Handikappade som är kvalificerade förkunnare
DEN stilige unge mannen med benställningen är förlamad. Kvinnan med de glada ögonen är dövstum. De tre leende herrarna är offer för muskulär dystrofi eller muskelförtvining. Vad har dessa personer gemensamt? Sitt handikapp eller sina oförmågor? Kanske. Sina förmågor? Absolut! De har alla visat sig ha förmågan att vara kvalificerade förkunnare, heltidstjänare, pionjärer.
De här personerna säger att det är tack vare tre saker som de kunnat vara framgångsrika i tjänsten: 1) positiv vägledning från Jehova Gud genom hans kärleksfulla organisation; 2) aldrig sviktande hjälp från deras familjer och medlemmar av den kristna församlingen; och 3) en innerlig önskan att utöka sina tjänsteprivilegier. Låt oss undersöka varför och hur dessa handikappade personer visar sig vara kvalificerade förkunnare.
Ett fullvärdigt liv trots förlamning
Den 35-årige Masashi Tokitsu har varit reguljär pionjär i fem år, trots att han inte kan använda sina ben. När han växte upp drömde han om att bli gymnastiklärare. Men dessa drömmar slogs i spillror när han föll från en barr vid 15 års ålder. I samband med denna bittra erfarenhet kände han det som om ljuset i hans liv hade slocknat. Men det började tändas på nytt när han studerade bibeln. Fast den här gången var det sanningens ljus. (Jämför Johannes 1:5.) Tio månader senare blev Masashi döpt som ett av Jehovas vittnen. Här kan du få del av hans egen berättelse om varför och hur han blev pionjär:
”Nästan från första början kände jag att syftet med mitt bibelstudium var att predika för andra. Så jag tog tillfället i akt att tala med alla som kom hem till mig. För mig var pionjärerna de mest avundsvärda människorna. Vad jag längtade efter att få vara ute och predika för människor varje dag! Förlamade personer är disponerade för liggsår, och jag hade ett mycket stort sådant på höften, som avsöndrade var, vätska och blod. Bara att byta kläder flera gånger om dagen var mycket tidskrävande. Eftersom jag trodde att jag inte skulle kunna bli pionjär i denna tingens ordning, rördes jag till tårar när jag i Vakttornets publikationer läste de omtänksamma, hjärtevärmande ord som riktades till dem som inte kunde vara pionjärer.
På grund av sår på båda höfterna fick jag lite feber. Lustigt nog brukade den försvinna när jag besökte de kristna mötena. Efter välbetänkt inrådan av en broder som är läkare lät jag operera såren. En andra operation blev helt framgångsrik, så att jag efter fem månaders konvalescens kunde börja som hjälppionjär. Men vid den tiden trodde jag att det skulle bli för mycket för mig att bli reguljär pionjär, eftersom jag på rätt sätt ville sköta mitt ansvar som församlingsäldste. Församlingen hade just bildats, och jag var den ende äldstebrodern.
Vid samma tid ville jag gärna gifta mig med en viss syster, men intresset var ensidigt. Det sårade mig djupt, men jag drog slutsatsen att det måste vara Jehovas vilja, och det gavs inget rum för att ge utlopp för mina känslor med tanke på att det fanns så mycket att göra i församlingen. Jag kände att den bästa medicinen för mig var att bli ännu mer engagerad i teokratiskt arbete. Två månader senare förordnades jag som reguljär pionjär. Att vara pionjär när man är förlamad kräver större förändringar i ens personlighet än rent fysiska förändringar. Man behöver så mycket hjälp från andra för att kunna klara av det man vill göra. Det är därför absolut nödvändigt att lära sig att ordna detta samarbete på ett trevligt sätt. Eftersom jag kan köra bil i tjänsten på fältet, försöker jag om möjligt stanna nära husens ingång. Jag samarbetar alltid med någon annan förkunnare som sitter i passagerarsätet. Min medhjälpare bär min portfölj och kommer ihåg vad jag behöver från den, och i vilken ordningsföljd.
När vi kör på smala vägar stannar jag ibland bara vid grinden och ropar med hög röst i riktning mot huset för att få den besöktes uppmärksamhet. Om det finns trappor går min medhjälpare fram till dörren för att visa den besökte ur bibeln, medan jag stannar kvar och talar nerifrån. När det finns lättillgängliga hus i en rad, eller när det finns lägenheter på markplanet i ett hyreshus, brukar vännerna vara så snälla att de lämnar dessa åt mig. I tidskriftsarbetet lättar jag bördan för min medhjälpare genom att bara ha tidskrifter och broschyrer i portföljen.
Eftersom jag är tillsyningsman för tjänsten, tycker jag om att vara med vid bibelstudier. Vi har dessa studier i någon förkunnares hem som är lättillgängligt, eller också kommer de hem till mig. Du förstår nog att jag behöver hjälp av vännerna. Det är inte bara viktigt att vännerna förstår hur de skall hjälpa mig, utan också att jag vet hur jag tacksamt skall ta emot deras hjälp.
