Ett par år senare var Paulus, Barnabas och Markus tillbaka i Antiokia. Paulus och Barnabas planerade att göra en andra missionsresa för att följa upp det som uträttats under den första. Barnabas ville ta med sig sin kusin, men Paulus ville inte höra talas om det eftersom han hade övergett dem tidigare. Det var detta som orsakade grälet som nämndes i inledningen. Barnabas tog med sig Markus och for till sitt hemland Cypern, medan Paulus gav sig av till Syrien. (Apg. 15:36–41) Det är tydligt att Paulus och Barnabas hade uppfattat Markus tidigare beslut på helt olika sätt.

Försoning

Den här händelsen måste ha gjort Markus ledsen och nedslagen. Men han fortsatte ändå att tjäna Jehova troget. Omkring 11 eller 12 år senare dyker han återigen upp i kristendomens historia. Var då? Där vi kanske minst av allt väntar oss att hitta honom – tillsammans med Paulus!

År 60–61, när Paulus var fängslad i Rom, skrev han ett antal brev som nu ingår i Bibeln. I brevet till kolosserna skrev han: ”Aristarkus, min medfånge, sänder er sina hälsningar, och det gör också Markus, Barnabas kusin (om honom har ni fått anvisningar: ta vänligt emot honom, om han kommer till er) ... Endast dessa är mina medarbetare för Guds kungarike, och just dessa har blivit en styrkande hjälp för mig.” (Kol. 4:10, 11)

Vilken helomvändning! Tidigare hade Paulus varit djupt missnöjd med Markus, men nu såg han honom som en värdefull medarbetare igen. Paulus hade uppenbarligen informerat kolosserna om att Markus kanske skulle komma och besöka dem. I så fall skulle han fungera som Paulus representant.

Hade Paulus varit överkritisk mot Markus den där gången för flera år sedan? Hade Markus ändrat sig som en följd av välbehövlig tillrättavisning? Eller var det kanske lite av båda delarna? I vilket fall som helst visade både Paulus och Markus att de var mogna kristna genom att försonas. De glömde alla gamla oförrätter och arbetade tillsammans igen. Vilket fint exempel för alla som har fått en spänd relation till en medkristen!

Markus – en uppskattad tjänare

FÖRSAMLINGEN i Antiokia hade upplevt problem förut, men motsättningen mellan apostlarna Paulus och Barnabas liknade inget annat. Apostlarna planerade en missionsresa, men när de skulle besluta vem de skulle ta med sig uppstod en ”skarp motsättning”. (Apg. 15:39) De skildes åt och for åt var sitt håll. Konflikten gällde en tredje missionär – Markus.

Vem var Markus? Vad var det som fick två apostlar att gräla om honom? Varför hade de så starka uppfattningar? Ändrade de någonsin åsikt om Markus?