed illa vid sig när hans vänner glömmer att han har fysiska begränsningar? Tvärtom. Han säger: ”Det är toppen att de inte tycker att jag behöver hjälp. Jag uppskattar det, för då känner jag att de inte ser mig som handikappad, utan som vilken normal person som helst.”
Tillgänglig hjälp
På senare år har man i många länder blivit mycket bättre på att ordna med hjälp åt fysiskt handikappade. En lång rad organisationer, produkter och tjänster finns till hands för att hjälpa dem till ett självständigt liv. För att få upplysningar om dessa organisationer och tjänster är allt man behöver göra på en del platser att titta i den lokala telefonkatalogen.
Många offentliga byggnader och inrättningar är nu handikappanpassade. Vissa flygbolag och resebyråer erbjuder särskilda resor för handikappade, och sådana som är totalförlamade kan nu för tiden förflytta sig självständigt i specialutrustade bilar.
Tack vare modern teknik har man i vissa fall kunnat gå förbi skadade nerver, vilket har gjort det möjligt för vissa förlamade personer att kunna gå. Men dr J. Petrofsky, som är forskare och föregångsman på området, medger att människor kan få falska förhoppningar när det gäller sådan teknik. De kan börja tro att den kan få vem som helst som är förlamad att gå igen. Doktor Petrofsky säger: ”Allt man kan göra är att vara ärlig och försöka tala om för dem precis hur långt forskningen har kommit. Vi kan inte bota någonting.”
Ett verkligt botemedel
Men med tiden kommer ett verkligt och bestående botemedel mot alla fysiska brister att bli verklighet. Den säkra förhoppningen om att kunna gå igen har uppehållit Ed och hjälpt honom att stå ut med sitt handikapp under alla dessa år. Bibelns löfte lyder: ”Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Då skall den lame hoppa som en hjort, och den stummes tunga skall jubla.” — Jesaja 35:5, 6.
Alla krämpor skall bli botade här på jorden när Guds rike ersätter alla mänskliga regeringar. (Daniel 2:44) Guds rike, som Kristus lärde sina efterföljare att be om, kommer verkligen att införa en ny värld, där också detta löfte i bibeln skall infrias: ”Och ingen av invånarna skall säga: ’Jag är sjuk.’” — Jesaja 33:24, NW; Matteus 6:9, 10.
Fastän Bill alltid hade haft djup respekt för bibeln, kände han vid tiden för olyckan inte till innebörden i dessa bibliska löften. Under de fem första åren som handikappad började han i stor utsträckning använda narkotika. Han säger: ”I Vietnam använde jag narkotika för att komma bort från fasorna, och senare använde jag narkotika för att kunna stå ut med livet i rullstol.”
Men år 1974 satte han, med Jehovas vittnens hjälp, tro till att bibeln verkligen är sann och att dess löften är helt och fullt att lita på. Han sade: ”Från och med då var det som om fjäll hade fallit från mina ögon!” Sju månader senare överlämnade Bill sitt liv åt Jehova Gud, och kort därefter började han och hans hustru ett liv tillsammans i heltidstjänsten som pionjärer.
När Bill tänker tillbaka på det han varit med om, medger han att olyckan och det påföljande handikappet innebar smärta. Men han betonar: ”Skadan har lärt mig så mycket.” Hur kunde han säga det?
Han förklarar: ”Jag betvivlar att jag skulle vara en sann kristen i dag, om det inte hade varit för mitt handikapp. Dessförinnan var jag alltför stolt och ärelysten, och antagligen skulle jag inte ha stannat tillräckligt länge på en och samma plats för att kunna ta emot det kristna budskapet.”
Så liksom Ed tror Bill fullt och fast att han snart, i Guds nya värld, skall kunna göra fullt bruk av sin kropp. Hur hopplös situationen än tycks vara, kan varje handikappad på samma sätt förtrösta på Guds förmåga att läka. En sådan persons hjärta kan varje dag få styrka av övertygelsen: ”Jag vet att jag kommer att kunna gå!” — Från en av våra läsare.
[Bild på sidan 23]
Trots sitt handikapp har Ed full del i den kristna tjänsten