Rättvisa balanserad med barmhärtighet

12, 13. Varför bör vårt efterliknande av Gud inbegripa mer än att återspegla hans rättvisa?

¹² Det föregående har i huvudsak handlat om en viss aspekt på de egenskaper hos Gud som omnämns i 2 Moseboken 34:6, 7 (NW). Men dessa verser talar om mycket mer än Guds rättvisa, och de som önskar efterlikna honom koncentrerar sig inte enbart på att genomdriva rättvisa. Om du skulle göra en modell av det tempel som Salomo byggde, skulle du då bara studera en av dess pelare? (1 Kungaboken 7:15—22) Nej, för det skulle knappast ge dig en balanserad bild av templets funktion och beskaffenhet. Och om vi önskar efterlikna Gud, måste vi också efterlikna andra av hans vägar och egenskaper, till exempel detta att han är ”barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning” och att han ”bevarar kärleksfull omtanke mot tusenden” och ”förlåter missgärning”.

¹³ Till Guds grundläggande egenskaper hör att han är barmhärtig och förlåtande, vilket framgår av hans sätt att handla med israeliterna. Rättvisans Gud befriade dem inte från straff för upprepad missgärning, men ändå visade han stor barmhärtighet och gav mycket förlåtelse. ”Han gjorde sina vägar kända för Mose, för Israels söner sina gärningar. Jehova är barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke. Han kommer inte för alltid att fortsätta att finna fel, inte heller kommer han att fortsätta att vara förbittrad till obestämd tid.” (Psalm 103:7—9, NW; 106:43—46) Ja, en tillbakablick på hans handlande under hundratals år visar att dessa ord är sanna. — Psalm 86:15; 145:8, 9; Mika 7:18, 19.

14. Hur visade Jesus att han efterliknade Guds barmhärtighet?

¹⁴ Eftersom Jesus Kristus ”är återskenet av hans [Guds] härlighet och den exakta bilden av själva hans väsen”, bör vi förvänta att han skulle visa en liknande barmhärtighet och villighet att förlåta. (Hebréerna 1:3) Det gjorde han också, som hans handlingar mot andra visade. (Matteus 20:30—34) Han betonade också barmhärtighet genom det han sade, som vi kan läsa i Lukas, kapitel 15. De tre liknelserna där bevisar att Jesus efterliknade Jehova, och vi kan hämta viktiga lärdomar av dem.

Intresse för det som var förlorat

15, 16. Vad var det som fick Jesus att framställa liknelserna i Lukas 15?

¹⁵ Dessa liknelser vittnar om Guds barmhärtiga intresse för syndare, och de målar en harmonisk bild för oss att efterlikna. Begrunda bakgrunden till dessa liknelser: ”Alla uppbördsmännen och syndarna närmade sig honom [Jesus] nu gång på gång för att höra honom. Därför fortsatte både fariséerna och de skriftlärda att muttra och sade: ’Den mannen välkomnar syndare och äter tillsammans med dem.’” — Lukas 15:1, 2.

¹⁶ Alla de inbegripna personerna var judar. Fariséerna och de skriftlärda berömde sig av att de som de själva menade noggrant höll sig till den mosaiska lagen, ett slags formalistisk rättfärdighet. Men Gud instämde inte i denna egenförklarade rättfärdighet. (Lukas 16:15) De uppbördsmän som nämns var av allt att döma judar som tog upp skatter åt Rom. Eftersom många uppbördsmän drev in orimliga summor av sina medjudar, var de en föraktad grupp. (Lukas 19:2, 8) De klassades tillsammans med ”syndare”, vilket inbegrep omoraliska personer och även skökor. (Lukas 5:27—32; Matteus 21:32) Men Jesus frågade de klagande religiösa ledarna:

17. Vilken var Jesu första liknelse i Lukas 15?

¹⁷ ”Vilken människa bland er, som har hundra får och som förlorar ett av dem, lämnar inte kvar de nittionio i öknen och ger sig av efter det förlorade, tills han finner det? Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar och gläder sig. Och när han kommer hem, kallar han samman sina vänner och sina grannar och säger till dem: ’Gläd er med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat.’ Jag säger er att på samma sätt skall det vara mer glädje i himmelen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring.” Eftersom får och herdar var en vanlig syn, kunde de religiösa ledarna förstå detta bildspråk. Av omtanke lämnade herden de 99 fåren att beta på välkända betesmarker, medan han själv gick för att söka efter det vilsekomna fåret. Han letade tills han fann det skrämda fåret, och när han hade funnit det, bar han det ömt tillbaka till hjorden. — Lukas 15:4—7.

