Påskens många ansikten

Den lilla grekiska byn blir helt mörk när ljusen i kyrkan plötsligt slocknar. De förblir släckta till midnatt, då en skäggprydd präst dyker upp med ett tänt ljus i handen. ”Kom fram”, säger han, ”och motta ljus från det ljus som inte förbleknar och förhärliga Kristus, som är uppstånden från de döda.” Gudstjänstdeltagarna skockas runt honom för att tända sina ljus på hans låga och bär dem sedan hem till sig. Det är stor glädje i byn. Påsken har börjat.

AV ALLA kristenhetens helger finns det ingen som tillmäts större betydelse än den vårliga högtid som kallas påsk. På engelska heter den Easter, medan den på andra språk har ett namn som liknar det svenska, till exempel pâques (franska), pasqua (italienska), paasch (holländska) och pasg (walesiska). Men vad den än heter, är den en högtid som många tycker mycket om. Den australiske ärkebiskopen i anglikanska kyrkan, John Grindrod, kallar påsken ”medelpunkten för den kristnes tro och den centrala punkten för hela den civilisation som har vuxit upp runt omkring oss”.

I den gamla staden Jerusalem har en lång rad processioner börjat. På långfredagen återupprepar tusentals tillbedjare Jesu sista vandring. En kvinna kryper den nära kilometerlånga vägen på sina bara knän. Senare besöker pilgrimerna den heliga graven — den plats där Jesus enligt traditionen blev begravd. Svartklädda kvinnor smörjer gravhällen med olja, gråter över den och kysser den. Men allt är inte fridfullt i denna stad, vars namn betyder ”besittning av dubbel frid”. Ett tusen poliser finns till hands för att upprätthålla ordningen.

Påsken har olika ansikten i olika delar av världen. För många människor är påsken en ytterst högtidlig och allvarsam tilldragelse, en tid för bön, massmöten och pilgrimsfärder till heliga platser.

För vissa män på Filippinerna är passionsveckan (där kallad Mahal na Araw) en tid av självplågeri. Trots att kyrkan ser med ogillande på denna sedvänja, är flagellation eller självgissling fortfarande vanlig bland vissa människor som offentligt önskar gottgöra sina synder. Somliga av kvinnorna företar pilgrimsfärder till olika helgedomar och torkar Kristusbilderna med en näsduk. Sedan bär de näsduken på sig för att bli botade.

I Guatemala knäböjer en quichéindian i bön över några majskolvar. Majs är den huvudsakliga födan för detta folk, och deras traditionella fruktbarhetsriter sammanfaller med påskveckan. Han hoppas att påsken skall ge honom en rik skörd.

I Vatikanstaden har nästan en kvarts miljon människor trängt ihop sig på Petersplatsen för att se påven hålla en utomhusmässa. Vid middagstiden när klockan slår tolv, visar sig påven på basilikans balkong för att hålla sitt årliga påsktal — där han fördömer brott mot de mänskliga rättigheterna och kapprustningen.

På en lugn och stilla plats i Sydafrika, ett berg som kallas Moria, äger ett massmöte rum som ställer Vatikansammankomsten i skuggan. Betydligt över en miljon medlemmar av Sionistiska kristna kyrkan (en frikyrka för svarta) har kommit dit. Man har kallat detta ”den kanske största sammankomsten av tillbedjare i kristenheten”.

I många länder innebär emellertid påsken festligheter, glädje och förlustelser!

I Förenta staterna och i Tyskland går barnen till sängs i spänd förväntan på att kanske få se en skymt av påskharen. På morgonen går de på jakt efter de vackert målade ägg som detta mystiska djur sägs ha lämnat efter sig. Något som är mycket populärt i USA är den berömda äggrullningen utanför Vita huset på annandagen. Tusentals barn rullar sina ägg nerför den vackra gräsmattan utanför presidentens hem. Detta rullande anses symbolisera bortrullandet av stenen från Kristi grav. Men barnen förefaller omedvetna om detta. Allt de vet är att det är väldigt roligt att rulla ägg.

