Vår sargade jord — ett angrepp på många fronter

I JUNI förra året hölls Världskonferensen om miljön i Rio de Janeiro i Brasilien. Medan den pågick publicerade tidningen India Today en ledarartikel skriven av dess biträdande chefredaktör, Raj Chengappa. Artikeln bar rubriken ”Den sårade jorden” och inleddes med en målande beskrivning av vår jord:

”År 1971, då Edgar Mitchell var på väg mot månen ombord på Apollo 14, råkade han nästan i extas när han fick se den första skymten av jorden från rymden. ’Den ser ut som en gnistrande blå och vit juvel ... prydd med sakta virvlande slöjor i vitt ... lik en liten pärla i mysteriets mäktiga svarta ocean’, radierade han hänfört till Houston.

Om Mitchell nu, tjugoett år senare, skulle skickas tillbaka ut i rymden, denna gång med specialglasögon som gjorde det möjligt för honom att se de osynliga gaserna i jordens atmosfär, skulle han mötas av en helt annan syn. Han skulle se jättelika hål i de skyddande ozonskikten över Antarktis och Nordamerika. I stället för en gnistrande blå och vit juvel skulle han se en grå och smutsig jord, full av mörka, virvlande moln av kol- och svaveldioxid.

Om Mitchell tog fram sin kamera och fotograferade jordens skogsbestånd och jämförde bilderna med dem som han tog år 1971, skulle han bli chockad över hur mycket det minskat. Och om han tog fram sitt specialteleskop för att kunna undersöka jordens nersmutsade vattenmassor, skulle han se hur strömmar av gift genomkorsade kontinenterna och svarta oljeklumpar täckte stora delar av havsbottnen. ’Houston’, skulle han ropa i sin radio, ’vad i all världen har vi ställt till med?’

Men egentligen behöver vi inte bege oss 36.000 kilometer ut i rymden för att få reda på vad vi har ställt till med. I dag kan vi både dricka, inandas, lukta på och se föroreningarna. På mindre än 100 år, och i all synnerhet under de 30 senaste åren, har människor fört jorden till undergångens brant. Genom att spy ut enorma mängder värmebindande gaser i atmosfären bäddar vi för menliga klimatförändringar. Gaser som vi använder i våra kylskåp och luftkonditioneringsaggregat bidrar nu till en uttunning av det skyddande ozonskiktet, vilket i sin tur ökar risken för hudcancer och förändrar genstrukturen hos mindre djur. Samtidigt har vi fördärvat vidsträckta landområden, skövlat skogar i livsfarlig takt, urskillningslöst dumpat tonvis med gift i våra floder och tömt ut farliga kemikalier i havet.

Det ojämförligt största hotet mot mänskligheten härrör nu från förstöringen av jordens miljö. Och det krävs ett ingripande av globala dimensioner för att stoppa förödelsen.”

Efter att ha räknat upp en lång rad miljöproblem som världens nationer måste inrikta sig på att lösa avslutar Raj Chengappa sin artikel med följande ord: ”Allt detta måste göras utan dröjsmål. För hotet gäller inte längre våra barns framtid. Det gäller oss själva, här och nu.”

Patienten Jordens läkare skockas därför kring sjuksängen. De håller konferenser, och de föreslår botemedel, men de är inte överens. Deras åsikter går vitt isär. ”Det är inget större fel på den”, säger somliga. ”Den är dödssjuk!” utropar andra. Diskussionens vågor går höga, förslagen till botemedel blir allt fler, läkarna förhåller sig avvaktande, medan patientens tillstånd blir allt sämre. Ingen av dem gör någonting. De måste studera problemet lite närmare. De skriver ut recept som aldrig expedieras. Det mesta är tyvärr bara en förhalningstaktik för att kunna fortsätta med föroreningen och öka vinsterna. Patienten får aldrig sin medicin, sjukdomen förvärras, krisen blir allt allvarligare, och skövlingen av jorden fortsätter.

Jorden och livet på den utgör ett mycket komplicerat, sinnrikt sammanflätat system. Dess miljoner, av varandra beroende, levande varelser har ibland liknats vid en väv. Skär av en tråd, så kan hela väven börja repas upp. Knuffa omkull en dominobricka, så kommer dussintals andra att falla. Ett belysande exempel är avverkningen av regnskogarna.

