För hela 30 år sedan fick patologer och blodbankspersonal följande underrättelse: ”Blod är dynamit! Det kan göra mycket gott eller mycket skada. Dödssiffran i samband med blodtransfusion är lika hög som dödssiffran i samband med eternarkos eller operativt avlägsnande av blindtarmens bihang. Det lär inträffa omkring ett dödsfall på 1.000 till 3.000 eller möjligen 5.000 transfusioner. I Londonområdet har det rapporterats ett dödsfall per 13.000 flaskor blod som getts vid transfusioner.” — New York State Journal of Medicine, 15 januari 1960.

I artikeln ”Blodtransfusion: Bruk, missbruk och risker” skriver dr Douglas H. Posey: ”För nära 30 år sedan beskrev Sampson blodtransfusion som en relativt riskfylld metod. ... [Sedan dess] har man identifierat och karakteriserat minst ytterligare 400 antigener hos röda blodkroppar. Det råder inget tvivel om att antalet kommer att fortsätta att öka, med tanke på att den röda blodkroppens cellmembran är enormt komplicerat.” — Journal of the National Medical Association, juli 1989.

Vid en konferens för patologer framhölls det att hundratals läkartidskrifter ”har förbundit blodtransfusioner med immunologiska reaktioner”. — ”Case Builds Against Transfusions”, Medical World News, 11 december 1989.

En av immunsystemets främsta uppgifter är att upptäcka och förstöra maligna celler (dvs. cancerceller). Skulle försvagad immunitet kunna leda till cancer och död? Lägg märke till två rapporter.

I tidskriften Cancer (15 februari 1987) tillkännagav man resultaten av en undersökning som gjorts i Nederländerna: ”Hos patienter med tjocktarmscancer såg man att blodtransfusion hade en tydligt ogynnsam verkan på patienternas möjligheter att överleva någon längre tid. Av de patienter i denna grupp som fått transfusion var det 48 % som levde 5 år eller mer, men av dem som inte fått blodtransfusion 74 %.” Läkare vid University of Southern California gjorde en uppföljning av hundra patienter som opererats för cancer. ”Återfallsfrekvensen för alla patienter som hade cancer i struphuvudet var 14 % för dem som inte fick blod och 65 % för dem som fick blod. För cancer i munhålan, svalget och näsan eller bihålorna var återfallsfrekvensen 31 % utan transfusioner och 71 % med transfusioner.” — Annals of Otology, Rhinology & Laryngology, mars 1989.

Vad antyder dessa undersökningar när det gäller blodtransfusioner? I sin artikel ”Blodtransfusioner och canceroperationer” drog dr John S. Spratt slutsatsen: ”Cancerkirurgen kanske måste bli en kirurg som inte använder blod.” — The American Journal of Surgery, september 1986.

En annan av immunförsvarets främsta uppgifter är att försvara kroppen mot infektioner. Man kan därför förstå varför en del undersökningar visar att patienter som får blod blir mera infektionskänsliga. Doktor P. I. Tartter gjorde en undersökning som gällde operationer av tjocktarmen och ändtarmen. Av de patienter som fick blodtransfusioner var det 25 procent som fick olika infektioner, jämfört med 4 procent av dem som inte fick några transfusioner. Han säger: ”Blodtransfusioner innebar ökad risk för infektioner när de gavs före, under eller efter operationen. ... Risken för infektion efter operationen ökade successivt med antalet enheter blod som gavs.” (The British Journal of Surgery, augusti 1988) De som var med vid ett möte som 1989 hölls av Amerikanska blodbanksförbundet fick veta följande: Av dem som fick givarblod i samband med höftoperationer var det 23 procent som fick infektioner, men de som inte fick blod fick inga infektioner alls.

Doktor John A. Collins skrev om denna effekt av blodtransfusioner: ”Det skulle vara mycket ironiskt om en ’behandling’, som enligt vad vittnesbörden utvisar inte tycks uträtta något av större värde, efteråt skulle visa sig förvärra ett av de större problemen som dessa patienter ställs inför.” — World Journal of Surgery, februari 1987.

FRITT FRÅN SJUKDOMAR ELLER RISKBELASTAT?

