”Jehova, en Gud, barmhärtig och nådig”

”Jehova, Jehova, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning.” — 2 MOSEBOKEN 34:6.

1. a) Vilken tröst ger Bibeln dem som har sett en kär anförvant avvika från den rena tillbedjan? b) Hur betraktar Jehova dem som syndar på det här sättet?

”NÄR min dotter hade talat om för mig att hon inte längre ville tillhöra den kristna församlingen, kände jag en gnagande oro inom mig i dagar och veckor, ja, i flera månader. Det var värre än döden.” Så berättar en kristen far. Ja, det är i sanning smärtsamt att se en kär anförvant vika av från den rena tillbedjans stig. Har du upplevt detta? Du kan i så fall finna tröst i vetskapen att Jehova förstår hur du känner det. (2 Moseboken 3:7; Jesaja 63:9) Men hur betraktar Jehova dem som syndar på det här sättet? Bibeln visar att Jehova barmhärtigt uppmanar dem att komma tillbaka till hans ynnest. Han bad de upproriska judarna på Malakis tid: ”Vänd tillbaka till mig, och jag skall vända tillbaka till er.” — Malaki 3:7.

2. Hur visar Bibeln att Jehova är barmhärtig?

² Jehova Guds barmhärtighet betonades för Mose på berget Sinai, när Jehova uppenbarade sig som ”en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning”. (2 Moseboken 34:6) Dessa ord visar att Jehova är barmhärtig. Aposteln Petrus skrev att Jehova ”önskar att alla skall nå fram till sinnesändring”. (2 Petrus 3:9) Guds barmhärtighet är naturligtvis inte obegränsad. Mose fick höra följande om Jehova: ”På inga villkor kommer han att frita från straff.” (2 Moseboken 34:7; 2 Petrus 2:9) Men ”Gud är kärlek”, och barmhärtighet är en framträdande sida av kärleken. (1 Johannes 4:8; Jakob 3:17) Jehova ”finner behag i kärleksfull omtanke”, och han kommer inte att ”hålla fast vid sin vrede för evigt”. — Mika 7:18, 19.

3. Hur skilde sig Jesu syn på barmhärtighet från de skriftlärdas och fariséernas?

³ Jesus, som var en fullkomlig återspegling av sin himmelske Fader, var barmhärtig mot syndare. (Johannes 5:19) Den barmhärtighet han visade dem var ett uttryck för samma ömma känsla som han visade mot de fysiskt sjuka, men den var inte ett tecken på att han tolererade deras synd. (Jämför Markus 1:40, 41.) Ja, Jesus placerade barmhärtighet bland de ”viktigare tingen” i Guds lag. (Matteus 23:23) Fariséerna och de skriftlärda däremot, med sina formalistiska uppfattningar om rättvisa, åsidosatte vanligtvis barmhärtigheten helt och hållet. När de såg hur Jesus var tillsammans med syndare, klagade de: ”Den mannen välkomnar syndare och äter tillsammans med dem.” (Lukas 15:1, 2) Jesus svarade dem som anklagade honom genom att framställa tre liknelser, vilka alla betonar Guds barmhärtighet.

4. Vilka två liknelser framställde Jesus, och vad var det han ville få fram?

⁴ Först berättade Jesus om en man som lämnade 99 får för att leta efter ett enda som han hade förlorat. Vad var det Jesus ville få fram? Jo, att det skulle bli ”mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring”. Därefter talade Jesus om en kvinna som letade efter en borttappad drakma och som gladde sig när hon hade hittat den. Hans tillämpning? Det ”uppstår glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sinne”. Sin tredje liknelse framställde Jesus i form av en illustrerande berättelse.a Många har betraktat den liknelsen som den finaste korta berättelse som någonsin framställts. Att begrunda den liknelsen kommer att hjälpa oss att uppskatta och efterlikna Guds barmhärtighet. — Lukas 15:3–10.

En upprorisk son lämnar hemmet

5, 6. Hur visade den yngre sonen i Jesu tredje liknelse en chockerande brist på uppskattning?

