Naturkatastrofer — ett tidstecken?

”NATION skall resa sig mot nation och kungarike mot kungarike, och det skall vara hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra. Alla dessa ting är början till nödens våndor.” Med dessa ord förklarade Jesus Kristus för 1.900 år sedan för sina lärjungar att sådana katastrofartade händelser, tillsammans med tilltagande laglöshet och det världsvida predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike, skulle utgöra början på ett sammansatt tecken som skulle markera ”avslutningen på tingens ordning”. — Matteus 24:3—14.

Med tanke på detta måste vi fråga oss: Upplever vi i vår tid fler förödande jordbävningar, orkaner, översvämningar, torkperioder och svältkatastrofer än tidigare generationer? Och får proportionellt sett fler människor lida på grund av dessa katastrofer, trots alla vetenskapliga och tekniska landvinningar?

Många skulle svara ja på dessa frågor. Tidskriften New Scientist säger till exempel varnande att ”världen kan förvänta fler katastrofer under 1990-talet än under gångna decennier”. Chefen för Meteorologiska världsorganisationen skrev likaså i UN Chronicle för juni 1991: ”Tendensen är helt klar. Från 1960-talet till 1980-talet ... har det skett en femfaldig ökning i förekomsten av stora naturkatastrofer och en trefaldig ökning när det gäller de sammanlagda ekonomiska förlusterna.” Tidskriften World Health, som utges av Världshälsoorganisationen, anlägger ett något vidare perspektiv på ämnet, när den skriver: ”Exempel på naturkatastrofer och deras förödande verkningar kan spåras långt tillbaka i historien. Men när vi nu närmar oss 2000-talet, står vi inför en föränderlig blandning av demografiska, ekologiska och teknologiska förhållanden som gör många befolkningsgrupper mer sårbara för verkningarna av såväl naturkatastrofer som katastrofer orsakade av människan.”

Den som är vaken för vad som händer i världen blir inte förvånad över sådana uttalanden. Massmedierna lider ingen brist på sensationella nyheter, vare sig det rör sig om ett vulkanutbrott i Filippinerna, en jordbävning i Kalifornien, en översvämning i Bangladesh, en svältkatastrof i Somalia, en orkan på Hawaii eller en mycket stor havsvåg i Nicaragua. Det går knappast en månad utan att det kommer rapporter om en katastrof i något hörn av världen.

Somliga avfärdar dessa fakta som oviktiga. De menar att det till synes ökande antalet katastrofer i vår tid bara beror på bättre nyhetsbevakning och tillförlitligare statistik. De hävdar också att orsaken till att fler människor får lida på grund av dessa katastrofer helt enkelt är att det finns mer människor i våra dagar. Är detta hela sanningen?

Lägg märke till vad som sägs i den ovan citerade artikeln i New Scientist: ”På 1960-talet rapporterades 523 katastrofer och på 1970-talet 767. Under 1980-talet steg siffran till 1.387.” Tidskriften förklarar vidare att ”en del av förklaringen till den påtagliga ökningen under det gångna decenniet kan vara den större öppenheten när det gäller rapportering av katastrofer i Kina och Sovjetunionen”. Sedan tillägger man: ”Likväl ökar antalet.” Den stora ökningen av antalet katastrofer kan inte bortförklaras med blott och bart bättre nyhetsbevakning eller tillförlitligare statistik.

Detta bekräftas av följande uttalande i UN Chronicle för mars 1992: ”Under de två senaste decennierna har omkring 3 miljoner människor förlorat livet, och ytterligare 800 miljoner har på annat sätt berörts av ’den ödeläggelse, de umbäranden och det lidande’ som naturkatastrofer fört med sig.” Detta innebär att var sjunde person på jorden har drabbats av någon form av katastrof eller tragedi. Detta är verkligen häpnadsväckande siffror, som inte ger rum för tvivel på att vi lever i en kaotisk och orolig tid.