När jag började som pionjär vittnade jag en hel del genom brevskrivning. Eftersom jag nu kan ha på mig en benställning hela dagen utan att få några men av det, utför jag nästan allt mitt predikande tillsammans med andra pionjärer och förkunnare. En omedelbar god verkan av en hel dags tjänst är en hel natts god sömn. Att använda bibeln dagligen fördjupar också min egen övertygelse om att jag har sanningen. Att ha en direkt andel i livets dagliga drama och få uppleva hur mycket människor behöver sanningen fördjupar min kärlek till dem. Att alltid samarbeta med andra skänker tillfällen till herdearbete och hjälper mig att lära känna hjorden ännu bättre.
Naturligtvis ser jag fram emot den nya ordningen och att få tjäna Jehova med en frisk kropp. Men man behöver inte vänta ända till dess. Att tjäna honom nu, med eller utan begränsningar, är det bästa man kan göra vare sig man är ung eller gammal.”
Hon söker ett hörande öra
”Mina uppväxtår var fyllda av gråt”, säger Katsuko Yamamoto. Katsuko blev döv vid två års ålder efter att ha haft hög feber tillsammans med mässling. Hon minns den vånda det innebar att gå i skolan och få stå ut med ovänlig behandling från de andra barnen. Katsuko är lycklig över att hon kunnat vara pionjär sedan 1981, och hon berättar för oss hur hon klarar av det:
”Eftersom jag inte kan kommunicera muntligt i tjänsten på fältet, använder jag anteckningar som jag visar den besökte. Jag ber ofta en hörande syster att följa med för att vara säker på att jag skall klara av det. Ibland gör jag det första återbesöket själv och ber sedan en hörande syster att följa med mig vid nästa besök. Jag har kunnat sätta i gång bibelstudier på det viset. Det gör mig väldigt lycklig att på detta sätt kunna visa uppskattning av Jehovas omtanke.”
Katsukos ”gråtedagar” är nu förbi. I dag finner denna förtjusande kristna kvinna verklig glädje i sitt upptagna liv i pionjärtjänsten.
Tre bröder som delar med sig
De tre syskonen Tanizono är i fyrtioårsåldern och har en speciell typ av muskulär dystrofi. Innan de lärde känna sanningen kretsade deras liv kring deras förvärvsarbete, som de hoppades skulle kunna få dem att glömma den successiva försvagning och förtidiga död som är kännetecknande för denna sjukdom. De började var för sig studera bibeln och fick på så vis kunskap om sanningen. Vad skulle de, för att visa Jehova sin uppskattning, kunna göra för att utöka sin tjänst? Den yngste av bröderna, Toshimi, berättar:
”Jag bodde hos min äldste bror Akimi och hans hustru fram till 1979. När jag inte längre kunde klara mig själv, kom jag in på en institution tillsammans med min bror Yoshito. Där började jag tjäna som hjälppionjär, och under de följande fem åren studerade jag bibeln med omkring tolv barn på avdelningen. Ett av dessa barn tvingades att sluta studera när hans föräldrar motsatte sig det, men de lät sig bevekas när han tiggde dem om att låta honom få börja studera igen. Han dog vid 16 års ålder med ett säkert hopp om en uppståndelse. Omkring ett år senare fick jag ett telefonsamtal från de tidigare motsträviga föräldrarna. De hade en del problem med sin yngsta dotter och ansåg att ett studium skulle kunna hjälpa henne.
Min bror Yoshito och jag ville gärna bli reguljära pionjärer. Men skulle vi kunna klara årskvoten på 1.000 timmar? Det gällde egentligen bara att öka den tid vi använde i tjänsten med 30 timmar per månad. Men skulle våra kroppar orka med detta? Då tänkte vi att om vi inte gör det nu, kommer vi att hamna i det läget att vi inte längre kan. Paulus’ ord i 1 Korintierna 9:16 kom gång på gång upp i våra samtal: ’Ja, ve mig, om jag inte förkunnade de goda nyheterna!’ Vi är alltså förpliktade att predika de goda nyheterna vare sig vi har god hälsa eller inte. Så vi lämnade in våra ansökningar och började som reguljära pionjärer den 1 september 1984.”
Yoshito tillägger: ”När jag försökte vara ’tillfällig’ pionjär i januari 1976, skadade jag min hälsa och blev sängliggande i två månader. Det jag var mest orolig för var att pionjärtjänsten skulle göra mig sjuk och tvinga mig att utebli från mötena. Lyckligtvis kunde jag nå min årskvot i antal timmar i augusti 1985, och jag hade inte behövt missa ett enda möte på grund av min pionjärtjänst.”
