Mindervärdeskänslor är en framträdande faktor i samband med depressioner. Somliga kristna har dåligt självförtroende, kanske på grund av en olycklig barndom. Men även om fysiska, emotionella eller sexuella övergrepp i det flydda har lämnat efter sig känslomässiga ärr, förändrar inte detta en persons människovärde.

Vilken ära är det inte dessutom att få vara ”Guds medarbetare” genom att ta del i det kristna arbetet med att göra lärjungar! (1 Korintierna 3:9; Matteus 28:19, 20) Många deprimerade kristna har funnit att denna verksamhet bygger upp självkänslan. ”Även sedan jag blivit kristen, kände jag mig mycket otillräcklig”, erkänner Marie. Hon fortsatte emellertid troget i predikoarbetet, och en dag träffade hon en hjärnskadad ung kvinna som ville ha biblisk undervisning. ”Hon behövde någon som hade tålamod med henne, eftersom hon tog lång tid på sig för att lära sig saker och ting”, sade Marie. ”Eftersom jag ägnade henne så mycket uppmärksamhet, glömde jag bort mig själv och mina känslor av otillräcklighet. Hon behövde min hjälp, och jag kom underfund med att jag kunde ge henne den i Jehovas kraft. Att få se henne bli döpt uppmuntrade mig mer än jag kan uttrycka i ord. Mitt självförtroende växte, och min svåra depression försvann för gott.” Hur sant är det inte att ”den som vederkvicker andra, han blir själv vederkvickt”! — Ordspråksboken 11:25.

Men många deprimerade personer reagerar som den svårt deprimerade kristna kvinna som sade: ”Fastän jag gör mitt allra bästa för att städa och laga mat och vara snäll och vänlig, så går jag ändå omkring och kritiserar mig själv för vartenda litet fel jag gör.” Sådant oresonligt felfinneri undergräver i hög grad självförtroendet.

Hur är det då om du har begått ett allvarligt felsteg? Du kanske känner det som kung David, som i sin bedrövelse över de missgärningar eller synder som han begått sade: ”Hela dagen går jag sörjande.”