Eftersom Bibeln förutsagt en sådan tid av nöd, innebär då det att Gud bär ansvaret för alla dessa katastrofer och det lidande som de för med sig? Många människor tror det. Men vad visar fakta? Och vad viktigare är: Vad visar Bibeln?

[Framsidesbild på sidan 2]

Framsidan: W. Faidley/​Weatherstock

[Bildkälla på sidan 3]

Mittersta fotot: Mark Peters/Sipa Press

WHO/Rödakorsföreningarnas förbund

Naturkatastrofer — Bär Gud skulden?

”GUD, vad har du gjort mot oss?”

Så uttryckte sig enligt uppgift en överlevande, när han blickade ut över den förödelse som vållats när toppen på den snöklädda vulkanen Nevado del Ruiz i Colombia exploderade den 13 november 1985. Det jordskred som blev följden begravde hela staden Armero och dödade över 20.000 människor på en enda natt.

Det är förståeligt att en person som överlever en sådan katastrof kan reagera på det sättet. Maktlösa inför de respektingivande naturkrafterna har människor sedan urminnes tider tillskrivit Gud ansvaret för sådana katastrofartade händelser. Primitiva folk frambar offer, till och med människooffer, för att blidka gudar som representerade havet, himlen, jorden, berg, vulkaner och andra upphov till fara. Än i dag finns det somliga som helt enkelt accepterar naturkatastrofer och deras konsekvenser som ”ödet” eller ”Guds verk”.

Är Gud verkligen ansvarig för de naturkatastrofer som förorsakar så mycket mänskligt lidande och så stor skadegörelse på många platser i världen? Är det han som bär skulden? För att få svar på dessa frågor måste vi se lite närmare på vad som egentligen är inbegripet i sådana katastrofer och på nytt undersöka en del välbekanta fakta.

Vad är egentligen en ”naturkatastrof”?

När en jordbävning drabbade Tangshan i Kina och enligt officiella kinesiska rapporter dödade 242.000 människor och när orkanen Andrew slog till mot södra Florida och Louisiana i USA och vållade skador för miljarder dollar, skapade dessa naturkatastrofer stora rubriker i massmedierna runt om i världen. Men vad skulle ha hänt om den jordbävningen hade drabbat den obebodda Gobiöknen cirka 100 mil nordväst om Tangshan? Eller hur skulle det ha blivit om orkanen Andrew hade tagit en annan bana och inte alls kommit in över land, utan förbrukat sina krafter ute till havs? Knappast någon skulle komma ihåg dessa händelser nu.

När vi talar om naturkatastrofer menar vi således inte bara dramatiska händelser i naturen. Varje år förekommer tusentals mindre och större jordbävningar och tiotals stormar, cykloner, orkaner, tyfoner, vulkanutbrott och andra våldsamma naturfenomen, som aldrig blir något annat än statistiska uppgifter i någon tabell. Men när sådana händelser förorsakar stora förluster i liv och egendom och vållar allvarliga störningar i människors dagliga liv, då blir de naturkatastrofer.

Det bör också framhållas att skadegörelsen och förlusten av liv och egendom inte alltid står i proportion till de naturkrafter som är inbegripna. Den värsta katastrofen förorsakas inte nödvändigtvis av den största manifestationen av naturkrafterna. År 1971 dödades 65 personer i San Fernando i Kalifornien av en jordbävning som nådde 6,6 på Richterskalan. Ett år senare dödades 5.000 personer i Managua i Nicaragua i en jordbävning som uppmättes till endast 6,2!

När det gäller de alltmer förödande naturkatastroferna, måste vi därför fråga oss: Har naturkrafterna blivit mer våldsamma? Eller har mänskliga faktorer bidragit till problemet?

Vem bär ansvaret?

