Som en eftergift tillät Jehova israeliterna att skilja sig, men han reglerade detta i den lag han gav dem genom Mose. I 5 Moseboken 24:1 sägs det: ”Om en man tar sig en kvinna och gör henne till sin hustru, men hon inte finner ynnest för hans ögon, därför att han har funnit något anstötligt hos henne, då skall han skriva ett skilsmässointyg åt henne och sätta det i hennes hand och skicka bort henne från sitt hus.” Det sägs inte i detalj vad ”något anstötligt” (ordagr.: ”ett tings nakenhet”) kunde vara, men att det inte gällde äktenskapsbrott framgår av att Guds lag till Israel föreskrev att de som gjorde sig skyldiga till äktenskapsbrott skulle straffas med döden, inte bara med skilsmässa. (5Mo 22:22–24) Det ”anstötliga” som kunde ge en hebreisk man rätt att skilja sig från sin hustru var utan tvivel från början något allvarligt, kanske att hustrun uppträdde mycket respektlöst mot sin man eller drog skam över familjen. Eftersom det uttryckligen sades i lagen: ”Du skall älska din nästa som dig själv”, är det orimligt att anta att en man ostraffat kunde skilja sig från sin hustru på grund av bagateller. (3Mo 19:18)

Skilsmässointyg. Bara för att den mosaiska lagen senare kom att missbrukas bör man inte dra slutsatsen att den gjorde det lätt för en israelitisk man att skilja sig från sin hustru. För att skilja sig måste han ordna med vissa formaliteter. Han måste utfärda ett dokument, ”skriva ett skilsmässointyg åt henne”, och detta intyg skulle han ”sätta ... i hennes hand och skicka bort henne från sitt hus”. (5Mo 24:1) Bibeln ger inga ytterligare detaljer om denna juridiska procedur, men den inbegrep troligen en överläggning med behöriga män som kanske först skulle försöka få till stånd en försoning. Eftersom det tog en viss tid att utfärda intyget och göra skilsmässan giltig, fick mannen möjlighet att grundligt tänka igenom sitt beslut. Det måste finnas en grund för skilsmässan, och när bestämmelsen följdes på rätt sätt förhindrade den en förhastad upplösning av äktenskapet. Därigenom tillvaratogs också hustruns rättigheter och intressen. Det sägs inget i Bibeln om vad som skulle stå i skilsmässointyget.

Frånskildas möjlighet att ingå nytt äktenskap. Enligt 5 Moseboken 24:1–4 var en frånskild kvinna fri att gifta om sig. När hon hade gått ut ur sin mans hus kunde hon ”bli en annan mans hustru”. Det sades också: ”Om denne andre man har kommit att hata henne och har skrivit ett skilsmässointyg åt henne och satt det i hennes hand och skickat bort henne från sitt hus, eller om denne andre man, som tog henne till hustru åt sig, skulle dö, får hennes förste man, som skickade bort henne, inte ta henne tillbaka igen så att hon blir hans hustru, sedan hon har blivit orenad; det är nämligen avskyvärt inför Jehova, och du skall inte föra det land som Jehova, din Gud, ger dig till arvedel in i synd.” Syftet med detta förbud var kanske att förhindra att en man och hans tidigare hustru planerade att framtvinga en skilsmässa mellan henne och hennes andre man eller att döda honom, så att de kunde gifta sig igen. Det skulle vara orent i Guds ögon om hennes tidigare man tog henne tillbaka. Den förste mannen skulle i så fall göra sig själv till åtlöje, eftersom han först sände bort en kvinna för att han hade funnit ”något anstötligt” hos henne och sedan tog tillbaka henne efter det att hon hade varit en annan mans hustru.

Det faktum att den förste mannen inte kunde gifta om sig med sin tidigare hustru sedan hon varit gift med en annan man, inte ens om den mannen skilde sig från henne eller dog, fick utan tvivel mannen att tänka över saken grundligt innan han upplöste äktenskapet. (Jer 3:1) Det sades emellertid inget om att han inte kunde gifta om sig med sin tidigare hustru om hon inte hade ingått ett nytt äktenskap sedan det första blivit upplöst.