18. Vad var det som gav upphov till glädje i Jesu andra liknelse i Lukas 15?

¹⁸ Jesus framställde ytterligare en liknelse: ”Eller vilken kvinna, som har tio drakmer, tänder inte en lampa, om hon tappar bort en enda drakma, och sopar huset och söker omsorgsfullt, tills hon finner myntet? Och när hon har funnit det, kallar hon samman sina väninnor och grannkvinnor och säger: ’Gläd er med mig, för jag har funnit den drakma, som jag hade tappat bort.’ På samma sätt, säger jag er, uppstår glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sinne.” (Lukas 15:8—10) Drakmans värde motsvarade nästan en dagslön för en arbetare. Kvinnans mynt kan ha varit en släktklenod eller ha ingått i en uppsättning mynt som gjorts till ett smycke. När myntet var borttappat, letade hon ivrigt för att finna det, och när hon hade funnit det gladde hon och hennes väninnor sig. Vad lär detta oss om Gud?

Glädje i himmelen över vad?

19, 20. Om vem handlade Jesu två första liknelser i Lukas 15 i första hand, och vad slog de fast?

¹⁹ Dessa båda liknelser framställdes som svar på kritik riktad mot Jesus, vilken några månader tidigare hade identifierat sig som ”den rätte herden”, som skulle ge sin själ för sina får. (Johannes 10:11—15) Men liknelserna handlade inte i första hand om Jesus. De lärdomar som de skriftlärda och fariséerna behövde lära sig kretsade i stället kring Guds inställning och handlingssätt. Jesus sade således att det är glädje i himmelen över en syndare som ändrar sinne. Dessa religiösa fanatiker påstod sig tjäna Jehova, men de efterliknade honom inte. Jesu barmhärtiga handlingssätt representerade däremot hans Faders vilja. — Lukas 18:10—14; Johannes 8:28, 29; 12:47—50; 14:7—11.

²⁰ Om en av hundra var orsak till glädje, så var ett mynt av tio det i ännu högre grad. Vi kan även i våra dagar förstå känslorna hos de kvinnor som gladde sig över att finna myntet! Också här kretsar lärdomen kring himmelen genom att ”Guds änglar” gläds tillsammans med Jehova ”över en enda syndare som ändrar sinne”. Lägg märke till de sista orden: ”ändrar sinne”. Dessa liknelser handlade egentligen om syndare som ändrar sinne. Och vi kan se att båda liknelserna betonar det tillbörliga i att glädja sig över deras sinnesändring.

21. Vilken lärdom bör vi hämta av Jesu liknelser i Lukas 15?

²¹ Dessa vilseledda religiösa ledare, som kände sig så självbelåtna över sin ytliga lydnad för lagen, förbisåg att Gud är ”barmhärtig och nådig” och att han ”förlåter missgärning och överträdelse och synd”. (2 Moseboken 34:6, 7, NW) Om de hade efterliknat denna sida av Guds handlingssätt och personlighet, skulle de ha uppskattat Jesu barmhärtighet mot syndare som ändrade sinne. Men hur är det då med oss? Tar vi lärdomen till hjärtat och tillämpar den? Ja, lägg märke till Jesu tredje liknelse.