Bibeln identifierar Jehova Gud som den store Skaparen av allting, inbegripet de naturkrafter som är verksamma här på vår jord. (1 Moseboken 1:1; Nehemja 9:6; Hebréerna 3:4; Uppenbarelseboken 4:11) Detta betyder emellertid inte att det är han som förorsakar varje liten vindpust eller regnskur. Han har i stället satt vissa lagar i funktion till att styra jorden och dess naturliga miljö. I Predikaren 1:5—7 läser vi till exempel om tre av de grundläggande processer som möjliggör liv på jorden — solens uppgång och nedgång, vindarnas ständiga rörelser och vattnets kretslopp. Vare sig människor är medvetna om dem eller inte, har dessa och liknande naturliga processer som har med jordens klimat, geologi och ekologi att göra varit i verksamhet i tusentals år. Den som skrev Predikaren riktar i själva verket uppmärksamheten på den stora kontrasten mellan naturens oföränderliga och eviga kretslopp och människolivets flyktighet och obeständighet.

Jehova är inte bara den som har skapat naturkrafterna, utan han kan också behärska dem. I Bibeln finner vi redogörelser för hur Jehova har kontrollerat eller styrt dessa krafter för att verkställa sitt uppsåt. Två sådana exempel är när han delade Röda havets vatten på Moses tid och när han fick solen och månen att stanna upp i sina banor över himlavalvet i Josuas dagar. (2 Moseboken 14:21—28; Josua 10:12, 13) Jesus Kristus, Guds Son och den utlovade Messias, visade också att han hade makt över naturkrafterna, till exempel när han stillade en storm på Galileens hav. (Markus 4:37—39) Skildringar som dessa visar med all tydlighet att Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus, har full kontroll över alla skeenden som påverkar livet här på jorden. — 2 Krönikeboken 20:6; Jeremia 32:17; Matteus 19:26.

Kan vi då säga att det är Gud som bär ansvaret för att naturkatastrofer på senare tid vållat allt större förödelse på vår jord? För att besvara den frågan måste vi först undersöka om det verkligen finns bevis för att naturens krafter på sista tiden blivit dramatiskt mer våldsamma, kanske rentav okontrollerbara.

Det är intressant att lägga märke till vad boken Naturkatastrofer — människans verk? har att säga om detta ämne: ”Det finns inga entydiga bevis för att det skett sådana förändringar i klimatet eller geologin som skulle motivera att katastroferna i samband med torka, översvämningar, cykloner och jordbävningar blir fler.” Boken Earthshock skriver likaså: ”Berglagren på samtliga kontinenter innehåller vittnesbörd om ett oräkneligt antal större och mindre geologiska händelser, som var och en skulle vara en stor katastrof för mänskligheten om de inträffade i dag — och det är ett vetenskapligt faktum att sådana händelser kommer att inträffa om och om igen i framtiden.” Jorden och dess dynamiska krafter har med andra ord varit i stort sett oförändrade tiderna igenom. Så vare sig vissa uppgifter tyder på att en del geologiska och andra processer ökat något eller inte, har naturens krafter således inte blivit ohejdat destruktiva på senare tid.

Vad är då orsaken till de allt fler och alltmer förödande naturkatastrofer som vi läser om? Om det inte är naturkrafterna som bär skulden, verkar allting peka på att människan bär skulden. Experter erkänner att människan genom sitt sätt att leva har påverkat sin miljö, så att den blivit mer utsatt för naturkatastrofer och dessutom mer sårbar för sådana katastrofer. I utvecklingsländerna har det växande behovet av mat tvingat bönderna att överutnyttja den lilla mark de har eller försöka skaffa sig ny åkerjord genom att hugga ner de för människan så viktiga skogarna. Detta leder till omfattande jorderosion. Den stora befolkningstillväxten påskyndar också tillväxten av slumområden och kåkstäder, som ofta är belägna i riskabla områden. Även i rikare länder har många människor, till exempel de miljoner som bor utmed San Andreas-förkastningen i Kalifornien, utsatt sig för stora risker, trots tydliga varningar. När det sedan under sådana omständigheter inträffar en ovanlig händelse — en storm, en översvämning eller en jordbävning — kan då den förödelse som blir följden verkligen sägas vara naturens verk?