I andra länder framträder ytterligare vidskepligheter i samband med påsken.

I Finland var påskaftonskvällen en tid då bönderna måste vara på sin vakt mot häxor som åstadkommer all sorts förödelse på deras djur och egendom. Man trodde emellertid att häxorna i själva verket var missunnsamma gamla kvinnor som fann skadeglädje i att bringa olycka över framgångsrika grannar. Påskveckan var en idealisk tidpunkt för deras vandalism. Vidskepliga finländare trodde att onda andar var mycket verksamma på långfredagen och påskaftonen!

I Österrike sade man till förlovade par att rinnande vatten blir speciellt välsignat vid påsken. De sparade därför sådant vatten till sin bröllopsdag. Detta stänkte de sedan på varandra, innan de gav sig av till kyrkan. De hoppades att det skulle skänka dem lycka och framgång i deras äktenskap.

När kyrkklockorna ringer på påskdagsmorgonen, tar filippinska föräldrar tag om huvudet på sina små barn och lyfter dem ett stycke upp från marken. De tror att detta kommer att göra att deras barn växer och blir stora.

Ja, påsken innebär många olika ting för människor. Chefen för en sydafrikansk chokladfabrik säger: ”Påsken är ett tillfälle att göra större förtjänster.” (Under påsksäsongen år 1985 producerade hans firma över fem miljoner påskägg!) Även judiska, muslimska och hinduiska affärsmän i detta land drar nytta av påsken. En indisk affärsman som bor i Sydafrika förklarar: ”Muslimer och hinduer tror inte på Jesus, men ändå är somliga av dem positivt inställda till påsken och säljer korsmärkta långfredagsbullar och påskägg.” Ja, en hinduisk affärsinnehavare medgav: ”Muslimer och hinduer köper också påskägg.”

På senare tid har påsken till och med fått en politisk prägel, då man tagit tillfället i akt att framföra politiska protester.

I Brasilien har man nu funnit ett nytt påskoffer att trakassera. Medan man förr pryglade en docka av Kristi förrädare, Judas Iskariot, går ungdomar nu lös på dockor försedda med skylten ”Senhor Inflation”.

Otroligt nog anses emellertid alla dessa skiftande seder, bruk och traditioner tjäna ett gemensamt syfte — att förhärliga den återuppståndne Kristus Jesus. Men gör de verkligen det? Och varifrån kommer egentligen dessa sedvänjor?

Sanningen om påsksederna

Det är en stor och otymplig sten som man har vältrat för ingången till Jesu grav, och de tre kvinnorna som kommer gående i mörkret strax före gryningen vet inte hur de skall kunna flytta den. Men deras önskan att utföra en sista kärlekshandling för sin döde mästare är betvingande. Stenen till trots ämnar de varsamt smörja den kropp som så grymt naglats fast vid pålen tre dagar tidigare! Det är en liten men mycket kärleksfull handling.

När de närmar sig trädgårdsgraven, tycks problemet med att flytta stenen större än någonsin. Men när de kommer fram, blir de förvånade över att se att stenen har vältrats bort och att graven är tom! En vitklädd ängel förklarar: ”Var inte bestörta längre. Ni söker Jesus, nasaréen, som blev hängd på pålen. Han har blivit uppväckt, han är inte här.” — Markus 16:1—6; Johannes 20:1, 2.

JESU Kristi uppståndelse är en av kristendomens grundläggande trossatser. Aposteln Paulus sade: ”Men om Kristus inte har uppväckts, då är helt visst vår predikan förgäves, och vår tro är förgäves.” (1 Korintierna 15:14) Verkar det då inte logiskt att de kristna skulle fira denna stora händelse?

Gör ”detta till minne av mig”

Vatikanen förklarar: ”Varje vecka, på den dag som hon har kallat Herrens dag [söndagen], firar [kyrkan] minnet av hans uppståndelse.” Och man tillägger: ”I påskens ytterst högtidliga ceremonier sker också ett årligt firande av uppståndelsen.” — The Documents of Vatican II.

