En splittrad kyrka — Hur illa är det ställt?

”LIKSOM hos en stor och stökig familj, som bor i ett gammalt fallfärdigt hus vars fasad plötsligt har rasat ihop, tycks det vara bråk på gång i praktiskt taget alla rum, med tamburinslående Jesusbarn som skriker åt eleganta anglokatolska homosexuella i svarta sidenkostymer.” — The Sunday Times, London, 11 april 1993.

Familjen i det fallfärdiga huset är anglikanska kyrkan. Bråket gäller kvinnliga präster. Den målande beskrivningen av djup oenighet skulle likaväl kunna gälla hela kristenheten. Med tanke på att såväl påven som patriarkerna i ortodoxa kyrkan fördömer beslutet att låta kvinnor få prästvigas, är det allmänna intrycket, enligt en rapport, att ”drömmen om en återförening med den övriga kristenheten är mer avlägsen än någonsin”.

Hur splittrad är kyrkan?

Som vi läser i Matteus 7:21, sade Jesus Kristus att många skulle bekänna sig tro på honom som Herre men ändå inte göra hans ”Faders vilja”. Tidskriften Maclean’s skriver: ”Människor som söker frälsning och läser Matteus kan förståeligt nog bli konfunderade över vad som egentligen är Guds vilja, när de kristna och deras kyrkor har så olika meningar om den saken.” Efter en intervjuundersökning bland kanadensare drar tidskriften slutsatsen att det råder ”en enorm oenighet beträffande trosuppfattningar och sedvänjor bland de kanadensiska kristna — faktiskt större oenighet inom de olika kyrkosamfunden än mellan samfunden som sådana”.

Enligt undersökningen är 91 procent av katolikerna positivt inställda till användning av preventivmedel trots att kyrkan fördömer det, 78 procent anser att kvinnor bör få prästvigas, och 41 procent godtar abort ”under vissa omständigheter”. De meningsskiljaktigheter som förekommer inom de olika samfunden angående ”en mängd teologiska frågor” vittnar enligt Maclean’s om en ”splittring som får de traditionella kyrkosamfunden att knaka i fogarna”.

Dubbla normer

Dubbla normer och motstridiga normer kommer också till synes i kristenhetens kyrkor. Somliga kyrkomedlemmar påstår sig värna om Bibelns principer, medan andra nonchalerar dem. Var exempelvis den ”vigsel” som nyligen förrättades mellan två lesbiska kvinnor i en kyrka i Toronto i Canada i harmoni med Guds vilja? De båda kontrahenterna tyckte uppenbarligen det. ”Vi vill bekräfta vår kärlek inför Gud och människor”, sade de.

En kolumnist uttryckte sin förvåning över att ”en katolsk ärkebiskop som hade fått ta emot upprepade klagomål förflyttade pedofila präster till andra kyrkor med andra korgossar”. Prästen Andrew Greeley hävdar att mellan 2.000 och 4.000 präster kan ha förgripit sig sexuellt på omkring 100.000 minderåriga, ofta utan några vidare efterräkningar.

En oenig kyrka frambringar oeniga människor. På Balkanhalvön menar både serbiska och kroatiska ”kristna” att Kristus är med dem i deras ”rättfärdiga” krig. Många bär krucifix under striderna. En man höll enligt uppgift ”alltid ... sitt krucifix i munnen när striden var som hetast”.

Det skall ”inte vara söndringar bland er”

Det är sant att Bibeln lämnar vissa frågor åt den enskildes samvete, men detta bör inte ge rum för sådan splittring. Aposteln Paulus sade uttryckligen: ”Nu förmanar jag er ... att ni alla skall tala [och handla] överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er.” — 1 Korinthierna 1:10; Efesierna 4:15, 16.

En ärlig granskning av ”kristendomen” av i dag, omkring två tusen år efter det att aposteln Paulus skrev dessa ord, väcker en del allvarliga frågor: Varför är ”kristna” så splittrade? Kan en sådan splittrad kyrka överleva? Kommer det någonsin att bli en enad kristenhet? Nästa artikel tar upp dessa frågor.

[Bild på sidan 3]

Präster demonstrerar mot abort

[Bildkälla]

Bilden på omslaget och bilden här ovan: Eleftherios/Sipa Press

En splittrad kyrka — Kan den överleva?