Ett typiskt exempel är den torkkatastrof som drabbat Sahelbältet i Afrika. Vi tänker oss vanligen torka som brist på regn eller vatten, vilket i sin tur leder till livsmedelsbrist, svält och död. Men är verkligen brist på vatten den enda orsaken till den omfattande hungersnöd och svält som har drabbat det här området? Så här sägs det i boken Nature on the Rampage: ”Data som insamlats av vetenskapsmän och hjälporganisationer visar att dagens hungersnöd inte så mycket beror på långvarig torka som på långvarig överexploatering av mark och vattentillgångar. ... Den fortsatta ökenspridningen i Sahel är i stor utsträckning ett av människor vållat fenomen.” Den sydafrikanska dagstidningen The Natal Witness skriver: ”Att människor svälter beror inte på brist på mat, utan på att maten inte är tillgänglig. Det beror med andra ord på fattigdom.”

Detsamma kan sägas om många av de problem som blir följden av andra katastrofer. Undersökningar har visat att naturkatastrofer skördar ett proportionellt sett mycket större antal dödsoffer i fattiga länder än i rika. Enligt en källa drabbades Japan under åren 1960—1981 av 43 jordbävningar och andra katastrofer som kostade 2.700 människor livet — i genomsnitt 63 dödsoffer per katastrof. I Peru inträffade under samma period 31 katastrofer med sammanlagt 91.000 dödsoffer, dvs. 2.900 per katastroftillfälle. Varför denna skillnad? Naturkrafter kan ha utlöst katastroferna, men det är mänskliga faktorer — sociala, ekonomiska och politiska — som bär ansvaret för den stora skillnaden när det gäller förlust av liv och egendom.

Vad är lösningen?

Vetenskapsmän och andra experter har i åratal försökt komma på olika sätt att komma till rätta med naturkatastrofer. De har trängt djupt ner i jordens innandömen för att komma underfund med hur jordbävningar och vulkanutbrott uppstår. De har skickat upp satelliter i rymden för att observera vädret och kartlägga cykloners och orkaners framfart eller förutsäga översvämningar och torkkatastrofer. All denna forskning har gett dem kunskaper som de hoppas skall kunna hjälpa dem att lindra verkningarna av dessa naturkrafter.

Har deras ansträngningar gett resultat? Ett miljöskyddsorgan säger beträffande sådana kostnadskrävande, tekniskt avancerade åtgärder: ”De har naturligtvis sin betydelse. Men om de slukar oproportionerligt mycket pengar och ansträngningar — om de tjänar som en ursäkt för att ignorera de sociala faktorer som gör människor i vissa områden mer sårbara för naturkatastrofer — då kan de göra mer skada än nytta.” Det kan till exempel vara bra att känna till att kustdeltat i Bangladesh ständigt hotas av översvämningar och mycket stora vågor från havet, men det hindrar inte att miljontals bangladeshare tvingas bo i dessa områden. Följden blir att de drabbas av ständigt återkommande katastrofer, som kräver hundratusentals dödsoffer.

Det är således tydligt att teknisk kunskap är av begränsat värde. Vad som också krävs är resurser att avhjälpa de problem som gör att människor knappast har något annat val än att bo i områden där risken för katastrofer är särskilt stor eller att leva på ett sätt som skadar den fysiska miljön. För att lindra naturkrafternas skadeverkningar skulle det med andra ord krävas en fullständig omdaning av hela det sociala, ekonomiska och politiska system som vi lever under. Vem kan åstadkomma något sådant? Det kan bara han som har full kontroll till och med över de krafter som utlöser naturkatastrofer.

