På senare tid har det hänt något med familjer i västvärlden. Förut bestämde föräldrarna över barnen, och barnen gjorde som föräldrarna sa. Men nu verkar rollerna ofta vara ombytta. Tänk till exempel på de typiska situationerna nedan.

• En fyraårig pojke är på affären och får syn på en leksak han vill ha. Mamman försöker få honom på andra tankar. ”Du har redan massa leksaker, eller hur?” För sent kommer hon på att hon inte borde gjort en fråga av påståendet. ”Men jag vill!” piper han. För att inte riskera en scen kapitulerar hon genast, och pojken blir en leksak rikare.

• En femårig tjej avbryter sin pappa när han pratar med en annan vuxen. ”Jag har tråkigt”, säger hon. ”Jag vill gå hem!” Pappan stannar upp mitt i meningen, hukar sig ner och frågar med silkeslen röst: ”Bara några minuter till, är det okej, gumman?”

• Tolvårige Filip har återigen blivit beskylld för att gapa och skrika på sin lärare. Filips pappa är vansinnig – men inte på sonen, utan på läraren. ”Hon hackar alltid på dig”, säger han till Filip. ”Jag ska anmäla henne!”

Situationerna är hypotetiska men inte osannolika. De visar på ett stort problem som finns i många familjer där föräldrar tolererar ett oförskämt beteende, viker sig för barnens krav och ”räddar” dem från konsekvenserna av sitt handlande. ”Det blir allt vanligare att föräldrar lämnar över makten till sina små barn”, säger boken The Narcissism Epidemic. ”För inte alls länge sedan visste barnen vem som bestämde – och det var inte de.”

Naturligtvis finns det många föräldrar som försöker lära sina barn sunda värderingar, inte bara genom sitt eget exempel, utan också genom fast och kärleksfull tillrättavisning vid behov. Men sådana föräldrar ”simmar mot strömmen i vår kultur”, som The Narcissism Epidemic uttrycker det.

Hur kunde det bli så här? Vad hände med barnuppfostran?

Föräldrarna förlorar makten

En del menar att föräldrarna började förlora makten i början av 1960-talet, när förståsigpåare proklamerade för fri uppfostran. De sa: ”Var en kompis, inte en auktoritet”, ”Beröm är bättre än bannor” och ”Stärk det som är bra hellre än att rätta till dåliga sidor”. I stället för att skapa en balans mellan ris och ros, menade en del experter att barn skulle ta känslomässig skada av tillrättavisning och göra dem bittra på föräldrarna senare i livet.

Det dröjde inte länge förrän experter också började predika värdet av självkänsla. Det var som om hemligheten bakom en lyckad förälder plötsligt var avslöjad, och det enkla budskapet löd: Få dina barn att älska sig själva. Självklart är det viktigt att ge barnen bra självkänsla. Men det hela tog orimliga proportioner när experter sa till föräldrar: ”Undvik sådana negativa ord som nej och fy. Försäkra dina barn om att de är speciella och att de kan bli vad som helst.” Plötsligt var det viktigare att känna sig bra än att uppföra sig bra.

Sett i backspegeln kan man konstatera att kampanjen för självkänsla inte har lett till mycket mer än att barnen tror att hela världen står i tacksamhetsskuld till dem. Dessutom har det gjort att många barn är ”dåligt förberedda för det verkliga livets ofrånkomliga kritik och misslyckanden”, sägs det i boken Generation Me. En pappa som citeras i boken säger: ”I arbetslivet tar ingen hänsyn till din självkänsla ... Om du lämnar in en dålig rapport kommer inte din chef att säga: ’Vilket fint papper du valt.’ Om man ger barnen den föreställningen gör man dem en rejäl björntjänst.”

Skiftande åsikter

Under årtiondenas gång har föräldrar påverkats av olika trender och tendenser. ”Synen på barnuppfostran förändras hela tiden”, skriver pedagogen Ronald Morrish. ”Den återspeglar strömningar i samhället.”a Det är lätt hänt att föräldrar ”kastas av och an liksom av vågor och förs hit och dit av varje lärdomsvind”, som Bibeln uttrycker det. (Efesierna 4:14)

Helt klart har den senaste vågen på uppfostringsfronten fått negativa effekter. Det har inte bara försvagat föräldrars auktoritet, det har också lämnat barnen utan den vägledning de behöver för att fatta bra beslut och kunna gå ut i livet med en sann självkänsla.