Det finns emellertid ingenting i bibeln som tyder på att de första kristna firade vare sig den varje vecka återkommande söndagen eller den årligen återkommande påsken till minne av Kristi uppståndelse. Kvällen före sin död gav Kristus befallning om ett helt annat slag av firande. Han bjöd sina lärjungar på en enkel måltid bestående av vin och bröd och befallde dem: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” — Lukas 22:19.

Det var således minnet av Kristi död, och inte hans uppståndelse, som Jesus ville att de skulle högtidlighålla. Och hur ofta? Jesus anordnade denna måltid den kväll då man åt den judiska påskmåltiden — en årlig högtid till minne av Israels befrielse från Egypten. (Matteus 26:19, 20, 26—28) Jesu avsikt var uppenbarligen att ersätta den judiska påskhögtiden med denna årligen återkommande åminnelsemåltid. Kristus gav inte befallning om att fira vare sig påsk eller någon annan högtid. Kyrkohistorikern Sokrates, som levde på 400-talet, sade: ”Apostlarna hade ingen tanke på att instifta högtider, utan tänkte bara på att förespråka ett liv i oklanderlighet och fromhet.”

Påskfesten uppkommer

Både Jesus Kristus och aposteln Paulus förutsade att kristendomen skulle komma att besmittas av falska läror. (Matteus 13:24, 25, 36—40; 2 Timoteus 4:3) Efter Jesu apostlars död började den tanken slå rot att det skulle vara tillbörligt att hålla en fasta och i anslutning till denna en fest vid tiden för den judiska påsken. Detta kom av någon anledning att betraktas som ett sätt att högtidlighålla Kristi uppståndelse.

Påskfesten och dess seder och bruk

Påskens status som religiös högtid har således ingen biblisk grund. Forskare hävdar i själva verket att det engelska ordet för påsk, Easter, är ett anglosaxiskt ord som har med våren att göra. Man trodde förr att solen under denna årstid återföddes efter att ha varit död under vintermånaderna.a Andra ord för denna högtid, till exempel pâques eller pasqua, härleds från det forntida hebreiska ordet peʹsach, eller ”påsk”. I kristenheten hävdar man att påsken ersätter denna judiska högtid. Men då ignorerar man det faktum att Jesus inte ersatte den judiska påskhögtiden med kristenhetens påskfest, utan med sin åminnelsemåltid.

Historikern Sokrates drog därför följande slutsats: ”Det synes mig att påskfesten har införts i kyrkan från någon gammal sedvänja, precis som många andra seder och bruk har instiftats.” Ja, den överväldigande mängd traditioner som är förknippade med påsken kommer verkligen från ”någon gammal sedvänja” — de sedvänjor som förekom bland avgudadyrkande nationer! Den katolske prästen Francis X. Weiser medgav: ”Vissa av de populära traditionerna i samband med fastan och påsken härrör från forntida naturriter.” Dessa vårriter var ursprungligen avsedda att ”skrämma bort vinterns demoner”.

Men utrotade inte kyrkan sådana hedniska föreställningar hos sina proselyter? Boken Curiosities of Popular Customs förklarar: ”Den äldsta kyrkans taktik var undantagslöst att ge en kristen innebörd åt sådana kvarvarande hedniska ceremonier som inte kunde utrotas. När det gällde påsken var denna omvandling besynnerligt lätt. Glädje över den bokstavliga solens uppgående och naturens uppvaknande från vinterns dödstillstånd blev glädje över rättfärdighetens Sols uppgående, över Kristi uppståndelse från graven.”

”Charmerande”?

I The Easter Book rättfärdigar Weiser allt detta genom att säga att kyrkan har ”upphöjt den förkristna natursymboliken till ett kristet nådemedel”. Icke-kristna sedvänjor, säger han, ”har skänkt ett charmerande drag åt den övernaturliga innebörden i [påsk]helgen”.