Genom den process som kallas fotosyntesen tar regnskogen upp koldioxid från luften och avger i stället syre. Den dricker enorma kvantiteter regnvatten men förbrukar mycket små mängder när den framställer sin föda. Det mesta av vattnet återförs till atmosfären i form av vattenånga. Där bildas sedan nya regnmoln som återigen vattnar regnskogen och de miljontals växter och djur som lever under dess gröna baldakin.

Men så huggs regnskogen ner. Koldioxiden ligger kvar som ett täcke som magasinerar solvärmen. Endast små mängder av det syre som djuren behöver tillförs atmosfären. Mindre vattenånga avges, och regnmängden minskar. Det regn som faller spolas ut i floder och vattendrag och för med sig det matjordsskikt som behövs för skogens återväxt. Floder och sjöar blir nersmutsade av slammassorna, och fiskarna dör. Slammet förs ut i havet och lägger sig över korallreven, och de dör. Miljontals växter och djur som en gång levde under det gröna lövvalvet försvinner, de häftiga regn som en gång vattnade marken minskar i omfattning, och området förvandlas sakta men säkert till öken. Tänk på att den jättelika Saharaöknen i Afrika en gång grönskade, men i dag har detta jordens största sandbälte utlöpare ända in i Europa.

Vid världsmiljökonferensen använde sig Förenta staterna och andra välfärdsländer av påtryckningar för att förmå Brasilien och andra utvecklingsländer att sluta upp att avverka sina regnskogar. Som det uttrycktes i The New York Times: ”Förenta staterna hävdar att skogar, och i synnerhet tropiska skogar, skövlas i oroväckande takt i tredje världens länder och att hela planeten kommer att bli lidande. Skogar, menar man, är en global tillgång som hjälper till att reglera klimatet genom att uppta värmebindande koldioxid och som är hemvist för en stor del av jordens livsformer.”

Uländerna, i sin tur, var inte sena att anklaga Förenta staterna för hyckleri. Enligt The New York Times är de ”förbittrade över vad de betraktar som ett försök till intrång på deras suveränitet från sådana länder som för länge sedan huggit ner sina egna träd för förtjänstens skull men nu vill lägga huvudansvaret för bevarandet av jordens skogar på länder som kämpar för ekonomisk överlevnad”. En malaysisk diplomat sade rakt på sak: ”Vi tänker sannerligen inte hålla våra skogar i förvar åt dem som har skövlat sina egna skogar och nu försöker göra anspråk på våra som en del av mänsklighetens gemensamma arv.” Vid kusten i nordvästra Förenta staterna finns bara 10 procent av de ursprungliga tempererade regnskogarna kvar, och man fortsätter att avverka dem. Ändå kräver man att Brasilien, som fortfarande har kvar 90 procent av sina skogar i Amazonas, skall stoppa all avverkning.

De som uppmanar andra att inte förstöra sina skogar samtidigt som de förstör sina egna påminner om de människor som beskrivs i Romarna 2:21—23: ”Lär du då inte dig själv, du som undervisar en annan? Du som predikar: ’Stjäl inte’, stjäl du? Du som säger: ’Begå inte äktenskapsbrott’, begår du äktenskapsbrott? Du som uttrycker avsky för avgudarna, plundrar du tempel? Du som sätter din stolthet i lagen, vanärar du Gud genom överträdelse av Lagen?” Eller som man skulle kunna uttrycka det i miljösammanhang: ”Du som predikar: ’Bevara dina skogar’, hugger du ner dina egna?”

Ett problem som är nära förbundet med skogsskövlingen är farhågorna om en global uppvärmning till följd av växthuseffekten. De kemiska och termodynamiska processer som är inbegripna är mycket komplicerade, men oron gäller främst ett ämne som finns i atmosfären, nämligen koldioxid. Det är en av de viktigaste värmebindande gaserna. Forskare vid Byrd Polar Research Center rapporterade förra året att ”alla lågt och medelhögt belägna bergsglaciärer nu har börjat smälta och krympa ihop — en del av dem ganska snabbt — och att islagren i dessa glaciärer visar att de 50 senaste åren har varit mycket varmare än någon annan 50-årsperiod”. För lite koldioxid i atmosfären skulle kunna leda till kallare väder; för mycket skulle kunna leda till att glaciärer och polaris började smälta och jordens kuststäder översvämmades.

