”En dag kommer vi att finna dem”

”En dag kommer vi att finna dem”

Omkring 1935, i ett område som kallas Cibaodalen, började Pablo González läsa Bibeln. Under en kort period var han med i en protestantisk grupp, men han lämnade den när han såg att deras uppförande inte stämde överens med det som stod i Bibeln. Han fortsatte i stället att studera Guds ord på egen hand och började tala med andra om det han lärde sig – först med familjen och grannarna och sedan med andra i närliggande samhällen. Han sålde sin gård och sin boskap och använde pengarna till att bekosta sin resetjänst.

År 1942 besökte Pablo åtminstone 200 familjer i områdena runt omkring och höll regelbundna möten, trots att han ännu inte hade kommit i kontakt med Jehovas vittnen. Han uppmanade människor att studera Bibeln och att leva efter den. Många tog det han sa till hjärtat och slutade med tobak och polygami.

En av dem som lyssnade till det bibliska budskap som Pablo framförde var Celeste Rosario. Hon drog sig till minnes: ”När jag var 17 var min mors kusin, Negro Jiménez, med i en av de grupper Pablo González ledde. Han besökte vår familj och läste några bibelställen, och det räckte för att jag skulle besluta mig för att lämna katolska kyrkan. I kyrkan läste man för oss på latin, som vi inte förstod. En tid senare kom Pablo González på besök och uppmuntrade oss. Han sa: ’Vi tillhör ingen av de många religioner som vi känner till, men vi har bröder runt om i världen. Vi vet bara ännu inte vilka de är och vad de kallar sig, men en dag kommer vi att finna dem.’”

Pablo hade bildat bibelstudiegrupper i Los Cacaos Salcedo, Monte Adentro, Salcedo och Villa Tenares. En gång när han 1948 stannade till i Santiago för att byta buss träffade han några vittnen som var ute i gatutjänst, och de gav honom ett exemplar av Vakttornet. På en annan resa lämnade en syster två böcker till Pablo och inbjöd honom till minneshögtiden som skulle hållas i Santiago. Han blev mycket imponerad av det han hörde under minneshögtiden och kom fram till att han till slut hade funnit sanningen och att de som var med vid det mötet var de som han hade hoppats att finna.

Missionärerna besökte dem som Pablo hade studerat med. Vid ett av de ställen där Pablo höll sina möten satt det 27 förväntansfulla personer och väntade glatt på dem. För att komma dit hade några av dem gått två och en halv mil till fots. Andra hade färdats fem mil med häst. Vid nästa mötesplats var 78 närvarande, och på ett annat ställe var 69 samlade.

Pablo gav missionärerna en lista på omkring 150 intresserade. Dessa ödmjuka och andligt sinnade människor studerade redan Bibeln och tillämpade dess principer. Men de behövde organisation och vägledning. ”Missionärerna besökte oss, och vi hade ett möte”, påminde sig Celeste. ”Det ordnades med dop. Jag var den första i min familj som döptes. Senare döptes min mor, Fidelia Jiménez, och min syster, Carmen.”

Den första kretssammankomsten i Dominikanska republiken, som hölls i Santiago den 23–25 september 1949, gjorde att predikoarbetet fick ännu mer fart. Många nyfikna kom, och till söndagens offentliga föredrag hade närvaroantalet stigit till 260. Tjugoåtta blev döpta. Denna tre dagar långa sammankomst övertygade många nya om att det här var den organisation som Gud använder för att utföra sin vilja.