⁵ ”En viss man hade två söner. Och den yngre av dem sade till sin far: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som faller på min lott.’ Då delade han sina försörjningsmedel åt dem. Senare, inte många dagar därefter, samlade den yngre sonen ihop allt och for utrikes till ett avlägset land, och där slösade han bort sin förmögenhet genom att föra ett utsvävande liv.” — Lukas 15:11–13.b

⁶ Den yngre sonen i denna liknelse, som ofta har kallats liknelsen om den förlorade sonen, visade en chockerande brist på uppskattning. Först begärde han att få ut sitt arv, och sedan slösade han bort det ”genom att föra ett utsvävande liv”. Uttrycket ”utsvävande” är översatt från ett grekiskt ord som betyder ”liderlig”. En kännare av grekiska säger att ordet ”uttrycker det djupaste sedliga fördärv”.

7. Vilka i våra dagar liknar den förlorade sonen, och varför söker så många av dessa oberoende i ”ett avlägset land”?

⁷ Finns det personer i våra dagar som liknar denne son? Ja, det gör det. Tyvärr har några lämnat vår himmelske Faders, Jehovas, trygga ”hem”. (1 Timoteus 3:15) Och några av dessa har gjort detta därför att de tycker att livet i Guds hushåll är alltför restriktivt, att Jehovas vakande öga är mer ett hinder än ett skydd. (Jämför Psalm 32:8.) Tänk på den kristna kvinna som, trots att hon hade uppfostrats enligt bibliska principer, senare hamnade i alkohol- och narkotikamissbruk. När hon nu ser tillbaka på denna tråkiga period av sitt liv, säger hon: ”Jag ville bevisa att jag kunde skapa mig ett bättre liv på egen hand. Jag ville leva på mitt sätt, och jag ville inte att någon skulle lägga sig i det.” Denna unga kvinna sökte, i likhet med den förlorade sonen, oberoende. På grund av att hon förde ett liv i strid med Bibelns principer måste hon tråkigt nog uteslutas ur den kristna församlingen. — 1 Korinthierna 5:11–13.

8. a) Vilken hjälp kan erbjudas dem som inte längre önskar leva i enlighet med Guds normer? b) Varför bör man nyktert begrunda sitt val i fråga om tillbedjan?

⁸ Det är verkligen en orsak till stor sorg när en medtroende inte längre vill leva enligt Guds normer. (Filipperna 3:18) När detta händer, försöker de äldste och andra med andliga förutsättningar att föra den felande till rätta. (Galaterna 6:1) Det är emellertid ingen som tvingas bära det ok som ett kristet lärjungaskap innebär. (Matteus 11:28–30; 16:24) Vi har alla fri vilja, och därför måste också ungdomar, när de blir tillräckligt gamla, själva fatta ett beslut i fråga om tillbedjan. Vi får naturligtvis alla ”skörda” vad vi ”sår”, vilket den yngre sonen i Jesu liknelse snart fick erfara, och till slut måste vi alla avlägga räkenskap för oss själva inför Gud. — Romarna 14:12; Galaterna 6:7, 8.

Förtvivlad i ett avlägset land

9, 10. a) Hur förändrades förhållandena för den yngre sonen, och hur reagerade han för detta? b) Belys hur somliga i våra dagar, som har lämnat den sanna tillbedjan, är i en liknande situation som denne förlorade son.

⁹ ”När han hade gjort av med alltsammans, kom en svår hungersnöd över hela det landet, och han började lida brist. Han gick rentav och slöt sig till en av det landets invånare, och denne skickade honom till sina åkrar för att driva svin på bete. Och han brukade längta efter att bli mättad med johannesbrödträdets baljor, som svinen åt, och ingen gav honom något.” — Lukas 15:14–16.

¹⁰ Sonen var nu utblottad, men han hade ännu inte börjat fundera över att återvända hem. I stället fick han arbete hos en av landets invånare — driva svin på bete. Eftersom svin, enligt den mosaiska lagen, var orena djur, var ett sådant arbete antagligen inte acceptabelt för en jude. (3 Moseboken 11:7, 8) Men om sonen på något sätt kände samvetskval för detta, var det något han måste undertrycka. Han kunde ju trots allt inte förvänta att hans arbetsgivare, en av landets invånare, skulle bry sig om hur han som utslagen utlänning kände det. Många i våra dagar, som har lämnat den rena tillbedjans raka stig, är i en liknande situation som den förlorade sonen. Sådana personer blir ofta indragna i sådant som de tidigare skulle ha ansett vara förnedrande. Som exempel kan nämnas en ung man på 17 år som gjorde uppror mot sina föräldrar och den kristna fostran som de hade gett honom. ”Omoraliskhet och narkotikamissbruk raderade ut allt det som jag under min uppväxt hade fått lära mig från Bibeln”, erkänner han. Denne unge man hamnade snart i fängelse för väpnat rån och mord. Han tillfrisknade senare andligen, men han hade verkligen fått betala ett högt pris för ”den tillfälliga njutningen av synd”. — Jämför Hebréerna 11:24–26.