Finns det ett bättre sätt?

DET är verkligen inte lätt att vara förälder. Men det blir inte lättare av att man undviker tillrättavisning när det behövs. Varför inte? Om man låter bli att fostra sina barn får det åtminstone två konsekvenser. För det första fortsätter barnen att bete sig dåligt, vilket tröttar ut föräldrarna. För det andra blir föräldrarna inkonsekventa, vilket förvirrar barnen.

Däremot kan en balanserad och kärleksfull fostran utveckla barnens tänkesätt och forma deras värderingar. Dessutom hjälper det dem att bli trygga och ansvarstagande vuxna. Men var kan man få råd om fostran som fungerar?

Värdet av bibliska principer

Jehovas vittnen, som ger ut den här tidskriften, är övertygade om att Bibeln är ”nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering”. (2 Timoteus 3:16) Många tänker kanske inte på Bibeln som en föräldrahandbok, men den innehåller principer som verkligen kan hjälpa familjer. Här är några exempel.

BIBELN SÄGER: ”Oförstånd är bundet vid barnets hjärta.” (Ordspråksboken 22:15, Åkeson)

Även om barn kan vara otroligt omtänksamma och gulliga, gör de ofta ogenomtänkta saker. Barn behöver alltså fostran. (Ordspråksboken 22:6) Om du är medveten om det kommer du att kunna ta föräldrarollen på allvar.

BIBELN SÄGER: ”Undanhåll inte pojken fostran.” (Ordspråksboken 23:13, Bibel 2000)

Du behöver inte vara rädd för att fostran ska skada dina barn eller få dem att bli bittra på dig längre fram. När den ges på ett kärleksfullt sätt kan barnen lära sig att ödmjukt ta emot råd, något de behöver kunna som vuxna. (Hebréerna 12:11)

BIBELN SÄGER: ”Vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” (Galaterna 6:7)

Självklart vill föräldrar skydda sina barn, vilket de också ska göra. Men återigen behövs balans. Du gör inte dina barn någon tjänst genom att ”rädda” dem från konsekvenser eller försvara dem när en lärare eller annan vuxen uppmärksammar dig på ett dåligt uppförande. Tänk i stället att ni är på samma sida. På det sättet lär du dina barn att respektera auktoritet, även din. (Kolosserna 3:20)

BIBELN SÄGER: ”En pojke som får göra vad han vill drar skam över sin mor.” (Ordspråksboken 29:15, fotnoten)

Föräldrar får aldrig vara hårdhänta, men de får inte heller gå till den andra ytterligheten och bli släpphänta. ”Barn till släpphänta föräldrar har svårt att inse att det är de vuxna i hushållet som bestämmer”, sägs det i boken The Price of Privilege. Om inte du sitter vid rodret kan ditt barn tro att han gör det. Då kommer han att fatta dåliga beslut som skadar både honom och dig. (Ordspråksboken 17:25; 29:21)

BIBELN SÄGER: ”En man [skall] ... hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.” (Matteus 19:5)

Enligt Bibeln ska en man och en kvinna vara gifta innan de får barn och fortsätta leva tillsammans när barnen är utflugna. (Matteus 19:5, 6) Med tanke på det är du i första hand partner, i andra hand förälder. Om du prioriterar tvärtom kan ditt barn börja ”tänka högre om sig själv än man bör tänka”. (Romarna 12:3) Dessutom försvagas parrelationen i barncentrerade familjer.

Verktyg för föräldrar

Fostran som fungerar bygger på de här tre principerna:

Var kärleksfull. ”Reta inte upp era barn, så att de tappar modet.” (Kolosserna 3:21)

Var konsekvent. ”Låt bara ert ord ja betyda ja, ert nej, nej.” (Matteus 5:37)

Var balanserad. ”Jag [skall] ... tukta dig i tillbörlig grad.” (Jeremia 30:11)a