Vårt givande liv som missionärer i Afrika
Berättat av John Miles
SCENEN är ett viltreservat i nordvästra Zimbabwe. Min hustru, Val, och jag kör i riktning mot de ryktbara Victoriafallen. Nej, vi är inte turister. Vi är missionärer och har blivit sända hit för att arbeta bland afrikanerna här i landet. När vi rundar en kurva, står där vid sidan av vägen en väldig elefant. Jag stannar motorn och lutar mig ut genom fönstret för att ta en bild. Jag skall just ta en till, när Val ropar:
”Den kommer emot oss!”
Snabbt startar jag motorn, men den får tjuvstopp. Vilken situation! Elefanten avbryter sitt framrusande och reser sig på bakbenen för att trampa på oss. Just då startar motorn igen, och vi svänger i väg in i bushen. Lyckligtvis fanns det inga stenar eller träd, som kunde hindra vår undflykt. Vi bestämmer oss för att låta herr Elefant få ha förkörsrätt och fortsätter längs en annan rutt.
En annan scen. Den här gången befinner vi oss i det bergiga kungariket Lesotho i södra Afrika. Det är söndagseftermiddag i huvudstaden, Maseru. Vi återvänder hem efter att ha varit tillsammans med några av vännerna. Plötsligt blir vi angripna av två unga rövare. En slår mig, och den andre hoppar upp på ryggen på mig. Jag skakar av mig honom, och han vänder sig mot Val och griper tag i hennes väska. Val ropar högt: ”Jehova! Jehova! Jehova!” Omedelbart släpper mannen hennes väska, och med en förvirrad blick drar han sig tillbaka. Den som slår mig drar sig också tillbaka, hans knytnävar slår i luften. Vi skyndar vidare och känner oss mycket lugnade över att träffa medtroende vid busshållplatsen. — Ordspråksboken 18:10.
Båda dessa händelser varade bara några ögonblick, men de hör med till de många oförglömliga minnena från våra 32 år som missionärer i Afrika. Hur kom vi hit? Varför blev vi missionärer? Har det varit ett givande liv?
En amerikansk lantarbetare lär känna sanningen
Det hela började år 1939, när jag träffade Val Jensen i Yakima i Washington i USA. På den tiden arbetade jag på en lantgård, och Val var anställd som hushållerska. Hon talade ofta med mig om bibeln. En sak som gjorde intryck på mig var hennes förklaring att helvetet inte var något hett ställe. (Predikaren 9:5, 10; Apostlagärningarna 2:31; Uppenbarelseboken 20:13, 14) Fast jag inte brukade gå i kyrkan, visste jag vad prästerna lärde om helvetet, och det som Val visade mig från bibeln lät mycket rimligare.
Vals far och mor hade blivit Jehovas vittnen år 1932. Val började också studera bibeln, och hon blev döpt i september 1935. Sedan vi hade blivit bekanta, inbjöd Val mig att komma till mötena i Rikets sal. Jag samtyckte och njöt av samvaron med de människor jag träffade där, det vill säga närhelst lantbruksarbetet gav mig tid till att gå. Lantbruket kom fortfarande först i mitt liv. Men mer och mer började jag betrakta mötena som viktigare, och vittnena på platsen inbjöd mig att ta del i predikandet från hus till hus. Att göra detta i min egen hemstad tycktes som ett oerhört prov för mig. Men jag klarade av det.
Två minnesvärda saker hände år 1941. I mars blev jag döpt som ett överlämnat vittne åt Jehova, och senare blev Val och jag gifta. Sedan, i oktober 1942, började vi i verket med att predika på heltid som pionjärer i sydöstra North Dakota.
Vi kommer aldrig att glömma det som hände året därpå. Det var en milstolpe i Jehovas vittnens historia. Den 1 februari 1943 började missionärsundervisningen för första klassen i vad som då kallades Vakttornets Bibelhögskola Gilead. Två månader senare var vi med vid sammankomsten ”Kallelse till verksamhet” i Aberdeen i South Dakota. Välsignelserna i förbindelse med missionärstjänst i främmande länder beskrevs, och en önskan att få gå igenom Gilead och bli missionärer väcktes i våra hjärtan.