11. Hur förvärrades situationen för den yngre sonen, och hur har några i våra dagar upptäckt att världens lockelser är ett ”tomt bedrägeri”?

¹¹ Situationen för den yngre sonen i Jesu liknelse förvärrades av att ”ingen gav honom något”. Var fanns nu hans nya vänner? Nu, när han var utfattig, var han som ”ett föremål för hat” för dem. (Ordspråken 14:20) På liknande sätt upptäcker många i våra dagar, som avvikit från tron, att lockelserna och uppfattningarna i den här världen inte är annat än ett ”tomt bedrägeri”. (Kolosserna 2:8) Så här säger en ung kvinna som under någon tid var borta från Guds organisation: ”Jag fick utstå mycket lidande och bekymmer nu, när jag inte längre hade Jehovas vägledning. Jag försökte passa in i världen, men eftersom jag inte riktigt var som de andra, så stötte de bort mig. Jag kände mig som ett vilsekommet barn som behövde en fars vägledning. Det var då jag insåg att jag behövde Jehova. Jag vill aldrig mer leva ett liv oberoende av Jehova.” Sonen i Jesu liknelse kom till en liknande insikt.

Sonen kommer till besinning

12, 13. Vad har hjälpt somliga i våra dagar att komma till besinning? (Se rutan.)

¹² ”När han kom till besinning, sade han: ’Hur många lejda män hos min far har inte bröd i överflöd, medan jag håller på att gå under här av svält! Jag vill bryta upp och färdas till min far och säga till honom: ”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son. Låt mig bli som en av dina lejda män.”’ Så bröt han upp och gick till sin far.” — Lukas 15:17–20.

¹³ Sonen ”kom till besinning”. Han hade under en tid hängett sig åt nöjen och njutningar och levt som i en drömvärld. Men nu blev han mycket medveten om i vilket tillstånd han befann sig andligen. Ja, även om denne unge man hade fallit eller avvikit från den rätta vägen, fanns det fortfarande hopp för honom, då det ju fanns något gott hos honom. (Ordspråken 24:16; jämför 2 Krönikeboken 19:2, 3.) Hur är det då med dem som nu lämnar Guds hjord? Är det rimligt att dra slutsatsen att alla dessa är hopplöst förlorade? Har de alla genom sitt upproriska handlingssätt syndat mot Guds heliga ande? (Matteus 12:31, 32) Inte nödvändigtvis. Somliga av dem plågas av sitt egensinniga handlingssätt, och med tiden kommer många av dem till besinning. ”Det gick inte en enda dag utan att jag tänkte på Jehova”, säger en syster, när hon tänker tillbaka på den tid, då hon var borta från Guds organisation. ”Jag bad alltid att han på något sätt och någon gång skulle vilja låta mig få komma tillbaka till sanningen.” — Psalm 119:176.

14. Vad beslöt den förlorade sonen sig för att göra, och hur visade han därigenom ödmjukhet?

¹⁴ Men vad kan då de som har avvikit från den rätta vägen göra åt sin situation? Sonen i Jesu liknelse beslöt sig för att bege sig hem till sin far och be honom om förlåtelse och säga: ”Låt mig bli som en av dina lejda män.” En lejd tjänare var en daglönare, som kunde få sluta efter en enda dag. Han hade till och med en lägre ställning än en slav, vilken i viss bemärkelse var som en medlem av familjen. Sonen i liknelsen tänkte således inte be om att få tillbaka sin tidigare ställning som son. Han tog gärna den lägsta ställningen för att på så sätt kunna bevisa sin lojalitet mot sin far varje dag. Men han skulle bli överraskad.

Ett hjärtevärmande mottagande

15–17. a) Hur reagerade fadern, när han fick syn på sin son? b) Vad visade fadern genom att ge sin son en lång dräkt, en ring och sandaler? c) Vad visade fadern genom att ställa till med en fest?