I tidskriften India Today heter det beträffande koldioxidens roll:

”Den utgör visserligen bara en bråkdel av de atmosfäriska gaserna — 0,03 procent. Men utan koldioxid skulle vår planet vara lika kall som månen. Genom att stänga inne den värme som strålar ut från jordytan reglerar den jordens medeltemperatur till behagliga 15 grader. Men om koncentrationen ökar, skulle jorden kunna förvandlas till en enda jättelik bastu.

Om världens väderstationer är något att lita på, då brinner det verkligen i knutarna. Under 80-talet upplevde vi sex av de sju varmaste somrar som förekommit sedan man började göra väderobservationer för omkring 150 år sedan. Boven i dramat är uppenbar: en 26-procentig ökning av koldioxidhalten i atmosfären jämfört med tiden före den industriella revolutionen.”

Orsaken anses vara de 1,8 miljarder ton koldioxid som spys ut varje år genom förbränningen av fossila bränslen. Det efterlängtade avtalet om en begränsning av koldioxidutsläppen blev så urvattnat vid världskonferensen i Rio de Janeiro att ”temperaturen steg” hos de deltagande klimatologerna. En av dem var så upprörd att han sade: ”Vi kan inte bara fortsätta som om ingenting hade hänt. Det är ett odiskutabelt faktum att jordens bankkonto av atmosfäriska gaser har råkat i obalans. Om inte någonting görs, kommer vi snart att ha miljontals miljöflyktingar.” Han syftade på de människor som skulle bli tvungna att fly från sina översvämmade hemorter.

En annan brännande fråga är de så kallade hålen i det ozonskikt som skyddar jorden mot den cancerframkallande ultravioletta strålningen. Den största boven i detta sammanhang är de så kallade freonerna (klor-fluor-kolväten). De används i kylskåp, luftkonditioneringsaggregat och lösningsmedel och vid tillverkning av skumplast. I många länder används de också fortfarande som drivgas i sprejburkar. När freonerna når stratosfären bryts de ner av solens ultravioletta strålar, och fritt klor frigörs. Varje kloratom kan förstöra minst 100.000 ozonmolekyler. Stora ”hål”, dvs. områden med starkt reducerad ozonhalt, bildas i ozonskiktet, i synnerhet över polartrakterna, vilket innebär att större mängder ultraviolett strålning når jorden.

Denna strålning dödar fytoplankton och krill, som befinner sig i botten av havets näringskedja. Den förorsakar mutationer i DNA-molekylerna, som innehåller den genetiska koden. Växande grödor påverkas. Den kan också förorsaka grå starr och hudcancer hos människor. När forskare vid NASA fann höga koncentrationer av dikloroxid över norra Förenta staterna, Canada, Europa och Ryssland, sade en av dem: ”Detta är något som alla borde bli oroade över. Det är mycket värre än vi trodde.” Lester Brown, chef för Worldwatch Institute, förklarar: ”Forskare beräknar att den tilltagande uttunningen av ozonskiktet på norra halvklotet inom de närmaste 50 åren kommer att förorsaka 200.000 fler dödsfall än normalt på grund av hudcancer enbart i Förenta staterna. Globalt sett är miljontals liv i farozonen.”

Den biologiska mångfalden, dvs. bevarandet av så många växter och djur som möjligt i deras naturliga hemvist, är en annan brännande fråga. Tidskriften Discover publicerade nyligen ett utdrag ur biologen Edward O. Wilsons nyutkomna bok The Diversity of Life (Den levande världens mångfald), i vilken han räknar upp tusentals utrotade arter av fåglar, fiskar och insekter, såväl som arter som vanligtvis avfärdas som oviktiga: ”Många av de utrotade arterna är mykorrhizasvampar, symbiotiska former som underlättar rotsystemets näringsupptagning hos många växter. Ekologer har länge undrat vad som skulle hända med jordens ekosystem om dessa svampar försvann, och det kommer vi snart att bli varse.”