Sinnesändring och barmhärtighet i funktion

22. Sammanfatta helt kort Jesu tredje liknelse i Lukas 15.

²² Denna liknelse har ofta kallats liknelsen om den förlorade sonen. Men när man läser den kan man förstå varför somliga tänker på den som liknelsen om en faders kärlek. Den berättar om den yngre sonen i en familj som får ut sitt arv av sin far. (Jämför 5 Moseboken 21:17.) Denne son beger sig av till ett avlägset land, där han i utsvävningar slösar bort allt han äger, och han måste börja arbeta med att vakta svin. Det går till och med så långt att han hungrar efter svinens mat. Till slut kommer han till besinning och beslutar sig för att återvända hem, om så bara för att arbeta som lejd arbetare för sin far. När han närmar sig hemmet, tar hans far det positiva steget att välkomna honom, och han låter till och med hålla en fest. Den äldre brodern, som har stannat kvar hemma och arbetat, harmas över den visade barmhärtigheten. Men fadern säger att de skall glädja sig, därför att den son som var död nu lever. — Lukas 15:11—32.

23. Vad bör vi lära oss av liknelsen om den förlorade sonen?

²³ Vissa skriftlärda och fariséer kanske insåg att de jämfördes med den äldre sonen, medan däremot syndarna var lika den yngre sonen. Men fattade de själva poängen med denna liknelse, och gör vi det? Den betonar en enastående egenskap hos vår barmhärtige himmelske Fader, nämligen hans villighet att förlåta när en syndare uppriktigt ändrar sinne och vänder om. Åhörarna borde ha påverkats till att reagera med glädje över att syndare som ändrat sinne blev räddade. Det är så Gud betraktar saker och ting, och det är så han handlar, och de som efterliknar honom handlar likadant. — Jesaja 1:16, 17; 55:6, 7.

24, 25. Vilket handlingssätt av Gud bör vi söka efterlikna?

²⁴ Det är uppenbart att rättvisa kännetecknar allt Guds handlingssätt, och de som önskar efterlikna Jehova uppskattar och utövar således rättvisa. Men vår Gud motiveras inte bara av abstrakt eller sträng rättvisa. Hans barmhärtighet och kärlek är stor. Han visar detta genom att villigt förlåta, när det finns sann sinnesändring. Det är därför passande att Paulus förknippade detta att vara förlåtande med att efterlikna Gud: ”Förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er. Bli därför Guds efterliknare, som älskade barn, och fortsätt att vandra i kärlek.” — Efesierna 4:32—5:2.

²⁵ De sanna kristna har länge försökt efterlikna Jehovas rättvisa såväl som hans barmhärtighet och villighet att förlåta. Ju mer vi lär känna honom, desto lättare bör det vara för oss att efterlikna honom i dessa avseenden. Men hur kan vi då tillämpa detta mot någon som med rätta har fått allvarlig tuktan, därför att han har följt en syndig kurs? Låt oss se.

Efterlikna Guds barmhärtighet i våra dagar

”Låt oss falla i Jehovas hand, det ber jag, för hans barmhärtighetsgärningar är många.” — 2 SAMUELSBOKEN 24:14, NW.

1. Hur reagerade David för Guds barmhärtighet, och varför det?

KUNG DAVID visste av erfarenhet att Jehova är barmhärtigare än vad människor är. Och eftersom David var övertygad om att Guds vägar eller stigar är bäst, önskade han lära känna hans vägar och vandra i hans sanning. (1 Krönikeboken 21:13; Psalm 25:4, 5, NW) Känner du det på samma sätt som David gjorde?

2. Vilket råd gav Jesus i Matteus 18:15—17 om hur man skall behandla allvarlig synd?

² Bibeln ger oss insikt i Guds sätt att tänka, till och med i sådana frågor som vad vi bör göra om någon syndar mot oss. Så här sade Jesus till sina apostlar, som senare skulle bli kristna tillsyningsmän: ”Om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel i enrum med honom. Om han lyssnar till dig, då har du vunnit din broder.” Den oförrätt det här var fråga om var inte bara någon personlig förolämpning, utan en allvarlig synd, till exempel bedrägeri eller förtal. Jesus sade att om detta steg inte löste problemet och om det fanns vittnen, så skulle den som det hade syndats emot ta dessa med sig för att bevisa att en oförrätt hade begåtts. Är detta steg den sista utvägen? Nej. ”Om han [syndaren] inte lyssnar till dem, så säg det till församlingen. Om han inte ens lyssnar till församlingen, så må han vara för dig alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman.” — Matteus 18:15—17.

3. Vad menade Jesus, när han sade att en syndare som inte ångrade sig skulle vara ”som en man av nationerna och som en uppbördsman”?