¹⁵ ”Medan han ännu var långt borta, fick hans far syn på honom och greps av medlidande, och han sprang och föll honom om halsen och kysste honom ömt. Då sade sonen till honom: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värdig att kallas din son. Låt mig bli som en av dina lejda män.’ Men fadern sade till sina slavar: ’Fort! Hämta ut en lång dräkt, den bästa, och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och sandaler på hans fötter. Och hämta den gödda ungtjuren, slakta den och låt oss äta och roa oss, eftersom min son här var död och har fått liv igen; han var förlorad och blev funnen.’ Och de började roa sig.” — Lukas 15:20–24.

¹⁶ Varje kärleksfull förälder som har ett andligen sjukt barn längtar efter att barnet skall tillfriskna. Vi kan därför föreställa oss hur fadern till den förlorade sonen varje dag ivrigt blickade ner för den stig som ledde upp till hans hus i hopp om att han skulle få se sin son komma tillbaka. Och så en dag får han se sonen komma uppför stigen! Sonen hade helt visst förändrats till det yttre, men trots det kände fadern igen honom medan han ännu var ”långt borta”. Fadern bryr sig inte om att sonen är klädd i trasor och ser nedstämd ut, utan det han ser är sin son, som han springer ut för att möta!

¹⁷ När fadern kommer fram till sonen, faller han honom om halsen och kysser honom ömt. Därefter befaller han sina slavar att förse sonen med en lång dräkt, och det är inte vilken dräkt som helst, utan ”den bästa” — kanske en sådan rikt broderad dräkt av det slag som ärade gäster brukade få — och även att förse honom med en ring och sandaler. Eftersom det inte var vanligt att slavar hade ring och sandaler, gjorde fadern genom detta klart att hans son nu var välkommen tillbaka som en fullvärdig familjemedlem. Men fadern gjorde ännu mer. Han befallde att man skulle ställa till med en fest för att fira sonens återkomst. Det är uppenbart att det inte var motvilligt som denne man förlät sin son och att det inte heller var så att han på grund av sonens återkomst kände sig förpliktad att göra det, utan han ville verkligen göra det. Det fick honom att glädja sig.

18, 19. a) Vad kan vi lära om Jehova av liknelsen om den förlorade sonen? b) Hur ”förblir [Jehova] i förväntan på” att en syndare skall komma tillbaka, vilket framgår av hans handlande med Juda och Jerusalem?

¹⁸ Vad har liknelsen om den förlorade sonen hittills lärt oss om den Gud som vi har förmånen att tillbe? För det första att Jehova är ”barmhärtig och nådig, sen till vrede och överflödande i kärleksfull omtanke och sanning”. (2 Moseboken 34:6) Ja, barmhärtighet är ett framträdande drag hos Gud. Det är hans normala sätt att reagera mot dem som är i nöd. Jesu liknelse lär oss också att Jehova är ”redo att förlåta”. (Psalm 86:5) Han iakttar syndiga människors hjärtan för att se om det sker någon förändring som ger honom orsak att visa barmhärtighet. — 2 Krönikeboken 12:12; 16:9.

¹⁹ Tänk exempelvis på Jehova Guds handlande med israeliterna. Jehova inspirerade profeten Jesaja att beskriva Juda och Jerusalem som sjuka ”från fotsulan ända till huvudet”. Men han sade också: ”Jehova [kommer] att förbli i förväntan på att få visa er ynnest, och därför kommer han att stå upp för att visa er barmhärtighet.” (Jesaja 1:5, 6; 30:18; 55:7; Hesekiel 33:11) Likt fadern i Jesu liknelse håller Jehova så att säga utkik på stigen. Han hoppas innerligt att de som har lämnat hans hus skall återvända. Är inte det vad vi kan förvänta av en kärleksfull far? — Psalm 103:13.

20, 21. a) Vad får Guds barmhärtighet många i våra dagar att göra? b) Vad skall vi behandla i följande artikel?

²⁰ Jehovas barmhärtighet får varje år många att komma till besinning och återvända till sann tillbedjan. Vilken glädje skänker inte detta deras nära och kära! Som exempel kan nämnas den kristne far som nämndes i början. Hans dotter tillfrisknade lyckligtvis andligen och tjänar nu som heltidsförkunnare. Fadern säger: ”Jag är så lycklig som man kan bli i denna gamla tingens ordning. Mina sorgetårar har förvandlats till glädjetårar.” Jehova gläder sig helt visst också! — Ordspråken 27:11.

²¹ Men det finns mer att säga om liknelsen om den förlorade sonen. I fortsättningen av sin berättelse ställde Jesus Jehovas barmhärtighet i kontrast till den stränga och fördömande inställning som var så vanlig bland de skriftlärda och fariséerna. Hur han gjorde detta och vad detta innebär för oss skall vi behandla i följande artikel.