Vi arbetar med missionärstjänsten som mål
Det gick nio år innan vi nådde vårt mål. Under den tiden hade vi andra storslagna tjänsteprivilegier såväl som en del motgångar. Efter pionjärtjänst i ett och ett halvt år i North Dakota ansökte vi om ett pionjärdistrikt i Missouri. Detta blev godkänt, och vi bosatte oss i staden Rolla. Vårt distrikt omfattade hela Phelps’ kommun, där det bara fanns ett aktivt vittne. Vi tillbringade tre glädjebringande år där och hade del i att bilda en församling.
Sedan ställdes vi inför ett problem som dämpade våra förhoppningar om att bli missionärer. Våra tillgångar var uttömda. Dålig förvaltning och bristande tro på att Jehova skulle sörja för våra behov gjorde att vi slutade som pionjärer. Det var vår avsikt att detta skulle vara bara några månader, men det dröjde ett och ett halvt år innan vi började som pionjärer igen. Den här gången var vi beslutna att inte upprepa våra tidigare misstag. Vårt nya förordnande blev till en församling i staden Reardan i östra delen av staten Washington. Det var svårt att få något deltidsarbete, så vi måste i stor utsträckning förlita oss på att Jehova skulle sörja för våra dagliga behov. — Matteus 6:11, 33.
Vårt distrikt inbegrep flera små samhällen i grannskapet. En dag måste vi göra en 130 kilometers återbesöksfärd för att besöka människor med budskapet om Riket. Vi hade inte nog mycket bensin, men lät inte detta hindra oss. På vår utresa ur staden stannade vi vid postkontoret, och vad tror du att vi fann där? Där väntade oss ett brev från min kusin, som vittnena just hade satt i gång ett bibelstudium med. Det innehöll en check på tillräckligt mycket pengar, så att vi kunde fylla vår tank, och mer än så. ”Vi tänkte lämna det här bidraget till Boys Town”, skrev de, ”men bestämde oss för att ni behövde det bättre än fader Flanagan.” Hur rätt hade de inte!
Sådana erfarenheter betonade sanningen i Jesu löfte: ”Sök ... oavbrutet hans [Guds] rike, så skall också dessa ting [materiella behov] tilldelas er.” (Lukas 12:31) Detta var en värdefull övning, som hjälpte oss att fortsätta att möta andra problem.
En vinter hade vi bara ett litet förråd kol. Skulle vi tillåta situationen att förändra vår beslutsamhet att fortsätta att vara pionjärer? Vi lade fram saken för Jehova i bön och gick till sängs. Klockan sex nästa morgon knackade det på vår dörr! Det var en broder och hans hustru som på återvägen från en resa till släktingar hade bestämt sig för att göra ett besök hos oss. Vi rörde om i elden, lade på det sista kolet och kokade en panna kaffe. Medan vi gladde oss åt deras sällskap, frågade brodern plötsligt: ”Hur är situationen för er när det gäller kol?” Val och jag tittade på varandra och började skratta. Kol var precis vad vi behövde omedelbart. De gav oss tio dollar, som på den tiden skulle ha räckt till åtminstone ett halvt ton kol.
Vid ett annat tillfälle skulle det hållas kretssammankomst, och vi hade bara fem dollar till hands. Vi skulle också betala bilskatten omedelbart efter sammankomsten. Vi bestämde oss för att låta de främsta tingen komma främst och for till sammankomsten. Tack vare brödernas frikostiga anda återvände vi till vårt distrikt med 15 dollar. Bilskatten uppgick till 14 dollar och 50 cent!