Vad Gud kommer att göra

Jehova Gud kommer inte bara att ta itu med symptomen, utan han kommer att angripa själva grundorsaken till mänskligt lidande. Han kommer att undanröja de giriga och förtryckande politiska, kommersiella och religiösa system som har lett till att ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. (Predikaren 8:9) Den som läser Bibeln kan inte undgå att lägga märke till att den innehåller ett stort antal profetior som pekar fram mot den tid då Gud kommer att ingripa för att befria jorden från ondska och lidande och återupprätta ett jordiskt paradis, där fred och rättfärdighet råder. — Psalm 37:9—11, 29; Jesaja 13:9; 65:17, 20—25; Jeremia 25:31—33; 2 Petrus 3:7; Uppenbarelseboken 11:18.

Detta är i själva verket vad Jesus Kristus lärde alla sina efterföljare att be om, när han sade: ”Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” (Matteus 6:10) Det messianska kungariket kommer att avlägsna och ersätta allt bristfälligt mänskligt styre, precis som profeten Daniel förutsade: ”I de kungarnas dagar kommer himlens Gud att upprätta ett kungarike som aldrig kommer att fördärvas. Och kungariket självt kommer inte att överlåtas till något annat folk. Det kommer att krossa och göra slut på alla dessa kungariken, och självt kommer det att bestå till obestämda tider.” — Daniel 2:44.

Vad kommer då Guds kungarike att uträtta, som våra dagars nationer inte kan åstadkomma? Bibeln ger en fascinerande förhandsglimt av det som skall komma. I stället för sådana förhållanden som illustreras på dessa sidor, till exempel svält och fattigdom, kommer det att bli ”fullt upp med brödsäd på jorden; på bergens topp kommer det att vara ett överflöd”, och ”fältets träd skall ge sin frukt, och landet självt kommer att ge sin avkastning, och de kommer verkligen att visa sig vara på sin jord i trygghet”. (Psalm 72:16; Hesekiel 34:27) Vad jordens miljö beträffar lovar Bibeln: ”Vildmarken och den vattenlösa trakten kommer att jubla, och ökenslätten kommer att fröjda sig och blomstra som saffranskrokusen. ... Ty i vildmarken kommer vatten att ha brutit fram och strömmar på ökenslätten. Och den av hetta förbrända marken kommer att ha blivit som en vassrik göl och den törstiga marken som vattenkällor.” (Jesaja 35:1, 6, 7) Och det kommer inte mer att bli några krig. — Psalm 46:9.

Hur Jehova kommer att åstadkomma allt detta och hur han kommer att tygla alla naturkrafter, så att de inte längre vållar människor någon skada, förklarar inte Bibeln. Men en sak är säker — de som lever under denna rättfärdiga regering ”kommer inte att möda sig förgäves, inte heller kommer de att föda barn till plötslig förskräckelse; ty de är den avkomma som består av Jehovas välsignade, och deras ättlingar med dem”. — Jesaja 65:23.

I denna tidskrift, liksom också i andra av Sällskapet Vakttornets publikationer, har Jehovas vittnen gång på gång framhållit att Guds kungarike upprättades i himlen år 1914. Under ledning av detta kungarike har ett globalt vittnesbörd avgetts i närmare 80 år, och i dag står vi på tröskeln till de ”nya himlar och en ny jord” som Bibeln utlovar. Människor kommer då inte bara att bli befriade från den förödelse som naturkatastrofer vållar, utan också från alla de sorger och lidanden som har hemsökt mänskligheten under de 6.000 senaste åren. Då kan det sanningsenligt sägas: ”De förra tingen har försvunnit.” — 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:4.

Men hur är det nu i den här tiden? Har Gud gjort något för människor som fått lida till följd av naturkatastrofer eller av andra orsaker? Ja, det har han verkligen, men kanske inte på det sätt som de flesta människor väntar sig.