Efterlikna Jehovas barmhärtighet

”Fortsätt med att bli barmhärtiga, alldeles som er Fader är barmhärtig.” — LUKAS 6:36.

1. Hur visade sig fariséerna vara obarmhärtiga?

MÄNNISKAN skapades till Guds avbild, men trots det efterliknar hon inte alltid Gud i att visa barmhärtighet. (1 Moseboken 1:27) Tänk till exempel på fariséerna. Som grupp betraktade vägrade de att glädja sig då Jesus på en sabbat hade förbarmat sig över en man med en förtvinad hand och botat honom. De höll i stället rådslag mot Jesus ”för att de skulle kunna tillintetgöra honom”. (Matteus 12:9–14) Vid ett annat tillfälle botade Jesus en man som hade varit blind från födelsen. Återigen var det ”några av fariséerna” som inte tyckte att Jesu medömkan var något att glädja sig åt, utan i stället klagade: ”Det här är inte en människa från Gud, eftersom han inte håller sabbaten.” — Johannes 9:1–7, 16.

2, 3. Vad menade Jesus när han sade att lärjungarna skulle ”se upp” för fariséernas ”surdeg”?

² Fariséernas hjärtlösa inställning var ett brott mot mänskligheten och en synd mot Gud. (Johannes 9:39–41) Det var av goda skäl som Jesus varnade sina lärjungar och sade att de skulle ”se upp för” surdegen från sådana religiösa elitgrupper som fariséerna och sadducéerna. (Matteus 16:6) Surdeg används i Bibeln till att representera synd eller fördärv. Jesus sade alltså att det som de ”skriftlärda och fariséerna” lärde kunde fördärva den rena tillbedjan. Hur då? Jo, genom att de lärde människor att betrakta Guds lag enbart utifrån sina egna godtyckliga regler och ritualer, medan de ignorerade ”de viktigare tingen i Lagen”, till exempel barmhärtigheten. (Matteus 23:23) Denna ritualistiska form av religion gjorde tillbedjan av Gud till en outhärdlig börda.

³ I den andra delen av Jesu liknelse om den förlorade sonen avslöjade Jesus de judiska religiösa ledarnas förvända tänkesätt. I liknelsen var fadern, som representerar Jehova, ivrig att få förlåta sin ångerfulle son. Men den förlorade sonens äldre bror, som var en bild av ”fariséerna och de skriftlärda”, tyckte helt annorlunda om den saken. — Lukas 15:2.

En brors vrede

4, 5. I vilken bemärkelse var den yngre sonens bror ”förlorad”?

⁴ ”Nu var hans äldre son på åkern; och när han kom gående och närmade sig huset, fick han höra musik och dans. Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta betydde. Han sade till honom: ’Din bror har kommit, och din far har slaktat den gödda ungtjuren, därför att han har fått honom tillbaka vid god hälsa.’ Men han blev vred och ville inte gå in.” — Lukas 15:25–28.

⁵ Det är uppenbart att det inte bara var den yngre sonen i Jesu liknelse som hade problem. ”De två söner som här beskrivs är båda förlorade”, heter det i ett uppslagsverk, ”den ene genom den orättfärdighet som fördärvar honom och den andre genom den egenrättfärdighet som förblindar honom.” Lägg märke till att den förlorade sonens bror inte bara vägrade att glädjas, utan att han också ”blev vred”. Det grekiska rotordet för ”vrede” antyder inte så mycket ett vredesutbrott som ett varaktigt sinnestillstånd. Den äldre brodern hyste av allt att döma djupt rotat agg, och därför tyckte han inte att det var lämpligt att fira återkomsten av någon som aldrig borde ha lämnat hemmet.

6. Vilka var den förlorade sonens bror en bild av, och varför det?

⁶ Den förlorade sonens bror var en bra bild av dem som ogillade den medkänsla och uppmärksamhet som Jesus visade syndare. Dessa egenrättfärdiga individer rördes inte av Jesu barmhärtighet, och inte heller återspeglade de den glädje som uppstår i himlen när en syndare blir förlåten. Jesu barmhärtighet retade dem i stället till vrede, och de började tänka ”onda tankar” i sina hjärtan. (Matteus 9:2–4) I sin vrede kallade fariséerna vid ett tillfälle på en man som Jesus hade botat och ”kastade ut” honom ur synagogan, dvs. de stötte antagligen ut honom därifrån! (Johannes 9:22, 34) I likhet med den förlorade sonens bror, som inte ville gå in, ville de judiska religiösa ledarna inte glädja sig, när de fick tillfälle att glädja sig ”med dem som gläder sig”. (Romarna 12:15) I fortsättningen av sin liknelse avslöjade Jesus mer av deras onda resonemang.