Vi gladde oss åt vår pionjärtjänst i östra Washington, och ett antal familjer som vi ledde bibelstudier med blev till sist lojala vittnen för Jehova. Efter två år på det distriktet fick jag emellertid ett brev från Sällskapet Vakttornet, i vilket det stod att jag hade blivit rekommenderad att tjäna som resande förkunnare, det vill säga en som besöker och uppmuntrar Jehovas vittnens församlingar i en krets. ”Om du blir förordnad, kan du då ta emot denna uppgift?” frågade Sällskapet och tillfogade: ”Var god svara omedelbart.” Det behöver inte sägas att mitt svar blev Ja. Vi började i januari 1951 och tillbringade ett och ett halvt år i en vidsträckt krets, som täckte västra hälften av North Dakota och östra hälften av Montana.
Under den här tiden fick vi en annan överraskning, en inbjudan att ingå i den 19:e klassen vid Gilead! Skulle vår önskan till sist bli uppfylld? Ack, ett annat brev följde i vilket det stod att klassen hade fyllts med bröder från andra länder. Det var ett bakslag, men vi var inte slopade! Några månader senare fick vi en inbjudan till den 20:e klassen, i vilken vi ingick i september 1952.
Från Gilead till Afrika
Hur uppskattade vi inte Jehovas godhet i att föra oss tillsammans med mer än ett hundra elever från många delar av jorden — Australien, Nya Zeeland, Indien, Thailand, Filippinerna, Skandinavien, England, Egypten och Centraleuropa! Detta hjälpte oss att se den omfattning i vilken Jehova låter budskapet om Riket bli predikat. — Matteus 24:14.
Tiden vid Gilead gick snabbt, och vi blev utexaminerade i februari 1953. Tillsammans med fyra andra blev vi förordnade till Nord-Rhodesia (nu Zambia) i Afrika. Men Sällskapet lät oss omtänksamt få stanna i Förenta staterna för att vara med vid den internationella sammankomst som skulle hållas på Yankee Stadium senare det året, i juli. Under månaderna före sammankomsten och under en liten tid efteråt var jag kretstillsyningsman i östra Oklahoma.
I november 1953 gick Val och jag tillsammans med sex andra missionärer ombord på ett lastfartyg, som var destinerat till Afrika. Vi steg i land i Durban i Sydafrika och reste norrut med tåg till Syd-Rhodesia (nu Zimbabwe). Där stannade två för att ägna sig åt sitt förordnande i Salisbury (nu Harare), medan resten av oss fortsatte till Kitwe i Nord-Rhodesia.
Val och jag blev förordnade till gruvstaden Mufulira, där det fanns några intresserade familjer men inte någon församling. Jehova välsignade vårt predikoarbete från hus till hus. Vi satte i gång många bibelstudier, och snart började ett antal intresserade vara med vid de kristna mötena. Efter flera månader blev vi kallade till att fylla vakanserna vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Luanshya. Senare fick vi ett annat förordnande att tjäna som missionärer i Lusaka. Medan vi var där, tjänade jag tid efter annan som kretstillsyningsman för det lilla antalet engelsktalande församlingar.
Ett givande liv i bushen
År 1960 blev vi sedan förflyttade till Syd-Rhodesia, där jag blev förordnad att tjäna som områdestillsyningsman bland de svarta bröderna. Bland annat ingick i detta att besöka församlingarna och ha tillsynen över krets- och områdessammankomster. De flesta av dessa församlingar låg på landsbygden, så vi fick lära oss att bo i bushen. Vi menade att om våra bröder kunde bo i bushen, så kunde vi det.
Sällskapet Vakttornets avdelningskontor utrustade oss med en pickup på ett och ett halvt ton. Baktill täcktes den av plåt med dubbla dörrar för ilastning. Rutorna mellan förarhytten och husvagnsdelen var precis stora nog att kliva in igenom, och de täcktes av plastgardiner. Vårt bohag bestod av en inbyggd säng med en skumgummimadrass. Vi hade lådskåp och ett fotogenkök. Vi hade också en flyttbar garderob och ett tält.