³ Eftersom apostlarna var judar, förstod de vad det innebar att behandla en syndare ”som en man av nationerna och som en uppbördsman”. Judarna undvek nämligen allt umgänge med folk av nationerna, och de hyste förakt för judar som arbetade som uppbördsmän åt romarna.a (Johannes 4:9; Apostlagärningarna 10:28) Jesus gav således sina lärjungar rådet att inte längre umgås med en syndare som församlingen hade stött ut. Men hur stämmer då detta med att Jesus ibland var tillsammans med uppbördsmän?

4. Varför kunde Jesus med tanke på sina ord i Matteus 18:17 umgås med vissa uppbördsmän och syndare?

⁴ I Lukas 15:1 läser vi: ”Alla uppbördsmännen och syndarna närmade sig honom nu gång på gång för att höra honom.” Alla uppbördsmän eller syndare var inte där, utan ”alla” i bemärkelsen många. (Jämför Lukas 4:40.) Vilka då? De som var intresserade av att få sina synder förlåtna. Tidigare hade några sådana personer dragits till Johannes döparens budskap om sinnesändring. (Lukas 3:12; 7:29) När andra sådana personer nu kom till Jesus, bröt inte hans predikande för dem mot hans råd i Matteus 18:17. Lägg märke till att ”många uppbördsmän och syndare” hörde Jesus och att ”de började följa honom”. (Markus 2:15) Detta var inte sådana personer som önskade fortsätta med ett uselt levnadssätt och som vägrade att ta emot hjälp. De lyssnade i stället till Jesu budskap, och det rörde deras hjärtan. Och även om de — trots att de antagligen försökte göra förändringar — fortfarande syndade, efterliknade ”den rätte herden” sin barmhärtige Fader genom att predika för dem. — Johannes 10:14.

En kristen förpliktelse att förlåta

5. Vad är Guds grundläggande inställning när det gäller att ge förlåtelse?

⁵ Vi har följande innerliga försäkringar om vår Faders villighet att förlåta: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” ”Detta skriver jag nu till er, för att ni inte skall begå en synd. Och om någon ändå skulle begå en synd, då har vi en hjälpare hos Fadern, Jesus Kristus, en som är rättfärdig.” (1 Johannes 1:9; 2:1) Kan en utesluten person få förlåtelse?

6. Hur kan en utesluten person bli förlåten och återupptagen?

⁶ Ja, det kan han. Vid den tidpunkt då någon utesluts för synd som han inte ångrar gör de äldste som representerar församlingen klart för honom att det är möjligt för honom att ändra sinne och få Guds förlåtelse. Han kan vara med vid möten i Rikets sal, där han får höra undervisning från bibeln som kan hjälpa honom att ändra sinne. (Jämför 1 Korintierna 14:23—25.) Med tiden kan han söka bli återupptagen i den rena församlingen. När de äldste sedan sammanträffar med honom, kommer de att försöka avgöra om han har ändrat sinne och har lämnat sin syndiga kurs. (Matteus 18:18) Om så är fallet kan han, i överensstämmelse med mönstret i 2 Korintierna 2:5—8, bli återupptagen. Men om han har varit utesluten i många år, kommer han att behöva anstränga sig kraftigt för att göra framsteg. För att bli en andligen stark kristen kanske han därefter också behöver avsevärd hjälp för att bygga upp sin bibelkunskap och sin uppskattning.

Att vända om till Jehova

7, 8. Vilket mönster gav Jehova i samband med sitt folk i fångenskap?

⁷ Men kan då de äldste själva kontakta en utesluten person? Ja, det kan de. Bibeln visar att barmhärtighet inte bara visas genom att man negativt håller tillbaka straff, utan ofta också genom positiva handlingar. Vi har Jehovas eget exempel. Innan han sände sitt otrogna folk i fångenskap, erbjöd han dem profetiskt möjligheten att vända om: ”Kom ihåg dessa ting, o Jakob, och du, o Israel, för du är min tjänare. ... Jag skall utplåna dina överträdelser alldeles som med ett moln och dina synder alldeles som med en molnmassa. Så vänd då om till mig, för jag skall återköpa dig.” — Jesaja 44:21, 22, NW.