Ett felaktigt resonemang

7, 8. a) Hur visade den äldre sonen att han inte hade fattat vad sonskap egentligen innebar? b) Hur var den äldre sonen olik sin far?

⁷ ”Då kom hans far ut och började uppmuntrande vädja till honom. Till svar sade han till sin far: ’Här har jag i så många år gått som slav åt dig, och inte en enda gång har jag överträtt ditt bud, och ändå har du inte en enda gång gett mig en killing, för att jag skulle kunna roa mig tillsammans med mina vänner. Men så snart som den här, din son, kom, han som har förtärt dina försörjningsmedel tillsammans med skökor, slaktade du den gödda ungtjuren för honom.’” — Lukas 15:28–30.

⁸ Dessa ord visar tydligt att den äldre sonen inte hade fattat vad sonskap egentligen innebar. Han tjänade sin far på ungefär samma sätt som en anställd tjänar sin arbetsgivare. Som han sade till sin far: ”Jag [har] ... gått som slav åt dig.” Det är sant att den äldre sonen aldrig hade lämnat hemmet eller överträtt sin fars bud. Men var hans lydnad motiverad av kärlek? Fann han verklig glädje i att tjäna sin far, eller hade han i stället blivit mycket självbelåten och menade att han var en god son bara därför att han utförde sina plikter ”på åkern”? Om han som son hyste verklig tillgivenhet för sin far, varför återspeglade han då inte sin fars sinne? Varför fanns det inget utrymme för medkänsla i hans hjärta, när han fick tillfälle att visa barmhärtighet mot sin bror? — Jämför Psalm 50:20–22.

9. Förklara hur de judiska religiösa ledarna liknade den äldre sonen.

⁹ De judiska religiösa ledarna liknade denne äldre son. De menade att de var lojala mot Gud därför att de strikt följde en lagsamling. Det är sant att det är viktigt med lydnad. (1 Samuelsboken 15:22) Men genom att de lade alltför stor vikt vid laggärningar förvandlade de tillbedjan av Gud till en mekanisk rutin, till enbart ett yttre sken av hängivenhet utan verklig andlighet. Det enda de tänkte på var traditioner. Deras hjärtan var kärlekslösa. Ja, de betraktade vanliga enkla människor som smutsen under sina fötter, och de talade till och med föraktfullt om dem som ”förbannade”. (Johannes 7:49) Hur skulle dessa ledares gärningar kunna göra intryck på Gud, när deras hjärtan höll sig långt borta från honom? — Matteus 15:7, 8.

10. a) Varför var det passande med rådet ”barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer”? b) Hur allvarligt är det att inte visa barmhärtighet?

¹⁰ Jesus sade till fariséerna att de skulle gå och lära sig ”vad det här betyder: ’Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer.’” (Matteus 9:13; Hosea 6:6) De hade inte klart för sig hur viktig barmhärtigheten var, för utan den hade deras slaktoffer inget värde. Detta var verkligen något allvarligt, eftersom Bibeln säger att de ”obarmhärtiga” räknas bland dem som Gud betraktar som ”förtjänta av döden”. (Romarna 1:31, 32) Det var därför inte underligt att Jesus sade att de religiösa ledarna som klass betraktade var bestämda till evig tillintetgörelse. Deras brist på barmhärtighet bidrog tydligen mycket till att de gjorde sig förtjänta av en sådan dom. (Matteus 23:33) Men individer i denna klass kanske kunde bli hjälpta. I avslutningen av sin liknelse försökte Jesus rätta till sådana judars tänkesätt genom faderns ord till den äldre sonen. Låt oss se hur.

En fars barmhärtighet

11, 12. Hur försökte fadern i Jesu liknelse resonera med sin äldste son, och vilken innebörd kan det ligga i att fadern använde uttrycket ”din bror”?

¹¹ ”Då sade han till honom: ’Barn, du har alltid varit hos mig, och allt mitt är ditt; men vi kunde inte annat än roa oss och glädja oss, därför att din bror här var död och har fått liv, och han var förlorad och blev funnen.’” — Lukas 15:31, 32.