I sin bok besvarar Wilson också sin egen fråga om varför det är så viktigt att bevara alla dessa arter:

”Vad spelar det för roll om några arter utrotas, ja, om så hälften av alla arter på jorden skulle försvinna? Låt mig räkna upp några skäl. Nya källor till vetenskaplig information kommer att gå förlorade. En enorm potential av biologiska resurser kommer att förstöras. Läkemedel, födoämnen, medicinalväxter, timmer, fibrer, pappersmassa, jordförbättrande växter, petroleumsubstitut och andra produkter och hjälpmedel som ännu inte tagits i bruk kommer aldrig att se dagens ljus. I somliga kretsar är det på modet att vifta bort arter som är små och obetydliga, såsom insekter och ogräs, och glömma att en obetydlig nattfjäril från Latinamerika räddade Australiens betesmarker från att bli övervuxna av kaktusar, att den anspråkslösa örten Vinca rosea har bidragit med ett botemedel mot Hodgkins sjukdom och lymfatisk leukemi hos barn, att barken från barrträdet Taxus brevifolia skänker hopp åt patienter med äggstocks- och bröstcancer, att ett kemiskt ämne i blodigelns saliv upplöser blodproppar under operationer och så vidare — listan är redan både lång och imponerande, trots den minimala forskning som ägnats detta ämne.

I sådant glömskt dagdrömmeri är det också lätt att förbise de tjänster som jordens ekosystem gör mänskligheten. De berikar jorden och frambringar själva luften som vi andas. Utan dessa faciliteter skulle människosläktets fortsatta existens bli obehaglig och kortvarig.”

Det som här nämnts är bara toppen av isberget — en liknelse som upprepats till leda därför att den är så träffande. När kommer skövlingen av jorden att upphöra? Och vem kommer att göra slut på den? Nästa artikel besvarar dessa frågor.

[Infälld text på sidan 4]

Den jättelika Saharaöknen i Afrika var en gång frodig och grönskande

[Infälld text på sidan 5]

”Du som predikar: ’Bevara dina skogar’, hugger du ner dina egna?”

[Infälld text på sidan 5]

För lite koldioxid — kallare väder

För mycket koldioxid — smältande glaciärer

[Infälld text på sidan 6]

”Vad spelar det för roll om några arter utrotas?”

[Infälld text på sidan 6]

Utan mikroorganismer skulle människosläktets fortsatta existens bli kortvarig och obehaglig

[Bilder på sidan 7]

Regnskog i Amazonas i all sin jungfruliga skönhet

Mer regnskog — sedan den skövlats av människan

[Bildkälla]

F4/R. Azoury/Sipa

Abril Imagens/João Ramid

[Bild på sidan 8]

Dumpning av giftigt kemiskt avfall förorenar luften, vattnet och jorden

[Bildkälla]

Feig/Sipa

Jordens räddning är nu nära

STEPHEN M. WOLF, verkställande direktör för flygbolaget United Airlines, framhöll i en ledarartikel: ”Vare sig man är miljövårdare eller inte, kan man inte förneka att de skrämmande framtidsutsikterna för utrotningshotade djur och vildmarker kastar en skugga över hela jorden — och hotar i förlängningen alla arters existens, däribland människans. Som någon har sagt: ’Vi vävde inte livets väv; vi är bara en tråd i den. Det vi gör mot väven, det gör vi mot oss själva.’” Det hade han alldeles rätt i.

Han sade också i sin artikel: ”Det är vi själva som är orsaken, och vi är också den enda lösningen.” Detta uttalande var emellertid bara till hälften rätt. Vi är orsaken, men vi är inte lösningen. Det finns inga tecken som tyder på att vi skulle kunna åstadkomma något sådant. Vissa framsteg har gjorts, men de är mycket små i jämförelse med den skadegörelse som fortfarande pågår över hela jorden.

Förra året skrev Al Gore en bok med titeln Earth in the Balance—Ecology and the Human Spirit (Jorden i vågskålen — Ekologin och den mänskliga naturen). I denna bok varnar han för den växande globala miljökrisen och gör följande intressanta uttalande: ”Ju mer intensivt jag söker efter roten till den globala miljökrisen, desto mer övertygad blir jag om att den är ett yttre tecken på en inre kris som jag, i brist på ett lämpligare ord, skulle vilja beteckna som andlig.”