⁸ Sedan, under fångenskapen, vidtog Jehova ytterligare åtgärder och handlade på ett positivt sätt. Han sände profeter, sina representanter, för att uppmana Israel att söka honom och också finna honom. (Jeremia 29:1, 10—14) I Hesekiel 34:16 (NW) liknade han sig själv vid en herde och människorna i Israels nation vid förlorade får: ”Det förlorade kommer jag att söka efter, och det förskingrade kommer jag att föra tillbaka.” I Jeremia 31:10 använde Jehova också bildspråket att han var en herde för israeliterna. Nej, han framställde inte sig själv som en herde som väntade vid fållan på att det förlorade skulle komma tillbaka, utan han framställde sig i stället som en herde som sökte efter de förlorade. Lägg märke till att Gud redan medan folket i allmänhet var förstockat och i fångenskap inledde sina ansträngningar att söka få dem att vända om. Och i överensstämmelse med Malaki 3:6 skulle Gud inte ändra sitt handlingssätt i den kristna ordningen.

9. Hur följdes Guds exempel i den kristna församlingen?

⁹ Antyder inte detta att det skulle kunna finnas orsak att ta kontakt med någon som är utesluten och som nu kan ha ändrat sinne? Kom ihåg att aposteln Paulus gav anvisningar om att man skulle avlägsna den onde mannen ur församlingen i Korint. Men senare uppmanade han församlingen att den, på grund av att mannen hade ändrat sinne, skulle bekräfta sin kärlek till honom, och detta förde fram till att han blev återupptagen i församlingen. — 1 Korintierna 5:9—13; 2 Korintierna 2:5—11.

10. a) Vad bör vara motivet till att man tar kontakt med en utesluten person? b) Varför bör inte kristna släktingar ta kontakt?

¹⁰ I det uppslagsverk som citerades tidigare heter det: ”Den grundläggande orsaken till bannlysning var att skydda gruppens normer: ’lite surdeg får hela degen att jäsa’ (1 Kor. 5:6). Detta motiv är tydligt i de flesta bibliska och extrakanoniska avsnitt, men omtanke om individen, också efter bannlysningen, var grunden till Paulus’ vädjan i 2 Kor. 2:7—10.” (Kursiverat av oss.) De nutida herdarna för hjorden bör följaktligen visa samma slags omtanke. (Apostlagärningarna 20:28; 1 Petrus 5:2) Tidigare vänner och släktingar kanske hoppas att en utesluten person skall komma tillbaka, men av respekt för befallningen i 1 Korintierna 5:11 umgås de inte med en utesluten person.b De överlåter åt de förordnade herdarna att ta kontakt för att se om en sådan person är intresserad av att komma tillbaka eller ej.

11, 12. Vad slags uteslutna personer bör inte ens äldste önska kontakta, men vilket slag kan de besöka?

¹¹ Men det skulle inte vara passande ens för äldste att ta kontakt med vissa uteslutna personer, till exempel avfällingar, som talar ”förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig”. Dessa är ”falska lärare”, som försöker ”införa fördärvliga sekter” och ”utnyttja” församlingen ”med falska ord”. (Apostlagärningarna 20:30; 2 Petrus 2:1, 3) Bibeln ger inte heller någon grund till att man skall söka upp uteslutna personer som är stridslystna eller som aktivt uppmuntrar till synd. — 2 Tessalonikerna 2:3; 1 Timoteus 4:1; 2 Johannes, vers 9—11; Judas, vers 4, 11.

¹² Men alla uteslutna personer är inte sådana. Någon kan ha upphört med den allvarliga synd som gjorde att han blev utesluten. Någon annan kanske har använt tobak eller kanske tidigare har druckit för mycket alkohol, men han försöker inte nu att leda andra till synd. Kom ihåg att Gud, redan innan israeliterna i fångenskapen hade vänt sig till honom, sände sina representanter som uppmanade dem att komma tillbaka. Bibeln säger inte om Paulus eller de äldste i församlingen i Korint tog några initiativ för att se hur det var med den uteslutne mannen. Men när den mannen hade ändrat sinne och upphört med sin omoraliskhet, gav Paulus församlingen anvisningar om att återuppta honom.