¹² Lägg märke till att fadern använde uttrycket ”din bror”. Varför gjorde han det? Jo, kom ihåg att när den äldre sonen tidigare hade talat till sin far, hade han kallat den yngre sonen ”din son” och inte ”min bror”. Han verkade inte vilja erkänna det familjeband som fanns mellan honom och hans bror. Så nu sade fadern i själva verket till sin äldre son: ”Han är inte bara min son, utan han är också din bror, ditt eget kött och blod, och du har all anledning att glädjas över hans återkomst!” De judiska ledarna borde ha förstått Jesu budskap, nämligen att de syndare som de föraktade i själva verket var deras ”bröder”. Det finns ju faktiskt ”ingen människa som är rättfärdig på jorden, som ständigt gör gott och inte syndar”. (Predikaren 7:20) De framstående judarna hade därför all orsak att glädja sig när syndare ändrade sinne.

13. Med vilken tankeväckande fråga lämnas vi genom det tvära slutet på Jesu liknelse?

¹³ Efter faderns vädjan slutar liknelsen tvärt. Det var som om Jesus ville inbjuda sina åhörare att skriva sitt eget slut på berättelsen. Hur den äldre sonens reaktion än blev, så ställdes åhörarna inför frågan: ”Kommer jag att dela den glädje som upplevs i himlen, när en syndare ändrar sinne?” Nutida kristna har också möjlighet att visa sitt svar på den frågan. Hur då?

Att efterlikna Guds barmhärtighet i våra dagar

14. a) Hur kan vi tillämpa Paulus råd i Efesierna 5:1 i fråga om att visa barmhärtighet? b) Vilken missuppfattning när det gäller Guds barmhärtighet måste vi vara på vår vakt emot?

¹⁴ Paulus uppmanade efesierna: ”Bli ... Guds efterliknare, som älskade barn.” (Efesierna 5:1) Som kristna bör vi således komma att uppskatta Guds barmhärtighet och låta den egenskapen få fäste djupt i vårt hjärta och visa den i vårt handlande mot andra. Men det kan här vara på sin plats med ett varningens ord. Vi bör inte felaktigt tolka Guds barmhärtighet så att man skall bagatellisera synd. Någon skulle exempelvis nonchalant kunna resonera så här: ”Jag kan alltid be Gud om förlåtelse om jag skulle begå en synd, och han kommer att vara barmhärtig.” Om vi skulle handla så, skulle vi faktiskt, som bibelskribenten Judas skriver, ”vända vår Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet”. (Judas, vers 4) Jehova är barmhärtig, men när det gäller syndare som inte ändrar sinne kommer han på ”inga villkor ... att frita från straff”. — 2 Moseboken 34:7; jämför Josua 24:19; 1 Johannes 5:16.

15. a) Varför måste i synnerhet de äldste ha en balanserad syn på barmhärtighet? b) Vad bör de äldste försöka göra, samtidigt som de inte tolererar uppsåtlig synd, och varför det?

¹⁵ Men vi måste också akta oss för att gå till den andra ytterligheten och bli stränga och dömande mot dem som blir bedrövade på ett sätt som Gud vill och som visar sann ånger över sina synder. (2 Korinthierna 7:11) Eftersom de äldste har blivit anförtrodda omvårdnaden om Jehovas får, är det viktigt att de bevarar en balanserad syn på detta, i synnerhet när de medverkar i en dömande kommitté. Den kristna församlingen måste bevaras ren, och det är rätt att genom uteslutning göra som Bibeln säger: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” (1 Korinthierna 5:11–13) Men det är samtidigt bra att visa barmhärtighet, när det finns verklig orsak till det. Så även om de äldste inte tolererar uppsåtlig synd, så försöker de ändå att inom rättvisans ramar vara kärleksfulla och barmhärtiga. De är ständigt medvetna om den bibliska principen: ”Domen skall vara obarmhärtig mot den som inte utövar barmhärtighet. Barmhärtigheten jublar triumferande över domen.” — Jakob 2:13; Ordspråken 19:17; Matteus 5:7.

16. a) Visa med hjälp av Bibeln hur Jehova verkligen önskar att den som syndar skall återvända till honom. b) Hur kan vi visa ångerfulla syndare som kommer tillbaka att vi välkomnar dem?