Blodburna sjukdomar oroar samvetsgranna läkare och många patienter. Vilka sjukdomar? Ja, det handlar inte bara om en enda. Det finns många olika.

I publikationen Techniques of Blood Transfusion (Metoder i samband med blodtransfusion, 1982) behandlas de mer välkända sjukdomarna, och sedan nämns ”andra smittosamma sjukdomar som har samband med blodtransfusion”, till exempel syfilis, cytomegalvirusinfektion och malaria. Det heter vidare: ”Det har också rapporterats att åtskilliga andra sjukdomar överförs genom blodtransfusion, däribland herpesinfektioner, smittsam mononukleos (Epstein-Barrvirus), toxoplasmos, trypanosomiasis [afrikansk sömnsjuka och chagassjuka], leishmaniasis, brucellos [undulantfeber], fläckfeber, filariasis, mässling, salmonellos och Colorado tick fever [en fästingburen infektion].”

Listan över sådana sjukdomar blir faktiskt allt längre. Du kanske har läst sådana rubriker som ”Borreliainfektion av en blodtransfusion? Det är osannolikt, men experterna är på sin vakt.” Hur riskfritt är egentligen blod från någon som visat sig ha en borreliainfektion? En grupp högre befattningshavare inom hälsovården tillfrågades om de skulle ta emot sådant blod. ”Allesammans svarade nej, även om ingen rekommenderade att man skulle kasta blod från sådana givare.” Vad skulle allmänheten tycka om givarblod som experterna själva inte skulle ta emot? — The New York Times, 18 juli 1989.

Ännu ett skäl till oro är att blod som uppsamlats i ett land där en viss sjukdom är vanlig kan komma att användas långt därifrån, på en plats där varken allmänheten eller läkarna är på sin vakt mot faran. I våra dagar, när människor reser mycket mer än tidigare och när flyktingar och invandrare kommer i ökande antal, ökar risken för att en blodprodukt kan vara smittad med en främmande sjukdom.

Dessutom varnade en specialist på smittosamma sjukdomar: ”Hela blodförrådet kanske måste testas för att förhindra överförande av åtskilliga sjukdomar som tidigare inte ansågs vara smittosamma, däribland leukemi, lymfom och demens [Alzheimers sjukdom].” — Transfusion Medicine Reviews, januari 1989.

The New England Journal of Medicine (1 juni 1989) rapporterade om ”tysta HIV-infektioner”. Man fastslog att människor kan bära på aidsvirus under flera år utan att det kan upptäckas i de indirekta tester som nu används. Somliga vill gärna bagatellisera detta som något mycket sällsynt, men det bevisar ändå ”att risken för överföring av aids via blod och dess beståndsdelar inte helt kan elimineras”. (Patient Care, 30 november 1989)

”De okända kan utgöra större orsak till oro än de kända”, skriver dr Harold T. Meryman. ”Överförbara virus med inkubationstider som mäts i många år blir svåra att förbinda med transfusioner och ännu svårare att upptäcka. HTLV-gruppen är utan tvivel bara den första av dessa som dyker upp.” (Transfusion Medicine Reviews, juli 1989) ”Som om aidsepidemin inte vore olycklig nog, ... har ett antal nyligen förmodade eller beskrivna risker av blodtransfusion tilldragit sig uppmärksamhet under 1980-talet. Det krävs inte någon större fantasi för att förutsäga att andra allvarliga virussjukdomar existerar och överförs genom homologa transfusioner.” — Limiting Homologous Exposure: Alternative Strategies (Begränsning av transfusioner med givarblod: Alternativa metoder), 1989.

[Ruta på sidan 8]

”Ungefär 1 på 100 transfusioner åtföljs av feber, frossa eller urticaria [nässelfeber]. ... Omkring 1 på 6.000 transfusioner av röda blodkroppar leder till en hemolytisk transfusionsreaktion. Detta är en allvarlig immunologisk reaktion som kan inträffa akut eller med en viss fördröjning några dagar efter transfusionen; det kan leda till akut njursvikt, chock, koagulation i blodbanan och till och med döden.” — National Institutes of Health, konferens 1988.