[Bilder på sidorna 8, 9]

Människans sätt att leva har gjort att vår miljö har blivit mer utsatt för naturkatastrofer

[Bildkällor]

Laif/Sipa Press

Chamussy/Sipa Press

Wesley Bocxe/Sipa Press

Jose Nicolas/Sipa Press

Hur Jehova hjälper olycksdrabbade i vår tid

BIBELN säger om Jehova: ”Många är den rättfärdiges olyckor, men ur dem alla befriar Jehova honom.” ”Jehova [vet] att befria de gudhängivna ur prövning.” — Psalm 34:19; 2 Petrus 2:9.

Hur hjälper Jehova sina tjänare när de drabbas av olyckor? Inte genom att hejda naturkrafterna eller utföra andra övernaturliga handlingar, som många kanske väntar sig, utan genom en annan kraft som de flesta människor inte riktigt förstår — kärlek. Ja, Jehova älskar sitt folk, och han har hjälpt dem att uppodla en inbördes kärlek som är så stark att han kan verka bland dem på ett sätt som kan förefalla mirakulöst. — 1 Johannes 4:10—12, 21.

Somliga kanske menar att när människor lider nöd, då är det mat, mediciner och andra förnödenheter som behövs — inte kärlek. Att skaffa fram mat, mediciner och andra förnödenheter är naturligtvis viktigt, men så här resonerar aposteln Paulus: ”Om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting. Och om jag ger ut allt vad jag äger för att andra skall ha att äta, och om jag lämnar ut min kropp, för att kunna berömma mig, men inte har kärlek, då är det mig till ingen nytta alls.” — 1 Korinthierna 13:2, 3.

Vi läser ofta om att hjälpsändningar står och ruttnar på kajerna eller äts upp av råttor, medan de hjälpbehövande dör av sjukdom och undernäring. Och vad värre är — ibland råkar sådana förnödenheter i händerna på giriga och hänsynslösa personer, som använder dem för egen vinning. Det är således en sak att ha förnödenheter tillgängliga, men det är en helt annan sak att se till att de behövande får nytta av dem. Uppriktig kärlek och omtanke kan betyda mycket i det sammanhanget.

Kärlek i verksamhet

I september 1992 slog orkanen Iniki till mot den hawaiiska ön Kauai, som har omkring 55.000 invånare. Med en vindhastighet på 210 kilometer i timmen och byar på upp till 260 kilometer i timmen dödade den 2 personer och skadade 98, ödelade 75 procent av husen, gjorde 8.000 människor hemlösa och vållade materiella skador för omkring 1 miljard dollar. Bland invånarna på denna lilla ö fanns omkring 800 Jehovas vittnen i sex församlingar. Hur gick det för dem?

Redan innan Iniki nådde ön hade de äldste i de olika församlingarna, under ledning av den resande tillsyningsmannen, kontaktat alla församlingsmedlemmar för att förvissa sig om att de hade det bra och var beredda på det som skulle komma. Denna kärleksfulla omsorg bidrog i hög grad till att förhindra allvarliga skador och dödsfall bland vittnena. — Jämför Jesaja 32:1, 2.

Trots allvarliga störningar i kommunikations- och transportväsendet var tre representanter för Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Honolulu bland de första som kom till platsen efter orkanen. De hade fått specialtillstånd av civilförsvarsmyndigheterna att flyga till Kauai. De tog genast kontakt med vittnena på ön, och följande morgon anordnade de ett möte för att organisera hjälpverksamheten. En kommitté upprättades för att göra en uppskattning av hjälpbehovet och skaffa fram det material som behövdes genom avdelningskontoret i Honolulu. Hjälpkommittén var i gång dygnet runt för att dirigera arbetet med att distribuera förnödenheter till behövande och städa upp och reparera skadade hem.