Synen av barn som jagar runt efter färgglada ägg kan tyckas ”charmerande”, det är sant. Detsamma skulle kunna sägas om många andra påskseder. Men är de blott och bart ett oskyldigt nöje? En grekisk restaurangägare sade: ”Jag vet att det där med ägget — det är dumt; och haren — det är ännu dummare; och att vi fastar i 40 dagar före påsk — det är också dumt. Men det ger oss lite krydda i livet.”

Kanske det. Men uppriktiga kristna intresserar sig för bibelns syn på saken: ”Vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? ... ’”Därför, gå ut ifrån dem och avskilj er”, säger Jehova, ”och sluta upp med att röra vid det orena.”’” (2 Korintierna 6:14—17) Detta måste helt visst inbegripa seder och bruk som tydligt härrör från — eller på ett otvetydigt sätt påminner om — falska religiösa sedvänjor. Prästmän kan visserligen hävda att sådana sedvänjor blir godtagbara när de upptas i kyrkan. Men det är precis samma slags resonemang som en gång var nära att föra israeliterna i fördärvet!

I direkt strid mot Guds befallning gjorde de en guldkalv. (2 Moseboken 20:4) Den var utan tvivel tillverkad efter samma mönster som de avgudar de hade sett i Egypten. Därefter använde de avgudabilden i en ceremoni som de kallade ”en Herrens [Jehovas] högtid”. Men ansåg Jehova Gud att detta gjorde hans tillbedjan mer ”charmerande”? Tvärtom! Det var endast genom Mose ingripande som israeliterna räddades från att bli utplånade! — 2 Moseboken 32:1—5, 9—14.

Påskseder — till exempel ägg, påskharar och påskeldar — blir därför inte renade genom att utövas av kristna. I stället besudlar de var och en som utövar dem. — Jämför Haggai 2:13, 14.

Det är emellertid intressant att lägga märke till att en artikel i den australiska tidskriften The Bulletin konstaterade: ”Jehovas vittnen avfärdar påsken som en blandning av kristna och hedniska ceremonier.” Ja, de vägrar att ta del i avgudiska ceremonier, men de ger verkligen ära åt den uppståndne Kristus. Artikeln fortsatte: ”Vittnena samlas ... [en gång om året] för att högtidlighålla minnet av Jesu död.” Detta görs på det sätt som Kristus gav befallning om — genom att bjuda runt vin och osyrat bröd.

Den utmaning som de som känner till sanningen om påsken nu ställs inför är huruvida de kommer att handla enligt denna kunskap eller inte.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 6]

Påskmässor vid soluppgången har sitt upphov i soldyrkan

[Ruta på sidan 7]

Hedniska sedvänjor som blev ”kristnade”

Påskägg: Eftersom det förr var förbjudet att äta ägg under fastan, hävdar The Encyclopedia Americana, ”skulle målade ägg kunna symbolisera slutet på botgöringstiden och början på en glädjefylld högtid”. Referensverk framhåller emellertid allmänt att ägg var en symbol av liv och fruktsamhet bland avgudadyrkare. Det sägs till exempel i boken Celebrations: ”Ägg lär fordom ha färgats och ätits vid vårfester i Egypten, Persien, Grekland och romarriket. Den tidens perser gav varandra ägg som gåvor vid vårdagjämningen.”

Påskharar och påskkaniner: I Europa har haren länge varit en traditionell påsksymbol. (I Nordamerika är det i stället en kanin — en nära släkting till haren.) Men The New Encyclopædia Britannica förklarar att haren var ”en symbol för fruktsamhet i det forntida Egypten”. När barnen går på jakt efter de påskägg som sägs ha lagts av påskharen, är detta således ”inte bara barnlekar, utan spåren efter en fruktbarhetsrit”. — Funk & Wagnalls Standard Dictionary of Folklore, Mythology and Legend, band I, sidan 335.