¹⁶ I liknelsen om den förlorade sonen gör Jesus klart att Jehova önskar att felande personer skall komma tillbaka till honom. Ja, han håller faktiskt inbjudan öppen för dem tills de själva visar att det inte längre finns något hopp för dem. (Hesekiel 33:11; Malaki 3:7; Romarna 2:4, 5; 2 Petrus 3:9) Likt fadern till den förlorade sonen behandlar Jehova dem värdigt som återvänder till honom och välkomnar dem tillbaka som fullvärdiga medlemmar av sin familj. Efterliknar du Jehova i detta avseende? Hur reagerar du när en medtroende, som har varit utesluten en tid, blir återupptagen? Vi vet redan att det blir ”glädje i himlen”. (Lukas 15:7) Men blir det glädje på jorden, i din församling och i ditt hjärta? Eller finns det, som hos den äldre sonen i liknelsen, en viss förbittring, som om den som aldrig borde ha lämnat Guds hjord inte är förtjänt av att bli välkomnad?

17. a) Vilken situation utvecklades i Korinth under det första århundradet, och vilket råd gav Paulus församlingen? b) Varför var Paulus uppmaning praktisk, och hur kan vi tillämpa den i våra dagar? (Se också rutan till höger.)

¹⁷ Låt oss som en hjälp till att rannsaka oss själva i detta avseende se vilket råd Paulus omkring år 55 v.t. gav de kristna i Korinth, när en man som hade blivit utesluten ur församlingen till slut redde upp sitt liv. Vad skulle bröderna nu göra? Skulle de betrakta hans sinnesändring med skepsis och fortsätta att sky honom? Nej, Paulus uppmanade i stället korinthierna: ”Ni ... skall välvilligt förlåta och trösta honom, för att en sådan man inte på ett eller annat sätt skall bli uppslukad av sin alltför stora bedrövelse. Därför uppmanar jag er att bekräfta er kärlek till honom.” (2 Korinthierna 2:7, 8) Ångerfulla syndare känner lätt skam och förtvivlan, och därför behöver de bli försäkrade om att de är älskade av sina medtroende och av Jehova. (Jeremia 31:3; Romarna 1:12) Detta är viktigt. Varför det?

18, 19. a) Hur hade korinthierna tidigare visat sig vara alltför överseende? b) Hur skulle en obarmhärtig inställning ha kunnat få korinthierna att bli ”överlistade av Satan”?

¹⁸ En orsak till att Paulus uppmanade korinthierna att vara förlåtande var som han skrev: ”För att vi inte skall bli överlistade av Satan, då vi ju inte är okunniga om hans avsikter.” (2 Korinthierna 2:11) Vad menade han? Tidigare hade Paulus måst tillrättavisa församlingen i Korinth för att den var alltför överseende och lät denne man ostraffat få fortsätta med sin synd. När församlingen, och i synnerhet då de äldste, handlade så, spelade de Satan i händerna, eftersom han skulle ha tyckt om att få församlingen i vanrykte. — 1 Korinthierna 5:1–5.

¹⁹ Men om de nu gick till den andra ytterligheten och vägrade att förlåta denne ångerfulle person, skulle Satan kunna överlista dem genom att utnyttja deras hårdhet och obarmhärtighet. Om den ångerfulle syndaren blev ”uppslukad av sin alltför stora bedrövelse” — eller som 1981 års svenska översättning lyder: ”hans sorg” blev ”så stor” att han gick ”under” — skulle de äldste komma att få bära ett tungt ansvar inför Jehova! (Jämför Hesekiel 34:6; Jakob 3:1.) Det var med goda skäl som Jesus, efter det att han hade varnat sina efterföljare för att få ”en av dessa små” att snava och falla, sade: ”Ge akt på er själva. Om din broder begår en synd, ge honom då en förebråelse, och om han ångrar sig, så förlåt honom.”a — Lukas 17:1–4.

20. Hur blir det glädje både i himlen och på jorden när en syndare ångrar sig och ändrar sinne?

²⁰ De tusentals personer som varje år återvänder till den rena tillbedjan är tacksamma för den barmhärtighet som Jehova har visat dem. Så här säger en kristen syster om sitt återupptagande: ”Jag kan inte minnas något som har gjort mig så glad som det.” Hennes glädje ger naturligtvis eko bland änglarna. Må vi också dela den ”glädje” som blir följden ”i himlen” när en syndare ändrar sinne. (Lukas 15:7) Då kommer vi att efterlikna Jehovas barmhärtighet.