Ja, den här krisen är verkligen av andlig natur. Den är ett tecken på den mänskliga naturens urartning. Den har sin grund i villigheten att offra jordens naturliga skönhet och resurser, tusentals växt- och djurarter och till och med människors liv och hälsa. Den vittnar också om en fullständig ringaktning för de barn och barnbarn som måste ta hand om den ödelagda jord som de får i arv. Den vittnar också om en otacksam och kallsinnig ringaktning för honom som har skapat jorden och iordningställt den som ett hem för mänskligheten.

I Jesaja 45:18 identifieras Jehova som ”himlarnas Skapare, Han, den sanne Guden, jordens Formare och den som har gjort den, Han, den som fast grundade den, som inte skapade den rätt och slätt för ingenting, som formade den, ja till att bebos”. Redan från början fick människan i uppgift att ta vård om jorden: ”Jehova Gud tog sedan människan och lät honom slå sig ner i Edens trädgård till att odla den och ta vård om den.” (1 Moseboken 2:15) Trots att Adam skapades fullkomlig, avstod han från sin fullkomlighet för att gå sina egna vägar. Han fullföljde inte sitt uppdrag att ”ta vård om [jorden]”.

Denna underlåtenhet har fortsatt ända fram till vår tid, och i dag fördärvas jorden i oroväckande takt. ”Den sanne Guden har gjort människorna rättrådiga, men de själva har funderat ut många planer.” (Predikaren 7:29) ”De har handlat fördärvligt för sin egen del; de är inte hans barn, defekten är deras egen. En förvänd och förvriden generation!” (5 Moseboken 32:5) Jorden kommer emellertid att fortsätta att vara bebodd, men inte av en förvänd och förvriden generation. Psalmisten förklarade att i Guds rätta tid kommer endast ”de rättfärdiga ... att besitta jorden”. — Psalm 37:29.

Jehovas intresse för jorden

När Jehova hade skapat jorden, ”såg Gud på allt som han hade gjort, och se! det var mycket gott”. Han ville att jorden skulle förbli i det tillståndet. Han hade planterat en vacker trädgård i Eden och hade satt människan Adam där för att ta hand om den. De växter som fanns där var inte bara till för människan. Gud sade: ”Åt varje vilt djur på jorden och åt varje flygande skapelse i himlarna och åt allt annat som rör sig på jorden, i vilket det är liv såsom en själ, har jag gett all grön växtlighet till mat.” — 1 Moseboken 1:30, 31.

När Israels nation längre fram fick den mosaiska lagen, innehöll den föreskrifter om landets skötsel. Vart sjunde år skulle vara ”en sabbat med fullständig vila för landet”. Det som växte upp av sig självt under det året skulle inte skördas, utan göras tillgängligt för de fattiga och för husdjuren och de vilda djuren i landet. — 3 Moseboken 25:4—7.

Jehovas intresse för arternas bevarande kom tydligt till synes då han lät ett eller flera par av de olika djurarterna föras in i arken vid tiden för den stora översvämningen på Noas tid. Denna omsorg om djurskapelsen kom också till uttryck i lagförbundet. Man fick till exempel inte binda till munnen på en tjur medan den tröskade. Den hade rätt att äta en del av säden. Man fick inte oka samman en tjur och en åsna när man plöjde. Det skulle vara orättvist mot det mindre och svagare djuret. Om man fick se sin nästas lastdjur vara i nöd, måste man hjälpa djuret, även om ägaren var ens fiende och det innebar att man måste utföra arbete på sabbaten. (2 Moseboken 23:4, 5; 5 Moseboken 22:1, 2, 10; 25:4; Lukas 14:5) Man fick ta äggen eller ungarna från ett fågelbo, men man fick inte ta fågelmamman. Hon måste lämnas kvar för att arten skulle bevaras. Och Jesus sade att en sparv visserligen inte betingade något större värde, men ”ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Faders vetskap”. — Matteus 10:29; 5 Moseboken 22:6, 7.