Morgonmässor: I boken The Book of Festivals and Holidays the World Over sägs det: ”Det ansågs allmänt bland de första kristna att solen på påskdagsmorgonen dansade till ära för Uppståndelsen, och människor steg upp långt före soluppgången för att se denna företeelse. Denna forntida trosuppfattning är kanske inspirationskällan till de många gudstjänster som äger rum vid soluppgången på påskdagsmorgonen i alla delar av Förenta staterna och Europa.”

Men i Walshs bok Curiosities of Popular Customs sägs det: ”Föreställningen att solen dansar på påskdagen kan med lätthet spåras tillbaka till hedniska sedvänjor, då åskådarna själva dansade vid den högtid som hölls till ära för solen, efter vårdagjämningen.”

Boken Celebrations tillägger: ”Morgonmässorna saknar inte samband med de påskeldar som hölls på toppen av kullar som en uppföljning av nyårseldarna, en sedvänja som i forntiden var vanlig över hela världen. Man utförde olika riter vid vårdagjämningen för att välkomna solen och dess stora makt att gjuta nytt liv i allt som växer.”

Vattenceremonier: Föreställningen att rinnande vatten blir speciellt välsignat på påskdagsmorgonen är mycket utbredd. Hastings Encyclopædia of Religion and Ethics påpekar emellertid: ”Eftersom vatten är en mycket viktig faktor för bevarandet av liv och skördarnas tillväxt, spelar det helt naturligt en framträdande roll i regnframkallande ceremonier och andra årstidsbetingade riter bland de primitiva folken.”

Välsignande av den nya elden: En katolsk ceremoni som förberedelse för den nattliga påskmässan, i vilken man tänder en eld med hjälp av ett stycke flinta. Hastings Encyclopædia of Religion and Ethics förklarar: ”Den nya elden har förmodligen sitt ursprung i en hednisk sedvänja som, när den upptogs av de kristna, kom att förknippas med evangelisk symbolik.”

[Ruta på sidan 8]

Kuriositeter i samband med påsken

Skinkmiddagar: Att äta skinka på påsken är en gammal sedvänja bland många katoliker. Denna sedvänja är emellertid en kvarleva av engelsk trångsynthet. I boken The American Book of Days sägs det att engelsmännen hade för vana ”att äta bacon den dagen för att visa sitt förakt för den judiska seden att inte äta fläsk”. Enligt boken Celebrations bytte Vilhelm Erövraren ut baconbiten mot skinka, som var mer i hans smak.

Påsken i Amerika: Eftersom den religiösa scenen i Amerika länge dominerades av puritanskt tänkande (puritanerna betraktade ritualer med förakt), firades påsken till en början i tämligen liten skala. Helgen tycks emellertid ha blivit populär under det amerikanska inbördeskriget. Det var så många familjer som hade förlorat sina nära och kära under dessa stridigheter att man började fira denna helg som ett medel att skänka tröst åt de sörjande.

Påskeldar: Påskeldar var ursprungligen förbjudna av kyrkan såsom varande hedniska symboler, säger Weiser. (Kyrkomötet i Mainz, 742 v.t.) ”Sankt” Patrik införde emellertid denna sedvänja till Irland ”för att ersätta druidernas hedniska våreldar med en kristen och religiös eldsymbol av Kristus. ... Denna tillåtna sedvänja blev så småningom så populär att påvarna införlivade den med den västerländska kyrkans liturgi under senare delen av 800-talet.” — Francis Weiser, S.J.: The Easter Book.

Påsken i Japan: En katolsk kvinna frågade en japansk nunna varför de inte använde kaniner vid sitt påskfirande (som på japanska kallas Fukkatsu-sai, dvs. uppståndelsehögtiden). Hon svarade: ”Vad är det för något? Har de någon speciell betydelse vid påsken?”

En före detta katolik säger: ”Påsken i Japan var en något allvarligare högtid än i västvärlden. Efter mässan fick vi målade ägg, men det var ingen som sade oss vad de betydde. Korsen och de andra bilderna i kyrkan var också täckta med purpurfärgat tyg under fastan. Men på påskdagen togs skynkena bort för att symbolisera glädjen över uppståndelsen.”