[Ruta på sidan 9]

Den danske vetenskapsmannen Niels Jerne delade 1984 års nobelpris i medicin. När man frågade honom varför han vägrade att ta emot en blodtransfusion, sade han: ”En människas blod är som hennes fingeravtryck — det finns inte två typer av blod som är exakt lika.”

”Somliga experter”, hette det i Harvard Medical School Health Letter (november 1989), ”är oroliga att A, B, C och D inte är hela alfabetet av hepatitvirus. Ännu fler kan dyka upp.” The New York Times (13 februari 1990) förklarade: ”Experter misstänker starkt att andra virus kan orsaka hepatit. Om de upptäcks, kommer man att kalla dem hepatit E och så vidare.”

Ställs alltså blodbankerna inför ännu mer långvarigt sökande efter tester för att göra blodet riskfritt? En ledare för amerikanska Röda korset anförde problemet med kostnaderna och fällde följande oroande kommentar: ”Vi kan helt enkelt inte fortsätta att tillfoga det ena testet efter det andra för varje smittämne som kan spridas.” — Medical World News, 8 maj 1989.

Till och med testet för hepatit B är otillförlitligt. Många får fortfarande sjukdomen genom blod. Och kommer folk att vara nöjda med det tillkännagivna testet för hepatit C? The Journal of the American Medical Association (5 januari 1990) visade att ett år kan gå innan antikroppar mot sjukdomen kan upptäckas med hjälp av testet. Under tiden kan människor som fått transfusioner av blodet få levern fördärvad — och dö.

[Ruta/Bild på sidan 11]

Chagassjukan belyser hur blod kan överföra en sjukdom till människor långt borta. ”The Medical Post” (16 januari 1990) rapporterar att ”10—12 miljoner människor i Latinamerika är kroniskt infekterade”. Sjukdomen har kallats ”en av de främsta transfusionsriskerna i Sydamerika”. Ett ”rovstinkfly” biter ett sovande offer i ansiktet, suger blod och lämnar sin avföring i såret. Offret kan sedan bära på chagassjukan i flera år (medan han kanhända ger blod) innan han drabbas av hjärtkomplikationer som leder till döden.

Varför skulle det bekymra folk på avlägsna kontinenter? I ”The New York Times” (23 maj 1989) berättade dr L. K. Altman om patienter som fått chagassjuka efter blodtransfusion, av vilka en dog. Altman skrev: ”Ytterligare fall kan ha lämnats oupptäckta, eftersom [läkare här] inte är förtrogna med chagassjuka, och de inser inte heller att den kan spridas genom blodtransfusioner.” Ja, blod kan vara en bärare som sprider sjukdomar vida omkring.

[Ruta på sidan 12]

Doktor Knud Lund-Olesen skrev: ”Eftersom ... en del personer i högriskgrupper anmäler sig som blodgivare, därför att de då automatiskt blir aidstestade, tycker jag nog att man bör vara betänksam när det gäller att ta emot blodtransfusion. Jehovas vittnen har ju vägrat att göra detta i många år. Har de skådat in i framtiden?” — ”Ugeskrift for Læger”, 26 september 1988.

De flesta kirurger har hävdat att de gett blod endast när det varit absolut nödvändigt, men efter aidsepidemins utbrott minskade deras användning av blod hastigt. I en ledarartikel i Mayo Clinic Proceedings (september 1988) hette det att ”en av de få fördelarna med epidemin” var att den ”resulterade i olika strategier från patienternas och läkarnas sida för att undvika blodtransfusion”. En representant för en blodbank förklarar: ”Det som har förändrats är budskapets intensitet, sjukhusläkarnas mottaglighet för budskapet (på grund av ökad insikt om riskerna) och kravet på att man tar olika alternativ i övervägande.” — Transfusion Medicine Reviews, oktober 1989.

[Ruta på sidan 13]

”Vi måste dra slutsatsen att det för närvarande ges blodkomponenter åt många patienter som omöjligen kan ha någon nytta av transfusion (blodet behövs inte) men ändå utsätts för en betydande risk för icke önskvärda verkningar. Ingen läkare skulle medvetet vilja ge en patient en behandling som inte kan göra någon nytta, men däremot skada, men det är precis vad som sker när man ger blod i onödan.” — ”Transfusion-Transmitted Viral Diseases” (Transfusionsöverförda virussjukdomar), 1987.