13, 14. a) Vad visar att vissa uteslutna personer kan reagera positivt för barmhärtiga initiativ? b) Hur kan äldstekretsen se till att kontakten tas?

¹³ Det har på senare tid inträffat att äldste har träffat på en utesluten person.c Och där så har varit lämpligt har herden då helt kort talat om vilka steg som måste tas för att bli återupptagen. En del sådana här personer har ändrat sinne och blivit återupptagna. Sådana glädjande resultat visar att det kan finnas uteslutna personer eller personer som har tagit avstånd från församlingsgemenskapen som skulle reagera positivt om herdarna barmhärtigt tog kontakt med dem. Men hur kan då de äldste sköta den här saken? Högst en gång om året bör äldstekretsen dryfta om det finns några sådana personer på församlingens distrikt.d De äldste bör koncentrera sig på dem som har varit uteslutna över ett år. Om omständigheterna tillåter bör de ge två äldste (förhoppningsvis två som känner till situationen) i uppdrag att besöka personen i fråga. Men man bör inte besöka någon som visar en kritisk och farlig inställning eller som har sagt ifrån att han inte vill ha någon hjälp. — Romarna 16:17, 18; 1 Timoteus 1:20; 2 Timoteus 2:16—18.

¹⁴ De båda herdarna kan ringa upp personen i fråga och höra om de kan få komma på ett kort besök, eller också kan de bara titta in vid ett lämpligt tillfälle. Under besöket behöver de inte uppträda barskt eller ens kyligt, utan de bör hjärtligt återspegla sin barmhärtiga omtanke. Och i stället för att på nytt gå igenom det som har hänt kan de dryfta sådana skriftställen som Jesaja 1:18 och 55:6, 7 och Jakob 5:20. Om personen i fråga är intresserad av att återvända till Guds hjord, kan de vänligt förklara för honom vad han måste göra, till exempel läsa bibeln och Sällskapet Vakttornets litteratur och vara med vid möten i Rikets sal.

15. Vad bör äldste som tar kontakt med en utesluten person komma ihåg?

¹⁵ Dessa äldste kommer att behöva vishet och urskillning för att kunna avgöra om det finns några tecken på sinnesändring och om det skulle vara tillrådligt att besöka honom igen. De bör naturligtvis också komma ihåg att vissa uteslutna personer aldrig kommer att upplivas ”till sinnesändring”. (Hebréerna 6:4—6; 2 Petrus 2:20—22) Efter besöket bör de två helt kort avge en muntlig rapport till församlingens tjänstekommitté. Den bör i sin tur informera äldstekretsen vid dess nästa möte. De äldstes barmhärtiga initiativ kommer att ha återspeglat Guds syn: ”’Vänd tillbaka till mig, så skall jag vända tillbaka till er’, har härars Jehova sagt.” — Malaki 3:7, NW.

Annan barmhärtig hjälp

16, 17. Hur bör vi betrakta en utesluten persons kristna familjemedlemmar?

¹⁶ Hur är det då med dem av oss som inte är tillsyningsmän och som inte kommer att ta sådan kontakt med uteslutna personer? Vad kan vi göra i överensstämmelse med detta tillvägagångssätt och i fråga om att efterlikna Jehova?

¹⁷ Så länge som någon är utesluten eller har tagit avstånd från församlingsgemenskapen måste vi följa anvisningen: ”Sluta upp att vara i sällskap med någon så kallad broder som är en otuktsman eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, ja att inte ens äta med en sådan.” (1 Korintierna 5:11) Men denna bibliska anvisning bör inte påverka vår syn på den uteslutnes kristna familjemedlemmar, som bor tillsammans med honom. Forntida judar reagerade så starkt mot uppbördsmän att deras hat till och med sträckte sig till uppbördsmannens familj. Men Jesus godkände inte detta. Han sade att man skulle behandla en syndare som vägrade att ta emot hjälp ”alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman”, men han sade inte att syndarens kristna familjemedlemmar skulle behandlas så. — Matteus 18:17.

18, 19. Bland annat hur kan vi visa vår kristendom mot en utesluten persons trogna familjemedlemmar?

