Kris i Sydafrika

I följande tre artiklar tar ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika upp den kris som råder i landet och lösningen på den

”RASKRAVALLER kräver 26 liv”. ”Blandade känslor då 15 av kravalloffren begravs”. ”Våldet fortsätter att sprida sig”. ”Tretton döda efter 10 dagar av bombexplosioner i Sydafrika”. Rubriker och pressreportage berättar dagligen sin grymma, sorgliga historia. Som en kommentator uttryckte det: ”Sydafrika upplever den värsta krisen i sin historia, både i inrikespolitiskt och i utrikespolitiskt avseende.”

Dramatiska bilder och nyhetsmeddelanden sprids snabbt till miljoner människors hem runt om i världen. Följden har blivit att många tror att hela Sydafrika är ett enda stort kaos. Men så förhåller det sig inte. I de flesta vita områden och bland den svarta landsbygdsbefolkningen går livet sin gilla gång.

I vissa svarta områden och stadsdelar inträffar emellertid fruktansvärda ting. Många TV-tittare blev vettskrämda när de fick se hur en ung svart kvinna, som anklagades för att vara angivare, blev sparkad, nertrampad och bränd levande. Folkskarornas bitterhet och raseri riktas ofta mot personer i statens tjänst eller sådana som samarbetar med myndigheterna. Svarta poliser har blivit dödade, och hundratals har fått sina hem nerbrända eller vandaliserade.

De flesta av upprorsmakarna är i tonåren eller ännu yngre. För dem har våldet blivit ett levnadssätt. Kriminella personer utnyttjar dessutom oroligheterna för att angripa och råna oskyldiga människor.

Oroligheterna har påverkat Sydafrikas ekonomi. Landets valuta har devalverats kraftigt. Många företag har varit tvungna att slå igen, vilket har lett till ökad arbetslöshet. Sydafrika har fått allt sämre rykte utomlands. Hotet om bojkotter och ekonomiska sanktioner tycks större än någonsin.

Detta har också påverkat kringliggande länder — Swaziland, Botswana, Lesotho och Sydvästafrika/Namibia — som i ekonomiskt avseende i hög grad är beroende av Sydafrika. Två av de större grannländerna, Moçambique och Angola, har under många år befunnit sig i en ännu allvarligare krissituation än Sydafrika, med svåra inrikespolitiska stridigheter som allvarligt skadat deras ekonomi.

Sydafrika är ett vackert land med många rika naturtillgångar — bördig åkerjord, guld, diamanter, kol, koppar och många andra värdefulla mineral. Och bland dess många befolkningsgrupper — svarta, vita, färgade (blandraser) och indier — finns det många fina, godhjärtade människor.

Sydafrika är också ett mycket religiöst land. De flesta, både vita och svarta, tror på Gud. Men ändå är landet fruktansvärt splittrat. Bär religionen en del av skulden? Vad är orsaken till denna beklämmande situation? Och något ännu mycket viktigare — finns det någon lösning?

Ett splittrat land – Vad är lösningen?

ÅR 1955 upptäckte en besökare i Angola, som då var en portugisisk koloni, till sin förvåning att han som vit plötsligt hade blivit ”aristokrat”! I affärer, på kontor och på andra offentliga platser fick han företräde framför svarta som stod i kö.

Detta var en vanlig erfarenhet i många afrikanska länder för bara två årtionden sedan.

Men så under 1960-talet tog de svarta makten i land efter land där de vita bara var en liten minoritet. I Sydafrika fanns det emellertid miljoner vita som hade ett fast grepp om regeringstyglarna och ekonomin och som i många årtionden hade levt i tron att det var Guds vilja att de skulle härska. Hur hade denna situation uppstått?

År 1652 landsteg holländare, de första vita kolonisterna, i Kaplandet. När de träffade på hottentotter och buschmän, landets ursprungliga invånare som gick klädda i djurhudar, kände sig de vita överlägsna på grund av sin avancerade kultur. Snart uppstod motsättningar.

När de vita kolonisterna började odla upp den inhemska befolkningens jaktmarker, blev buschmännen förbittrade och svarade med att stjäla boskap. Dessa småväxta människor jagades som djur, och skam till sägandes blev de nära nog utrotade under 1800-talet. Hottentotterna, som drastiskt reducerades i antal till följd av smittkoppor, underkuvades, och de få som blev kvar uppgick i andra befolkningsgrupper.

På 1700-talet stötte vita jordbrukare (boer) ihop med xosafolket — en del av en våg av svarta invandrare som kom norrifrån. Åter uppstod motsättningar. Bittra krig utkämpades. Under tiden hade britterna bemäktigat sig Kapkolonin. Men många boer irriterade sig på det brittiska styret och drog på 1830-talet norrut. Efter många svårigheter och konflikter grundade de nya kolonier norr om floderna Oranje och Vaal. Både britterna och boerna praktiserade rassegregation.

