Fördöms i Bibeln. Alla former av spådom, oavsett vad de kallas, är helt i strid med Bibeln. Genom Mose varnade Jehova strängt och gång på gång israeliterna för att ta efter de andra nationernas spådomskonster. Han sade: ”Det får inte hos dig finnas någon som låter sin son eller sin dotter gå genom eld, någon som ägnar sig åt spådom, någon som utövar magi eller någon som ser efter omen eller någon trollkarl, eller någon som binder andra med en trollformel eller någon som rådfrågar ett spiritistiskt medium eller en som är spåkunnig eller någon som söker vägledning hos de döda. Ty var och en som gör sådant är avskyvärd för Jehova, och på grund av dessa avskyvärdheter driver Jehova, din Gud, undan dem för dig.” (5Mo 18:9–12; 3Mo 19:26, 31) De som utövade spådom blev fördömda även om deras spådomar slog in. (5Mo 13:1–5; Jer 23:32; Sak 10:2) Att spådom betraktas som något ytterst allvarligt i Bibeln framgår av de lagar som sade att alla utövare ovillkorligen skulle dödas. (2Mo 22:18; 3Mo 20:27)

Trots upprepade befallningar fanns det avfällingar som ignorerade Jehova – inte bara vanliga människor som kvinnan i En-Dor, utan även mäktiga personer som kungarna Saul och Manasse och drottning Isebel. (1Sa 28:7, 8; 2Ku 9:22; 21:1–6; 2Kr 33:1–6) Den gode kung Josia renade Juda från dem som utövade spådom på hans tid, men det var inte tillräckligt för att rädda riket från att bli ödelagt, som systerriket Israel hade blivit. (2Ku 17:12–18; 23:24–27) I sin kärleksfulla omtanke sände Jehova emellertid först sina profeter för att varna invånarna för deras avskyvärda handlingar, så som hans profeter också varnade Babylon, modern till all spådom. (Jes 3:1–3; 8:19, 20; 44:24, 25; 47:9–15; Jer 14:14; 27:9; 29:8; Hes 13:6–9, 23; Mik 3:6–12; Sak 10:2)

Spådom var också mycket vanligt på Jesu apostlars tid. På Cypern blev en trollkarl vid namn Bar-Jesus slagen med blindhet därför att han försökte hindra Paulus förkunnande. Och i Makedonien drev Paulus ut en spådomsdemon ur en besvärlig tjänsteflicka, till stor förtret för hennes herrar, som hade tjänat mycket pengar på hennes ockulta förmåga. (Apg 13:6–11; 16:16–19) Andra, som Simon från Samaria, upphörde frivilligt med sina magiska konster, och i Efesos var det så många som brände sina böcker om spådom att värdet av dessa böcker uppgick till 50 000 silverstycken (320 000 kr, ifall det var denarer). (Apg 8:9–13; 19:19)

Människans naturliga önskan att känna till framtiden blir tillfredsställd när hon tillber och tjänar sin store Skapare, eftersom han genom sin kommunikationskanal kärleksfullt uppenbarar på förhand det som är bra för människor att veta. (Am 3:7) Men när någon vänder sig bort från Jehova och avlägsnar sig från den ende som från början vet slutet, faller han lätt offer för demoners spiritistiska inflytande. Saul är ett slående exempel på detta. Till att börja med vände han sig till Jehova Gud för att få kunskap om framtida händelser, men när han på grund av trolöshet blev avskuren från all kontakt med Gud vände han sig i stället till demonerna för att få vägledning. (1Sa 28:6, 7; 1Kr 10:13, 14)

Det finns därför en tydlig skillnad mellan den sanning som Gud uppenbarar och de upplysningar som skaffas genom spådom. De som utövar spådom blir ofta försatta i våldsamma kramper av osynliga demoniska makter. Ibland kommer de i vild extas under påverkan av mystisk musik och narkotika. Jehovas sanna tjänare får inte sådana fysiska eller mentala anfall när den heliga anden driver dem att tala. (Apg 6:15; 2Pe 1:21) Guds profeter kände sig förpliktade att tala öppet utan att kräva betalning, medan hedniska spåmän utövade sitt yrke för självisk vinnings skull.

Det finns inte ett enda positivt uttalande om spådom i Bibeln. På många ställen fördöms utövandet av spiritism och spådom i samma sammanhang som otukt och äktenskapsbrott. (2Ku 9:22; Nah 3:4; Mal 3:5; Gal 5:19, 20; Upp 9:21; 21:8; 22:15) I Guds ögon är spådom jämställt med upproriskhet, som är en allvarlig synd. (1Sa 15:23) Det skulle därför vara i strid med Bibeln att omtala Jehovas kommunikation med sina tjänare som ”god” spådom.

Guds sanna tjänare har däremot aldrig sökt upplysningar hos sådana personer. När lagen gavs till israeliterna kort efter befrielsen ur slaveriet i Egypten, blev de strängeligen förbjudna att rådfråga ”de spåkunniga”. (3Mo 19:31) De som ”bedrev otukt” med dem skulle utrotas ur Guds folk (dvs. dödas). När det gällde dem som utövade spådom sade lagen vidare: ”En man eller en kvinna, i vilken det är ett mediums ande eller en spådomsande, skall ovillkorligen dödas.” (3Mo 20:6, 27) När israeliterna nästan 40 år senare skulle dra in i det utlovade landet och driva bort dess invånare fick de påminnelsen: ”Du [skall] inte lära dig att handla enligt dessa nationers avskyvärdheter. Det får inte hos dig finnas ... någon som rådfrågar ett spiritistiskt medium eller en som är spåkunnig eller någon som söker vägledning hos de döda.” (5Mo 18:9–11)