ALLA som bekänner sig tro på Kristi frälsande sanning tillhör den synliga kyrkan. Uppdelningen i olika trosriktningar inom kristenheten — mellan Österns och Västerns kyrka och mellan romersk-katolska kyrkan och protestantiska kyrkor — är en uppdelning inom denna enda kyrka.” (Christians in Communion) Så betraktar en skribent kristendomen — som en vitt spridd familj av religionssamfund som alla bekänner sig ha någon form av tro på Jesus Kristus.

Det är emellertid en splittrad familj, med motstridiga trosuppfattningar och normer. ”Dagens kristna kyrka ... har lägre normer för medlemskap än vad som gäller för busspassagerare”, säger en observatör. Vilken diagnos kan man då ställa på kristenhetens andliga tillstånd? Den katolske biskopen Basil Butler drar slutsatsen: ”En splittrad kyrka är verkligen mycket sjuk.” (The Church and Unity) Hur började denna sjukdom? Finns det något hopp om bättring?

”Laglöshetens människa”

Aposteln Paulus varnade för att söndringar skulle uppstå. Till de kristna i Thessalonike, vilka trodde att Kristi närvaro var omedelbart förestående, skrev han: ”Låt ingen förleda er på något sätt, eftersom den [Jehovas dag] inte skall komma utan att först avfallet kommer och laglöshetens människa uppenbaras, tillintetgörelsens son.” — 2 Thessalonikerna 2:3.

Denna ”laglöshetens människa” förde in avfällighet och upproriskhet i den kristna församlingen. Vem syftar detta på? Inte på någon enskild person, utan på en klass människor — kristenhetens prästerskap. Denna prästklass upphöjde sig själv över den avfälliga församlingen relativt snart efter det att Jesu apostlar hade dött och kom så småningom att lära ut hedniska filosofiska uppfattningar, till exempel treenighetsläran och läran om människosjälens odödlighet. (Apostlagärningarna 20:29, 30; 2 Petrus 2:1—3) Likt ett dödsbringande virus smittade den ner den till bekännelsen kristna församlingen med demoninspirerade läror som oundvikligen skulle komma att leda till söndring. — Galaterna 5:7—10.

Besmittelsen hade redan börjat på aposteln Paulus’ tid. Han skrev: ”Visst är denna laglöshets hemlighet redan verksam, men som hemlighet bara tills han som just nu verkar återhållande skall vara röjd ur vägen.” (2 Thessalonikerna 2:7) Apostlarna hade en återhållande verkan på avfallet, men när deras enande inflytande var borta, blommade det ut och spred sig som kallbrand. — 1 Timoteus 4:1—3; 2 Timoteus 2:16—18.

Denna ”laglöshetens människa” är i dag lika verksam som någonsin. I en rapport om ”en kyrka i sexuell och teologisk vånda” sade nyligen en ärkediakon i engelska kyrkan beklagande: ”Förslagen med krav på att prästerna inte skall få inlåta sig på sexuella handlingar utanför äktenskapet avvisas. Aktiva homosexuella prästvigs. De har förvandlat gott till ont och ont till gott.” — The Sunday Times Magazine, London, 22 november 1992.

Vete och ogräs

Jesus Kristus själv lärde att den sanna kristendomen skulle försvinna ur sikte under någon tid. Han liknade grundandet av den kristna församlingen vid att en man sådde utmärkt säd i sin åker. Men sedan, förklarade Jesus, ”kom hans fiende och sådde över ogräs, in bland vetet”. När hans slavar undrade om de skulle försöka rycka upp ogräset, sade åkerns ägare: ”Nej; för att ni inte av en händelse, när ni samlar ihop ogräset, skall rycka upp vetet med det.” Hur länge skulle denna blandning av vete och ogräs fortsätta? Ägaren till åkern sade: ”Låt båda växa tillsammans ända till skörden.” — Matteus 13:25, 29, 30.

Ända till ”skörden”, den period av åtskiljande som skulle pågå under de sista dagarna av ”tingens ordning”, har efterhärmande eller falska kristna ”vuxit” jämsides med sanna kristna. (Matteus 28:20) Satan, Djävulen, använde avfällingarna för att skapa en förvanskad och splittrad efterhärmande kristen församling. (Matteus 13:36—39) Resultatet blev en skamlig förfalskning av den sanna kristendomen. (2 Korinthierna 11:3, 13—15; Kolosserna 2:8) Under århundradenas lopp splittrades kyrkan, och det blev allt svårare att identifiera de sanna kristna.