Kort efter det att vi satt i gång i vårt nya uppdrag i västra delen av landet blev jag biten av någon okänd insekt. Det gjorde att mitt ben svällde och att jag fick hög feber. Till råga på allt blev det dåligt väder, och det började regna kraftigt. Jag svettades så mycket att sängkläderna måste bytas ofta. Omkring midnatt bestämde Val att jag måste komma till en läkare. Hon körde mot huvudvägen, men fordonet fastnade i gyttjan. Enda verkan av Vals ansträngningar att flytta det framåt eller bakåt var att det gav mig en god omskakning. När hon var övertygad om att det inte fanns något mera hon kunde göra, svepte hon in sig i den sista torra filten och gjorde mig sällskap i husvagnsdelen medan regnet fortsatte att vräka ner.
Morgonen medförde lättnad. Jag kände mig bättre, regnet hade upphört, och bröderna som anlände för att förbereda för sammankomsten drog loss vårt fordon ur gyttjan. I Bulawayo förde andra vänliga bröder mig till sjukhuset, och efter behandling kunde jag återvända och fortsätta med sammankomstanordningarna.
Det var under den här tiden, medan vi färdades mellan församlingarna, som vi stötte på elefanten. Vi råkade också på många mindre skapelser. En del av besökarna i vårt tält, förutom flugor och myggor, var skördemyror. På mycket kort tid kunde de göra hål i alla kläder eller tyger som lämnades kvar på marken. De olika slagen av ödlor och jaktspindlar som besökte oss var ofarliga, men kobran som kom in drevs snabbt ut. Och skorpionerna var också ovälkomna. Val beskrev deras sting som att man kände det som om en rödglödgad spik hade hamrats in i en med en slägga. Hon bör veta. Hon har blivit stungen fyra gånger!
Dessa ting kanske kan få livet i bushen att låta som något föga givande, men vi betraktade det inte så. För oss var det ett verksamt, hälsosamt liv i det fria, och de andliga välsignelserna överträffade vida allt fysiskt obehag.
Det var alltid trosstärkande att se de ansträngningar som bröderna ute på landsbygden gjorde för att vara med vid mötena. En församling bestod av två grupper, vars medlemmar bodde 22 kilometer från varandra med bara en liten stig som förenade dem. Deras ”Rikets sal”, halvvägs mellan grupperna, var ett stort träd, där de fick skydd, och med stenar att sitta på. Bröder från båda grupperna gick 11 kilometer i vardera riktningen för att vara med vid mötena två gånger i veckan. Vi minns också det äldre par som gick 120 kilometer till fots med sina väskor och filtar för att vara med vid en kretssammankomst. Detta är bara två exempel på hur afrikanska bröder uppskattar rådet att inte underlåta att församlas. — Hebréerna 10:25.
På en del håll var ortsborna mycket misstänksamma beträffande våra motiv, och en del var till och med förtretade över att vi vistades i deras trakt. Vid ett tillfälle satte jag upp vårt tält nära intill sammankomstplatsen på ett ställe som omgavs av högt gräs. Sedan sammankomstsessionen slutat och vi hade legat till sängs ett par timmar, vaknade jag av något ljud utanför. Genom att använda min ficklampa kunde jag se skepnaden av någon som stod bakom ett litet träd.
”Vad vill du?” frågade jag. ”Varför gömmer du dig bakom det där trädet?”
”Sch! broder”, blev svaret, ”vi hörde några säga att de tänkte sätta eld på det här gräset. Så vi har organiserat vakt åt er under natten.”
De hade inte berättat för oss om faran för att inte störa vår sömn. Men de var villiga att avstå från sin sömn för att skydda oss! När sammankomsten var slut på söndagskvällen, ordnade de med att en bil körde framför oss och en bakom oss till dess vi var ute ur det farliga området.
