I församlingen

11, 12. a) Nämn en källa till skadliga tankar och idéer i församlingen under det första århundradet. b) Vad fick vissa kristna att inte hålla fast vid Guds ords läror?

¹¹ Låt oss nu se på ännu en tänkbar källa till skadliga tankar och idéer. En överlämnad kristen skulle, utan att ha för avsikt att sprida lögner, kunna utveckla vanan att tala obetänksamt. (Ordspråken 12:18) På grund av vår ofullkomlighet syndar vi alla ibland med vår tunga. (Ordspråken 10:19; Jakob 3:8) På aposteln Paulus tid fanns det av allt att döma några i församlingen som inte behärskade sin tunga, utan blev indragna i spetsfundiga debatter om ord. (1 Timoteus 2:8) Åter andra tänkte för högt om sina egna uppfattningar och gick till och med så långt att de ifrågasatte Paulus auktoritet. (2 Korinthierna 10:10–12) En sådan anda ledde till onödiga konflikter.

¹² Ibland trappades sådana meningsskiljaktigheter upp till ”häftiga dispyter om struntsaker”, vilket störde friden i församlingen. (1 Timoteus 6:5; Galaterna 5:15) Så här skrev Paulus om dem som gav upphov till sådana dispyter: ”Om någon lär ut en annan lära och inte ansluter sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord eller till den undervisning som stämmer överens med gudaktig hängivenhet, då är han uppblåst av högmod, och han förstår ingenting, utan är sjuk i sinnet på grund av spörsmål och debatter om ord. Av dessa ting uppkommer avund, osämja, skymfanden, onda misstankar.” — 1 Timoteus 6:3, 4.

13. Hur handlade flertalet kristna under det första århundradet?

¹³ Lyckligtvis var flertalet kristna under den apostoliska tiden trogna och koncentrerade på arbetet med att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike. De slösade inte heller bort sin tid på meningslösa debatter om ord, utan var upptagna med att ”se till föräldralösa och änkor i deras betryck” och bevarade sig ”utan fläck från världen”. (Jakob 1:27) För att skydda sin andlighet undvek de ”dåligt umgänge” också inom den kristna församlingen. — 1 Korinthierna 15:33; 2 Timoteus 2:20, 21.

14. Hur kan ett normalt tankeutbyte urarta till skadliga dispyter, om vi inte är försiktiga?

¹⁴ De situationer som beskrivs i paragraf 11 är inte heller typiska i Jehovas vittnens församlingar i dag. Det är dock bra att erkänna att det skulle kunna uppstå sådana meningslösa debatter. Det är naturligtvis helt normalt att vilja resonera om skildringar i Bibeln eller att fundera över sådant i den utlovade nya världen som det ännu inte har uppenbarats något om. Och det är inte fel att utbyta tankar om sådana personliga saker som klädsel och vårt yttre eller val av underhållning. Men om vi skulle bli dogmatiska i fråga om våra egna uppfattningar om sådant och ta illa upp om andra inte tyckte likadant, kan församlingen komma att splittras genom mindre viktiga frågor. Det som började som oskyldigt småprat skulle kunna urarta till något skadligt.

19, 20. a) Hur handlar äldste med insikt och urskillning när de hjälper dem som talar oförståndigt? b) Hur behandlar församlingen dem som framhärdar i att främja falska läror?

¹⁹ Äldste som ombes att hjälpa dem som talar oförståndigt måste också ha insikt och visa urskillning. (2 Timoteus 2:7) Församlingsmedlemmar kan ibland bli indragna i dispyter om struntsaker och spekulationer. För att skydda församlingens enhet bör äldste snabbt ta itu med sådana problem, samtidigt som de undviker att tillskriva sina bröder felaktiga motiv eller att förhastat betrakta dem som avfällingar.

²⁰ Paulus beskrev i vilken anda hjälpen skulle ges, när han skrev: ”Bröder, även om en människa innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg, skall ni som har andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet.” (Galaterna 6:1) Och det var i synnerhet kristna som kämpade med tvivel som Judas hade i tankarna när han skrev: ”Fortsätt ... att visa barmhärtighet mot några som tvivlar; rädda dem genom att rycka dem ur elden.” (Judas, vers 22, 23) Men om någon efter upprepade förmaningar framhärdar i att främja falska läror, måste de äldste naturligtvis beslutsamt ingripa för att skydda församlingen. — 1 Timoteus 1:20; Titus 3:10, 11.