Söndagen den 1 april 1945 anlände de gileadutbildade missionärerna Lennart och Virginia Johnson till Ciudad Trujillo (nu Santo Domingo), huvudstaden i Dominikanska republiken. De var de första vittnena i landet, och de kom till ett land med en lång historia av konflikter och oroligheter.a I Årsboken för 1946 stod det: ”Det här är verkligen ett pionjärdistrikt, och dessa gileaditer var tvungna att börja helt från grunden.” Tänk bara: Det fanns inget avdelningskontor, inga Rikets salar och inga församlingar. Missionärerna kände ingen i landet, de kunde inte mycket spanska och de hade varken bostad eller möbler.

Snart blev Moses den förste dominikanske förkunnaren i landet.”

Ytterligare fyra missionärer kom i början av juni 1945, och de fick på kort tid lämna mängder av litteratur och sätta i gång många bibelstudier. I oktober blev det tydligt att det behövdes en möteslokal. Missionärerna gjorde därför om missionärshemmets vardagsrum och matsal till en provisorisk Rikets sal. Det kunde vara upp till 40 närvarande vid mötena.

Fler missionärer anlände, och vid slutet av tjänsteåret 1946 fanns det 28 förkunnare i landet. Eftersom de goda nyheterna precis hade börjat predikas, fick missionärerna använda många kvällar till att göra en noggrann distriktsindelning för att kunna genomföra en organiserad och grundlig predikokampanj.

Arbetet utvidgas

År 1947 var det minst 59 förkunnare som tog del i predikoarbetet varje månad. Samma år sändes några missionärer som tjänat på Kuba till Dominikanska republiken. Bland dem var Roy och Juanita Brandt. Broder Brandt förordnades som tillsyningsman för avdelningskontoret, och han fortsatte att vara det under de följande tio åren.

Vid slutet av tjänsteåret 1948 fanns det omkring 110 förkunnare som predikade de goda nyheterna tillsammans med de hårt arbetande missionärerna.