Det var också berikande att se vilket värde dessa ödmjuka människor sätter på bibeln. En församling som vi betjänade låg i ett område där byborna odlade jordnötter. Under veckan bytte vi bort litteratur och biblar mot lådor med oskalade jordnötter. När vårt besök var över, lastade vi in vår utrustning, vår litteratur och jordnötterna och gav oss i väg till nästa sammankomstplats. Ganska snart efter det att vi lämnat området blev vi ombedda att stanna, eftersom någon önskade komma ifatt oss. Vi stannade och väntade. Det visade sig vara en mycket gammal dam, som bar en låda jordnötter på huvudet. När hon nådde oss, var hon så utpumpad att hon föll omkull på marken och måste ligga där tills hon hade hämtat andan. Ja, hon ville ha en bibel! Vi fick plocka ut nästan allting, men det var ett nöje att få tillfredsställa hennes åstundan. Ytterligare en bibel i kärleksfulla händer — och ytterligare en låda jordnötter i vår skåpbil!
Det var också underbart att se hur Jehova reste upp kretstillsyningsmän, som skulle besöka de många församlingarna i den afrikanska bushen. På den tiden var det svårt för Sällskapet att finna kvalificerade bröder som inte hade familjeförpliktelser. Därför var det inte ovanligt för en resande tillsyningsman att bege sig från församling till församling, med buss eller per cykel, tillsammans med sin hustru och två eller tre barn, väskor, filtar och litteratur. Dessa bröder och deras familjemedlemmar arbetade verkligen hårt och utan att klaga för att betjäna församlingarna. Det var ett stort privilegium att få tjäna tillsammans med dem.
På 1970-talet började inbördeskriget vålla problem för bröderna, och neutralitetsfrågan satte många av dem på svåra lojalitetsprov. (Johannes 15:19) Sällskapet ansåg det vara bäst att ändra mitt förordnande, så att brödernas situation inte i onödan skulle försvåras. År 1972 blev jag därför kallad att tjäna vid avdelningskontoret i Salisbury. Detta gav mig tillfälle att hjälpa till med byggandet av ett nytt avdelningskontor. Något senare blev jag förordnad att vara kretstillsyningsman för de vida omkring spridda engelsktalande församlingarna. Detta krävde resor kors och tvärs genom hela Zimbabwe. På en del håll var situationen så farlig att vi måste färdas i konvojer, som organiserats av staten och bevakades av armén med hjälp av flygplan och helikoptrar.
Vår förflyttning till Afrikas tak
Sedan kom en annan större förändring av vårt förordnande. Vi skulle tjäna i Maseru, Lesothos huvudstad. Detta är ett bergigt land, som ibland kallas Afrikas tak, och det har många vackra platser.
Även om vi uppskattar och njuter av vacker natur, var det inte vårt syfte med att komma hit. Vi är här för att hjälpa till med att finna de ”åtråvärda ting” som omtalas i Haggai 2:8 (NW). Detta är ett litet land med en befolkning på bara en och en halv miljon. När vi kom hit år 1979, var det i medeltal 571 vittnen som tog del i att predika ”dessa goda nyheter om riket” varje månad. (Matteus 24:14) Församlingen i Maseru växte och blev så stor att den måste delas i två. Och senare, i april 1988, blev vi överlyckliga över att vi uppnådde ett nytt rekord om 1.078 förkunnare av Riket.
Under tiden fortsätter verket att gå framåt på våra tidigare missionärsdistrikt, Zambia och Zimbabwe. När vi först kom till Afrika för omkring 35 år sedan, fanns det sammanlagt 36.836 förkunnare av Riket i dessa två länder. Nu är den sammanlagda siffran 82.229. Privilegiet att i någon mån ha fått vara med i denna tillväxt har varit underbart givande för oss.
”Smaka och se att Herren [Jehova] är god”, skrev psalmisten David. (Psalm 34:9) Att vi fått ”smaka” på missionärstjänsten har övertygat oss om att dessa ord är sanna. Ja, ända sedan 1942, när vi började i heltidstjänsten tillsammans, har våra liv varit fyllda med välsignelser, när vi har fått erfara Jehovas överflödande godhet. Det finns fortfarande mycket arbete att uträtta. Hur tacksamma är vi inte mot Jehova att vi fortfarande har ett mått av hälsa och kraft att använda i hans tjänst!
[Bild på sidan 24]
John Miles tillsammans med sin hustru, Val