Vittnen på de andra öarna gav snabbt gensvar genom att villigt ställa upp och hjälpa sina nödställda bröder. Så snart flygplatsen på Kauai öppnades för trafik, flög 70 vittnen dit för att hjälpa till. Förnödenheter till ett värde av 100.000 dollar, däribland generatorer, spritkök, lyktor och livsmedel, skeppades över till ön. En av Rikets salarna på ön användes som depå, fast man var lite orolig för att den kunde bli plundrad. Men så körde några militärlastbilar upp på parkeringen utanför Rikets sal, och förarna frågade om de fick ställa bilarna där. De soldater som posterades ut för att vakta lastbilarna eliminerade också risken för att förråden skulle bli plundrade.

Bröderna tog med sig generatorerna och besökte det ena huset efter det andra, och i varje hem körde de dem i två eller tre timmar för att hjälpa människor att hålla sina frysar i gång. Grupper av bröder skickades i väg till olika hem för att hjälpa till att städa upp och reparera skadorna efter orkanen. När de arbetade på ett hus som tillhörde en syster vars man tidigare hade varit våldsam motståndare, blev mannen så rörd att han bara stod där och tittade på och grät. En besökare från fastlandet, som såg en annan grupp vittnen i arbete, blev så imponerad av deras uppförande och goda organisation att han gick fram till dem och frågade vad som gjorde dem så annorlunda. När en broder förklarade att det var deras kärlek till Gud och till sina medkristna, svarade mannen: ”Hur kan jag lära känna Gud?” (Matteus 22:37—40) Sedan tillade han: ”Ni vittnen är så välorganiserade, så ni har säkert någon som väntar på mig när jag kommer tillbaka till Florida!”

Sammanlagt hjälpte Jehovas vittnen till att städa upp och reparera 295 hem på Kauai. Av dessa krävde 207 endast mindre reparationer, men 54 var illa tilltygade, och 19 var totalförstörda. I deras arbete ingick också att besöka samtliga vittnen på ön för att se till att alla fick den hjälp de behövde. När ett matpaket levererades till en syster, konstaterade en granne som var buddhist att han inte hade fått så mycket som en tepåse av sina trosfränder. En annan kvinna, som hade fått hjälp att röja upp i sitt hus av en grupp vittnen, sade: ”Ni har besökt mig i långa tider, och jag har alltid betraktat er som goda grannar, men den medmänskliga kärlek som ni nu har visat mig har fått mig att inse vad er organisation egentligen går ut på. Tack för allt ert hårda arbete.”

Förutom att sörja för sina medkristnas materiella behov var de bröder som ledde hjälpverksamheten också intresserade av deras andliga välbefinnande. Mindre än två dygn efter orkanen kunde flera församlingar redan hålla sina möten. Snart började också bokstudiegrupperna fungera igen. Tio äldstebröder från de andra öarna kom till Kauai för att hjälpa äldstebröderna att göra herdebesök hos samtliga vittnen på ön. Följande söndag hade alla de sex församlingarna ett studium av Vakttornet, ett halvtimmeslångt tal om hjälpverksamheten av en medlem av hjälpkommittén och ett avslutande tal av en medlem av avdelningskontoret i Honolulu, som hade kommit dit enkom för detta. En av de närvarande berättar: ”Alla blev tröstade av de fina råd som gavs och kände sig andligen rustade att ta itu med de problem som återstod. Det var knappast något öga som var torrt bland åhörarna när programmet var slut, och spontana applåder utbröt.”

Ett världsvitt brödraskap

Sådan kärlek och omsorg är utmärkande för Jehovas folk över hela världen. När cyklonen Val drog fram över Västra Samoa omkring ett år tidigare, vållade den stor förödelse, men Jehovas vittnen i andra delar av världen kom snabbt till sina bröders hjälp. När regeringen senare ställde penningmedel till förfogande för alla religionssamfund — inbegripet Jehovas vittnen — för att de skulle reparera sina möteslokaler, returnerade vittnena hela beloppet tillsammans med ett brev som förklarade att alla skador redan var åtgärdade och att pengarna kunde användas till att reparera vissa regeringsbyggnader. Deras agerande refererades av en lokaltidning. En regeringstjänsteman som läste tidningsreferatet sade till ett vittne att han skämdes över sin egen kyrka, därför att den hade tagit emot regeringens pengar, trots att de skador som cyklonen vållat på deras byggnader täcktes av försäkringar.

