Boerna var kalvinister och tillhörde den reformerta kyrkan. De var flitiga bibelläsare men ansåg sig likväl överlägsna de svarta — många trodde att de svarta var förbannade av Gud.

Kyrkan ger apartheid sitt stöd

Det allt större antalet omvändelser bland den svarta och färgade befolkningen under 1800-talet fick många vita att känna sig illa till mods. Till följd av detta fattade kyrkomötet ett historiskt beslut år 1857: ”På grund av somliga [vita] personers svaghet ... torde det vara bäst att församlingen av hedningar [icke-vita] ... åtnjuter sina kristna privilegier i en separat byggnad eller institution.” Kyrkan gav således rasåtskillnaden sitt stöd.

Splittringsprocessen fortsatte. I dag finns det separata församlingar av den reformerta kyrkan för vita, svarta, färgade och indier.

Mot slutet av 1800-talet började ytterligare separatistiska tendenser att visa sig. Många religiösa missionssällskap, främst av brittiskt ursprung och helt och hållet kontrollerade av vita, hade då upprättats. James Kiernan, professor i kulturantropologi vid universitetet i Natal, förklarar: ”Det afrikanska prästerskapet i dessa av den vite mannen dominerade kyrkosamfund uppfattade detta utestängande [av afrikanska präster från ledande befattningar] som diskriminerande och reagerade genom att upprätta egna kyrkor.” Den första av dessa bildades i Johannesburg år 1892. I dag finns det omkring 4.000 religiösa grupper i Sydafrika, de flesta svarta.

Det tjugonde århundradet inleddes med att vita ”kristna”, brittiska imperialister och nationalistiska boer, kämpade om herraväldet i Sydafrika. Genom sin rent numerära överlägsenhet kunde britterna besegra boerrepublikerna, och tillsammans bildade de senare Sydafrikanska unionen.

Men boerna, som nu kallas afrikander, vann en politisk seger när de med Nationalistpartiet vann valet år 1948 och kom till makten i kraft av sin apartheidpolitik (rasåtskillnadspolitik). En kommentar i den afrikandiska dagstidningen Die Transvaler löd: ”Den apartheidpolitik vi för ... är grundad på de kristna principerna om likaberättigande och rättvisa.” En ström av lagar och förordningar följde för att konsolidera rassegregationen.

Vilka lösningar har då kyrkosamfunden att erbjuda? Andliga lösningar? Guds rike? Nej, de har trätt in på den politiska arenan. Somliga präster förespråkar till och med passivt motstånd och förhandlar med ledare för befrielserörelser som är kända för att tillgripa våld. Detta har lett till att många kyrkobesökare klagar över att de får höra ”alltför mycket om politik och alltför litet om Gud”.

Något som ytterligare ökar förvirringen är den splittring som råder bland kyrkosamfunden. Inom de olika avdelningarna av den reformerta kyrkan riktas nu en hel del kritik mot apartheidpolitiken. Många präster, både svarta och vita, har fördömt den. Kyrkomötet för Västra Kapprovinsen förklarade i oktober 1983 att rasdiskriminering är ”synd” och att kyrkan hädanefter bör vara öppen för människor av alla raser.

Den 29 augusti 1985 fastslog Kretssynoden i Stellenbosch, ett annat regionalt organ inom den reformerta kyrkan, officiellt att rasdiskriminering ”är emot de bibliska principerna om kärlek till nästan och rättvisa” och att ”apartheid” har ”lett till mänskligt lidande”. Oenighet i rasfrågor hemsöker också somliga av de anglikanska kyrkorna. För uppriktiga människor som vuxit upp i tron att apartheid är ”Guds vilja” är detta förbryllande och förvirrande.