Boerna var kalvinister och tillhörde den reformerta kyrkan. De var flitiga bibelläsare men ansåg sig likväl överlägsna de svarta — många trodde att de svarta var förbannade av Gud.

Kyrkan ger apartheid sitt stöd

Det allt större antalet omvändelser bland den svarta och färgade befolkningen under 1800-talet fick många vita att känna sig illa till mods. Till följd av detta fattade kyrkomötet ett historiskt beslut år 1857: ”På grund av somliga [vita] personers svaghet ... torde det vara bäst att församlingen av hedningar [icke-vita] ... åtnjuter sina kristna privilegier i en separat byggnad eller institution.” Kyrkan gav således rasåtskillnaden sitt stöd.

Splittringsprocessen fortsatte. I dag finns det separata församlingar av den reformerta kyrkan för vita, svarta, färgade och indier.

Mot slutet av 1800-talet började ytterligare separatistiska tendenser att visa sig. Många religiösa missionssällskap, främst av brittiskt ursprung och helt och hållet kontrollerade av vita, hade då upprättats. James Kiernan, professor i kulturantropologi vid universitetet i Natal, förklarar: ”Det afrikanska prästerskapet i dessa av den vite mannen dominerade kyrkosamfund uppfattade detta utestängande [av afrikanska präster från ledande befattningar] som diskriminerande och reagerade genom att upprätta egna kyrkor.” Den första av dessa bildades i Johannesburg år 1892. I dag finns det omkring 4.000 religiösa grupper i Sydafrika, de flesta svarta.

Det tjugonde århundradet inleddes med att vita ”kristna”, brittiska imperialister och nationalistiska boer, kämpade om herraväldet i Sydafrika. Genom sin rent numerära överlägsenhet kunde britterna besegra boerrepublikerna, och tillsammans bildade de senare Sydafrikanska unionen.

Men boerna, som nu kallas afrikander, vann en politisk seger när de med Nationalistpartiet vann valet år 1948 och kom till makten i kraft av sin apartheidpolitik (rasåtskillnadspolitik). En kommentar i den afrikandiska dagstidningen Die Transvaler löd: ”Den apartheidpolitik vi för ... är grundad på de kristna principerna om likaberättigande och rättvisa.” En ström av lagar och förordningar följde för att konsolidera rassegregationen.

Till följd av rasåtskillnaden och bristen på sociala kontakter är många vita inte medvetna om de usla levnadsförhållanden som är rådande i de svartas områden, och inte heller kan de helt och fullt förstå vilken förödmjukelse apartheid förorsakar. Nästan alla svarta är förbittrade på apartheidpolitiken. Denna förbittring har utnyttjats för att underblåsa oroligheterna.

Finns det någon lösning?

Både utifrån och inifrån har Sydafrika utsatts för allt intensivare påtryckningar att upphöra med sin apartheidpolitik. Nyligen beslöt regeringen att vidta omfattande förändringar. Den genomförde en del reformer och upphävde vissa apartheidlagar. Men det tycks vara omöjligt att lösa Sydafrikas problem på ett sätt som tillfredsställer alla parter. Många, både svarta och vita, vill ha till stånd förändringar på fredlig väg, men somliga vita följer en hårdare linje och är fast beslutna att bibehålla status quo. På båda sidor råder slitningar mellan extremister och mer moderata. De svarta är också allvarligt splittrade på grund av lojalitet mot den egna stammen.

Vilka lösningar har då kyrkosamfunden att erbjuda? Andliga lösningar? Guds rike? Nej, de har trätt in på den politiska arenan. Somliga präster förespråkar till och med passivt motstånd och förhandlar med ledare för befrielserörelser som är kända för att tillgripa våld. Detta har lett till att många kyrkobesökare klagar över att de får höra ”alltför mycket om politik och alltför litet om Gud”.

Något som ytterligare ökar förvirringen är den splittring som råder bland kyrkosamfunden. Inom de olika avdelningarna av den reformerta kyrkan riktas nu en hel del kritik mot apartheidpolitiken. Många präster, både svarta och vita, har fördömt den. Kyrkomötet för Västra Kapprovinsen förklarade i oktober 1983 att rasdiskriminering är ”synd” och att kyrkan hädanefter bör vara öppen för människor av alla raser.

Den 29 augusti 1985 fastslog Kretssynoden i Stellenbosch, ett annat regionalt organ inom den reformerta kyrkan, officiellt att rasdiskriminering ”är emot de bibliska principerna om kärlek till nästan och rättvisa” och att ”apartheid” har ”lett till mänskligt lidande”. Oenighet i rasfrågor hemsöker också somliga av de anglikanska kyrkorna. För uppriktiga människor som vuxit upp i tron att apartheid är ”Guds vilja” är detta förbryllande och förvirrande.