Nya riktningar

I mer modern tid har nya riktningar uppstått, framhåller boken The Testing of the Churches—1932-1982, ”i synnerhet den karismatiska rörelsen med dess tonvikt på personlig tro och upplevelse”. Intressant nog betraktar somliga de karismatiska förnyelserörelserna som ett tecken på andligt tillfrisknande snarare än på ny splittring. Nordirland upplevde en sådan väckelse på 1850-talet. Man hade stora förväntningar på denna väckelse. En källa talade om ”broderlig endräkt ... mellan presbyterianska, metodistiska och kongregationalistiska präster” och förklarade att det varje dag kom ”nya rapporter om trancetillstånd, dvalor, syner, drömmar och underverk”. — Religious Revivals.

Många såg dessa dramatiska manifestationer som bevis på att Guds ande var i verksamhet för att väcka kyrkan till liv. ”Guds kyrka i ordets fullaste bemärkelse har väckts till liv i dessa områden”, förklarade en observatör. Men även om just denna väckelse hälsades som ”en fantastisk och oförliknelig epok i Ulsters religiösa historia”, har varken den eller andra väckelser frambringat någon religiös endräkt bland dem som påstår att det skett en andlig pånyttfödelse.

Sådana personer hävdar ofta att de är eniga i huvudsak. Men samma argument framförs av den övriga kristenheten, som försöker bortförklara problemen genom att säga att ”det som redan förenar de kristna är långt viktigare än de frågor som fortfarande splittrar dem”. (The Church and Unity) Man säger också: ”Vår principiella enighet med varandra och med alla våra medkristna har sin grund i vårt dop i Kristus.” (Christians in Communion) Men att säga att de splittrande faktorerna är oviktiga så länge alla tror på Jesus är ungefär som att säga att cancer inte är farligt så länge hjärtat är starkt.

Sanningen är i stället den att dessa nya religiösa rörelser har gjort förvirringen ännu större och åstadkommit andlig anarki, när karismatiska lärare har försökt värva anhängare. Jim Jones och David Koresh är två färska exempel på andliga ledargestalter som vilselett tusentals människor. (Matteus 15:14) En baptistpastor är ledande medlem av Ku Klux Klan. Han förknippar sin agitation för den vita rasens överlägsenhet med en religiös väckelse och säger att de som tar del i den kommer att få ”styrka från ovan och samma mod som Han som dog på Golgata [Jesus Kristus]”.

Hur förhåller det sig då med de underverk, kraftgärningar och tecken som man påstår sig utföra i Jesu namn? Kom ihåg Jesu Kristi kraftfulla varning om att det inte är de som bara säger ”Herre, Herre” som får hans godkännande, utan de som gör hans Faders vilja. Många människor i våra dagar känner inte ens till hans Faders namn, Jehova. Jesus varnade för sådana som skulle driva ut demoner i hans namn och göra många kraftgärningar i hans namn men som ändå skulle vara personer ”som övar laglöshet”. — Matteus 7:21—23.

”Gå ut från henne, mitt folk”

Hur är då prognosen för den sjuka kristenheten? Mycket dålig. Bör vi då lyda den katolske biskopen Butlers råd och ”utan vidare engagera oss [i kyrkan] och bidra till dess fortlöpande ’rening’ inifrån”? Nej! Den splittrade och splittrande kristenheten kommer inte att överleva. (Markus 3:24, 25) Den tillhör ett världsvälde av falsk religion som i Bibeln kallas det stora Babylon. (Uppenbarelseboken 18:2, 3) Detta religiösa system bär på blodskuld och står inför sin snara tillintetgörelse för Guds hand.

Bibeln rekommenderar inte de sanna kristna att stanna kvar inom denna korrupta religiösa organisation och försöka reformera den inifrån, utan ger i stället uppmaningen: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser. Ty hennes synder har hopat sig ända upp till himlen, och Gud har påmint sig hennes orättvisor.” — Uppenbarelseboken 18:4, 5.

”Gå ut” — vart då? Kom ihåg att Jesus lovade att sanna kristna vid tiden för skörden skulle församlas igen och få åtnjuta världsvid endräkt. Profeten Mika förutsade också ett sådant återförsamlande med följande ord: ”I endräkt kommer jag att sätta dem, som en småboskapshjord i fållan.” (Mika 2:12) Har detta skett?

Ja! Sanna kristna församlas nu till ett endräktigt brödraskap som omfattar hela världen. Vilka är de? De är Jehovas vittnen, som endräktigt förkunnar de goda nyheterna om Guds kungarike i 231 länder. De har vänt ryggen åt kristenhetens splittrande läror och strävar efter att tillbe Gud i enlighet med hans ords sanning. — Johannes 8:31, 32; 17:17.