Handikappad men ändå framgångsrik

EN VÄRLDSCUPTÄVLING i storslalom skall just börja. Speakern talar om för den förväntansfulla folkmassan att den förste av de två föråkarna har startat. TV-kamerorna följer honom medan han häver sig utför det branta hanget, kryssar skickligt mellan portarna och river upp moln av snö. När han passerar mållinjen möts han av entusiastiska bifallsrop.

Varför det? Är han inte bara en föråkare utom tävlan? Jo, men han har bara ett ben! På en skida har han tagit sig nerför den ytterst svåra banan, där senare flera av de tvåbenta, vältränade deltagarna faller.

Att trots svåra handikapp kunna prestera något sådant är inte så ovanligt. Många handikappade män och kvinnor, både yngre och äldre, ägnar sig åt tyngdlyftning, ridning, segling, maratonlopp med rullstol och många andra krävande idrottsgrenar.

Handikappade personer har utfört stora bedrifter även inom andra områden. Ludwig van Beethoven komponerade några av sina stora mästerverk medan han var fullständigt döv. Franklin D. Roosevelt var president i USA under åren 1933—1945, trots att han var svårt handikappad av polio. Helen Keller, blind, döv och stum sedan barndomen, blev en produktiv författare och pedagog. Den grekiske statsmannen Demosthenes räknas som en av tidernas största vältalare. Ändå hade han som ung stora talsvårigheter och bräcklig fysik.

Även om sådana prestationer kan sporra många handikappade att själva göra något extra, måste man komma ihåg att varje handikapp är individuellt. Man kan inte jämföra en handikappad person med en annan. Intressena i livet är olika, de medfödda anlagen är olika, och läggningen har också stor betydelse.

Den svåraste tiden

Tiden omedelbart efter en invalidiserande olycka eller sjukdom är nog den värsta, både för den drabbade och för anhöriga. Den första chocken följs ofta av förtvivlan och hopplöshet. ”Det finns tillfällen då man inte är mottaglig för några uppiggande ord, när allt man vill är att dra sig undan i eländet som ett skadat djur, när uppmuntran känns som påhopp”, sade en mor till ett handikappat barn.

En blandning av sorg, vrede, självömkan och förtvivlan kan fullständigt gripa tag i den handikappade under den första tiden. Så ju kortare den tiden är, desto bättre för alla inblandade. ”Det går över, därför att det måste”, tillade modern.

Jimmy, en prydlig ung svensk, drabbades av en sjukdom som gjorde honom stel från huvud till fot. Han berättar om den chock han fick och den fruktansvärda tid som sedan följde. ”Men”, sade han, ”så snart jag accepterat mitt handikapp och slutat tycka synd om mig själv började jag glömma det. Då levde jag upp igen. Nu tränar jag mig att tänka, inte på de förmågor jag saknar, utan på dem jag har kvar, och jag försöker i stället göra det bästa av dem.”

Att göra det bästa av sina möjligheter

Genom att mobilisera stor viljestyrka för att öva sig och träna har rörelsehindrade personer kunnat prestera mer än de någonsin hade tänkt sig. Ett exempel är Maj, en kvinna från Lappland. Hon var bara 22 år och nygift, när hon förlorade förmågan att använda benen.

”Första gången de satte mig i en rullstol på lasarettet bröt jag samman”, säger hon. ”Jag såg framför mig ett liv i passivitet och stillasittande, fullständigt beroende av min man och andra. Men så småningom började jag inse att mitt handikapp ändå gav mig vissa möjligheter. Så jag bestämde mig för att göra det bästa av dem.

Först lärde jag mig att krypa på golvet som ett barn. Bara att kunna förflytta sig på egen hand gjorde mig lycklig. Sedan övade jag mig i att stå upprätt, lutad mot en vägg. Jag tyckte att det var ett stort framsteg att kunna det. Sedan lärde jag mig använda kryckor. Snart kunde jag klara en del hushållsarbete.

Jag bestämde mig för att varje morgon försöka utöka min ’repertoar’ med något nytt. Jag kunde servera frukost, bädda, dammsuga, putsa fönster, gå och handla och så vidare. Min man hjälpte mig när jag bad honom, men han samarbetade med mig genom att inte insistera på att hjälpa till. I stället lät han mig försöka. Sakta men säkert blev jag allt självständigare. Det gav mig självaktning och gjorde mig lycklig.

Min man och jag är Jehovas vittnen, och vi bestämde oss för att anmäla oss som frivilliga arbetare i samband med att Jehovas vittnens nya avdelningskontor och tryckeri i Sverige skulle byggas. Våra ansökningar godtogs, och vi arbetade där i mer än fyra år. Jag kunde arbeta nästan heltid i tvätten, där vi betjänade en personalstyrka på upp till 200 arbetare. Mina friska arbetskamrater betraktade mig som sin jämlike. Det var visserligen svårt ibland, och jag bad ofta till Gud om hjälp. Men det var också en lycklig tid.”

Ann-Mari, en svårt handikappad svensk kvinna som använder rullstol, säger: ”Jag är handikappad när det gäller rörelseförmåga, men inte när det gäller tankeförmåga. Därför vill jag använda den förmågan till att på egen hand göra det bästa av min situation.”

Den handikappade är ibland själv den bäste uppfinnaren av sina egna hjälpmedel. Bo, en ung man i Sverige som blev förlamad i benen i en bilolycka, tänkte ut hur han skulle göra sin rullstol bekvämare och mer lättmanövrerad. Han konstruerade en rullstol som gör det möjligt för honom att till och med ta sig uppför trappor! I flera år har han arbetat som rullstolskonstruktör i en fabrik.

På- och avklädning är ofta ett problem för den handikappade. Konfektionskläder är i allmänhet inte utformade med tanke på detta. Siw, en gravt rörelsehindrad kvinna i Stockholm, säger att hon tycker att det är lättare med en ärmlös cape än en vanlig kappa. Hon byter också ut knappar och blixtlås i sina kjolar mot resår. Siws behov av bekväma kläder som hon klarar att handskas med själv har gjort henne till en skicklig modeskapare och sömmerska.