Den inspirerade psalmisten sade: ”Himlarna [tillhör] Jehova, men jorden har han gett åt människosönerna.” (Psalm 115:16) Och Jesus sade i Matteus 5:5: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.” Tror du att detta arv från Jehova kommer att vara en fördärvad och förorenad jord? Om du hade ett vackert hem som du skulle lämna i arv till dina barn, skulle du då låta hyresgäster bo kvar där, om de förstörde både huset och den kringliggande tomten? Skulle du inte i stället vräka dem och reparera huset, innan du överlämnade det till dina barn?

Det är precis vad Jehova gjorde innan han lät israeliterna komma in i det land som han hade lovat att ge dem. Kanaanéerna hade genom sin grova omoraliskhet förorenat landet, och av den orsaken fördrev Jehova dem. Men samtidigt varnade han israeliterna och sade att om de förorenade landet på samma sätt som kanaanéerna hade gjort, skulle de också bli fördrivna. Denna redogörelse finns nedtecknad i 3 Moseboken 18:24—28:

”Orena er inte genom något som helst av dessa ting [incest, sodomi, tidelag, blodskuld], ty genom alla dessa ting har de nationer orenat sig, som jag sänder bort inför er. Följaktligen är landet orent, och jag skall låta straff för dess missgärning komma över det, och landet kommer att spy ut sina invånare. Och ni för er del skall hålla mina stadgar och mina rättsliga beslut, och ni skall inte göra någon av alla dessa avskyvärdheter, varken en infödd eller en bofast främling, som bor som främling mitt ibland er. Ty alla dessa avskyvärdheter har landets män gjort, de som var före er, så att landet är orent. I så fall kommer landet inte att spy ut er därför att ni orenar det, på samma sätt som det sannerligen kommer att spy ut nationerna som var före er.”

Trots denna varning förorenade israeliterna landet genom att begå samma omoraliska handlingar som kanaanéerna hade begått. Trogen sitt ord fördrev Jehova israeliterna genom att låta babylonierna föra bort dem som fångar till Babylon. Långt innan detta hände hade Jehova gett följande varning till israeliterna genom sin profet Jesaja: ”Se! Jehova tömmer landet och ödelägger det, och han har förvridit dess yta och kringspritt dess invånare. Och själva landet har blivit vanhelgat under sina invånare, ty de har överträtt lagarna, ändrat förordningen, brutit det till obestämd tid bestående förbundet. Det är därför förbannelsen har förtärt landet, och de som bor i det hålls skyldiga. Det är därför landets invånare har minskat i antal, och mycket få dödliga människor har blivit kvar.” — Jesaja 24:1, 5, 6.

Fördärv för dem som fördärvar jorden

Vi befinner oss i dag i en liknande situation. Böcker, veckotidningar, dagstidningar, TV-program, videofilmer och andra informationskanaler återspeglar i stor utsträckning ett samhälle som är sexuellt depraverat, hänsynslöst brutalt och politiskt korrupt. Giriga kommersiella företag förorenar på ett djupt omoraliskt sätt miljön och exporterar till och med produkter som stämplats som hälsovådliga i deras egna rika nationer till uländerna, där det inte finns några sådana säkerhetsbestämmelser. De kristna varnas för att följa en sådan kurs:

”Detta säger jag därför och betygar i Herren: fortsätt inte längre att vandra alldeles som nationerna också vandrar i sina sinnens fruktlöshet, så länge de är i mörker vad sinnet angår och utestängda från det liv som hör Gud till, på grund av den okunnighet som är i dem, på grund av deras hjärtans känslolöshet. Eftersom de har förlorat all moralisk känsla, har de hängett sig åt tygellöshet för att i girighet åstadkomma allt slags orenhet.” — Efesierna 4:17—19; 2 Timoteus 3:1—5.

Både människan och miljön är förorenade. Jorden har inbyggda kontrollmekanismer och motvikter till allting. På grund av människans syndfulla tillstånd har emellertid samvetet, hennes egen inbyggda kontrollmekanism, blivit fördärvat, vilket har bidragit till föroreningen av jorden. Nu är det bara Gud som kan kontrollera människans framfart. Det är bara Gud som kan rädda jorden. Vi får en försäkran om att han kommer att göra detta i Uppenbarelseboken 11:18, där Jehova Gud lovar att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”.