Toshimi säger också: ”Det är framför allt med hjälp av brevskrivning som vi utför vår tjänst. Vi skriver till ej hemma-adresser, vänner, släktingar, icke troende familjemedlemmar till vännerna i församlingen och människor i en bergstrakt som bara besöks två gånger om året i tjänsten från dörr till dörr. Vi predikar informellt för läkare, sköterskor, praktiserande elever och patienter. Hittills har sex patienter lärt känna sanningen. Tre av dem blev förkunnare och planerade att låta döpa sig när de dog. Vi kan glädja oss åt fysiskt gagn av att hålla oss fullt upptagna, mental tillfredsställelse av att veta att vi har en andel i predikoarbetet och glädje i hjärtat av att kunna uppmuntra andra.”
Yoshito tillägger: ”Som äldste i församlingen kan vi båda tala av erfarenhet med dem som önskar bli pionjärer. När vi lämnade in våra ansökningar för att bli pionjärer drevs två äldre systrar i församlingen att också göra likadant. Jag är särskilt glad över att kunna säga att jag i enlighet med andan i Psalm 119:71 (NW) har kunnat ändra mitt tidigare negativa tänkesätt till Jehovas sätt. Ja, ’det är gott för mig att jag har blivit plågad, för att jag må lära mig dina förordningar’.”
Nu börjar den äldste av bröderna tala. Akimi säger: ”Det är tack vare vännernas omtänksamhet och min kärleksfulla hustrus stöd som jag kan göra det jag gör i den teokratiska verksamheten. Jag kan inte gå ett enda steg. I fjorton år har vännerna outtröttligt hjälpt mig att kunna komma på alla möten och sammankomster. Ända sedan jag började studera har pionjärernas upplevelser varit huvudsamtalsämnet när ungdomar har träffats för sällskaplig samvaro. Såsom det blev föreslaget i Tjänsten för Guds rike bestämde jag mig för att försöka vara pionjär i ett år. Jag lovade Jehova detta i bön, trots vissa farhågor med tanke på mitt fysiska tillstånd, och jag har förnyat detta löfte varje år i fem år. När jag är ute i tjänsten använder jag en trehjulig cykel som är avsedd för handikappade. Med den kan jag komma fram till ingången på många hus. Jag sitter ofta på sådana platser där det passerar mycket fotgängare. Om bara några få går förbi brukar jag be om någon att vittna för, och då kommer det fram någon med ett hörande öra. Personer som studerar bibeln kommer hem till mig för att studera, och jag har kunnat hjälpa åtta personer fram till dopet.
Eftersom jag är presiderande tillsyningsman och tillsyningsman för skolan i teokratisk tjänst, kommer jag tidigt till mötena så att jag är på plats och kan hälsa på vännerna. Eftersom jag inte kan besöka dem i deras hem som jag vill, är det mycket viktigt för mig att göra effektivt bruk av tiden före och efter mötena. Jag använder också ofta telefonen i herdearbetet.
Under de senaste fyra eller fem åren har min muskelstyrka blivit betydligt sämre. Nattetid kan jag bokstavligen talat inte röra en muskel, och de blir samtidigt så hårt spända att det känns som om jag hade ett stort tryck över mig i sängen. För att jag skall få lite lindring flyttar min hustru varsamt på mina armar och ben. Det är under sådana perioder som vännernas värmande och kärleksfulla ord hjälper mig att bevara det leende som jag hoppas återspeglar mitt hjärtetillstånd och inte mitt fysiska tillstånd.”
Den här sjukdomens förlopp kan inte stoppas. Men syskonen Tanizono märker att när de håller sina kroppar sysselsatta i tjänsten på fältet och ägnar uppmärksamhet åt människors behov, när de intimt samarbetar med medtroende och erfar den känsla av fullhet som tjänsten för Gud som pionjärer ger dem, har det hjälpt dem att nedbringa sjukdomsförloppet till ett minimum. De är sannerligen mycket tacksamma mot Jehova!
Handikappade men beslutsamma
Fysiska handikapp har inte dämpat den kärlek och iver som dessa kvalificerade förkunnare visar i heltidstjänsten. Deras beslutsamhet påminner om aposteln Paulus’ när han skrev: ”Därför ger vi inte upp, utan om också vår utvärtes människa tynar bort, så förnyas sannerligen vår invärtes människa från dag till dag.” — 2 Korintierna 4:16.
Naturligtvis kan inte alla handikappade förkunnare av Riket vara heltidsförkunnare. Omständigheterna varierar från person till person. Men oavsett vad en sådan person kan göra för att lovprisa den Högste och hjälpa andra människor andligen, så kommer det att innebära stor glädje, personlig tillfredsställelse och välsignelser från vår kärleksfulle Gud, Jehova.
[Bilder på sidan 23]
Masashi Tokitsu
Katsuko Yamamoto
Akimi Tanizono
Toshimi Tanizono
Yoshito Tanizono