I september 1992, när floden Ouvèze i sydöstra Frankrike svämmade över sina bräddar och ödelade staden Vaison-la-Romaine och 15 kringliggande samhällen, reagerade vittnena likaså mycket snabbt. På en enda natt hade översvämningen krävt 40 människoliv, totalförstört 400 hus och skadat hundratals andra och gjort att tusentals familjer var utan vatten eller elström. Vittnen från närliggande församlingar var de första som var på plats tidigt nästa morgon för att hjälpa människor som drabbats av översvämningen. De som behövde husrum blev kärleksfullt inhysta hos vittnen i trakten. Hundratals Jehovas vittnen kom från när och fjärran för att erbjuda sig att hjälpa till. En hjälpkommitté upprättades i den närbelägna staden Orange för att samordna det arbete som utfördes av fyra grupper frivilliga, som skyfflade bort slam och rengjorde hus, tvättade berg av leriga kläder och gjorde i ordning och distribuerade mat och dricksvatten i de drabbade områdena. De åtog sig till och med frivilligt att städa upp en skola och flera offentliga byggnader. Deras outtröttliga ansträngningar uppskattades både av deras bröder och av ortsbefolkningen.

På många andra platser har Jehovas vittnen drabbats av olika katastrofer, såsom översvämningar, stormar och jordbävningar, precis som alla andra människor. De inser att sådana händelser beror på omständigheter som inte går att förutse eller förhindra och lägger därför inte skulden på Gud eller någon annan. (Predikaren 9:11) De litar i stället på att deras medbröders självuppoffrande kärlek skall komma dem till hjälp, oavsett vad som händer. Sådana kärleksfulla handlingar är ett resultat av deras gemensamma tro. Lärjungen Jakob förklarar: ”Om en broder eller en syster är naken och inte har mat nog för dagen, och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, håll er varma och mätta’, men ni inte ger dem de ting som är nödvändiga för kroppen, till vilken nytta är väl det? Så är också tron, om den inte har gärningar, i sig själv död.” — Jakob 2:15—17.

Källan till verkligt skydd

I stället för att förvänta sig underverk i form av något slags gudomligt ingripande inser Jehovas vittnen att deras världsvida kristna brödraskap är ett verkligt skydd. Det som detta brödraskap kan åstadkomma i tider av nöd är faktiskt i sig självt ett mirakel. Det påminner om Jesu ord i Matteus 17:20: ”Om ni har tro så stor som ett senapskorn, skall ni säga till det här berget: ’Flytta dig härifrån dit bort’, och det skall flytta sig, och ingenting skall vara omöjligt för er.” Ja, berglika hinder försvinner, när sann kristen tro och kärlek är i verksamhet.

Jehovas folk över hela världen upplever starkt sin Guds skyddande hand i dessa oroliga och farofyllda tider. De känner det precis som psalmisten gjorde, när han sade: ”I frid skall jag både lägga mig och sova, ty du, du ensam, o Jehova, låter mig bo i trygghet.” (Psalm 4:8) De kan därför tillitsfullt inrikta sig på det uppdrag som de fått: ”Dessa goda nyheter om kungariket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” (Matteus 24:14) De ser verkligen fram emot uppfyllelsen av Jehovas löfte om en fredlig och rättfärdig ny värld, där de aldrig mer kommer att behöva uppleva några katastrofer av något slag. — Mika 4:4.

[Bilder på sidan 12]

Vittnen kom från när och fjärran för att hjälpa människor som drabbats av en översvämning