¹⁸ Vi bör i synnerhet stödja de medlemmar i en sådan familj som är trogna kristna. De kanske redan utsätts för lidande och hinder, därför att de bor tillsammans med en utesluten person som kanske direkt försöker hindra deras andliga strävanden. Han kanske helst ser att de kristna inte besöker hemmet; eller också kanske han inte är artig nog att undvika dem, när de kommer på besök för att träffa de lojala familjemedlemmarna. Han kanske också lägger hinder i vägen för familjens ansträngningar att kunna vara med vid alla kristna möten och sammankomster. (Jämför Matteus 23:13.) Kristna som måste leva under sådana svåra förhållanden förtjänar verkligen vår barmhärtighet. — 2 Korintierna 1:3, 4.

¹⁹ Ett sätt varigenom vi kan visa öm barmhärtighet är att ”tala tröstande” till trogna personer i ett sådant hushåll och ha uppmuntrande samtal med dem. (1 Tessalonikerna 5:14) Det finns också fina tillfällen att ge stöd före och efter mötena, medan man är i tjänsten på fältet eller när man är tillsammans vid andra tillfällen. Vi behöver inte nämna uteslutning, utan kan tala om uppbyggande ting. (Ordspråksboken 25:11; Kolosserna 1:2—4) Även om de äldste kommer att fortsätta att ge de kristna i en sådan familj herdeomvårdnad, kanske vi finner att vi också kan besöka dem utan att behöva ha något med den uteslutne personen att göra. Om den uteslutne personen råkar öppna när vi kommer på besök eller råkar svara när vi ringer, kan vi bara fråga efter den kristne familjemedlem som vi söker. Ibland kanske de kristna familjemedlemmarna kan tacka ja till en inbjudan att komma hem till oss för lite samvaro. Den springande punkten är: De — unga och gamla — är våra medtjänare och älskade medlemmar i Guds församling, och de får inte isoleras. — Psalm 10:14.

20, 21. Hur bör vi känna det och handla om någon blir återupptagen?

²⁰ Ett annat område där man kan visa barmhärtighet öppnar sig, när en utesluten person blir återupptagen. Jesu liknelser betonar glädjen i himmelen när ”en enda syndare” ”ändrar sinne”. (Lukas 15:7, 10) Så här skrev Paulus till korintierna om den man som hade uteslutits: ”Ni ... skall välvilligt förlåta och trösta honom, för att en sådan man inte på ett eller annat sätt skall bli uppslukad av sin alltför stora bedrövelse. Därför uppmanar jag er att bekräfta er kärlek till honom.” (2 Korintierna 2:7, 8) Låt oss under dagarna och veckorna efter det att en person har blivit återupptagen sansat och kärleksfullt tillämpa det rådet.

²¹ Jesu liknelse om den förlorade sonen tar upp en fara som vi måste undvika. Den äldre brodern gladde sig inte över att den förlorade sonen återvände, utan han var förbittrad. Må vi inte bli lika honom och hysa agg över någon oförrätt i det flydda eller vara missnöjda över att någon har blivit återupptagen. Vårt mål bör i stället vara att likna fadern, som belyste Jehovas reaktion. Fadern var glad över att hans son, som varit förlorad och som tycktes så gott som död, blev funnen eller fick liv. (Lukas 15:25—32) Vi kommer följaktligen att tala fritt med den återupptagne brodern och på annat sätt uppmuntra honom. Ja, vi bör göra det uppenbart att vi visar barmhärtighet, precis som vår förlåtande och barmhärtige himmelske Fader gör. — Matteus 5:7.

22. Vad är inbegripet i att efterlikna Jehova Gud?

²² Det är helt visst så att om vi önskar efterlikna vår Gud, måste vi i enlighet med hans befallningar och hans rättvisa visa barmhärtighet. Så här beskriver psalmisten honom: ”Jehova är nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i kärleksfull omtanke. Jehova är god mot alla, och uttrycken för hans barmhärtighet är över alla hans verk.” (Psalm 145:8, 9, NW) Verkligen ett kärleksfullt mönster för de kristna att ta efter!

[Fotnoter]