Hur ser Gud på påsken?

PÅSKEN — ”helgernas drottning”, festum festorum — sägs firas till minne av Kristi uppståndelse. Men sade Jesus att vi skulle högtidlighålla minnet av hans uppståndelse? Befallde apostlarna oss att fira den? Är påskfirandet en gudagiven befallning eller en tradition av rent mänskligt ursprung? Vi kan få svar på dessa frågor genom att helt kort undersöka två viktiga informationskällor — historien och Bibeln.

Vad säger historien?

Vad säger då historien? Historikern Sokrates Scholasticus, som levde på 400-talet v.t., skriver i sin redogörelse för kyrkans historia: ”Det synes mig att påskfesten har införts i kyrkan från någon gammal sedvänja, på samma sätt som många andra seder och bruk har instiftats.”

Boken Curiosities of Popular Customs (Intressanta detaljer kring populära seder och bruk) konstaterar också: ”Kyrkans taktik var att ge en kristen innebörd åt sådana kvarvarande hedniska ceremonier som inte kunde utrotas. När det gällde påsken var denna omvandling besynnerligt lätt. Glädje över den bokstavliga solens uppgående och naturens uppvaknande från vinterns dödstillstånd blev glädje över rättfärdighetens Sols uppgående, över Kristi uppståndelse från graven. Vissa av de hedniska sedvänjor som ägde rum omkring den 1 maj anpassades också till påskfirandet. Många nya drag tillfogades.”

Robert J. Myers instämmer och skriver i sin bok Celebrations att ”många av de hedniska pånyttfödelseriter som ägde rum vid vårdagjämningen införlivades med högtiden”. Dessa uttalanden bekräftas också av The New Encyclopædia Britannica, där det sägs: ”Liksom fallet är med julen, innehåller också påskens populära sedvänjor många gamla hedniska kvarlevor — i detta fall reminiscenser av vårliga fruktbarhetsriter, till exempel sådana symboler som påskägget och påskharen eller -kaninen.”

Hedniskt ursprung?

Det är således tydligt att påsken, som den firas i våra dagar, är genomsyrad av hedniska riter och sedvänjor. Därmed inte sagt att påskfirandet inte har något som helst samband med bibliska händelser.

Somliga har till exempel menat att kristenhetens påskfest har kommit att ersätta den judiska påskhögtiden, som ju är en biblisk företeelse. Boken Curiosities of Popular Customs förklarar: ”I den äldsta kyrkan inföll påsken på samma datum som den judiska påskhögtiden, eftersom de båda högtiderna i själva verket har samma ursprung.” Det är därför inte så underligt att dessa båda högtider på många språk, till exempel svenska, franska, grekiska, italienska och spanska, har samma eller liknande namn.a

De första kristna hade emellertid inte någon årlig fest för att fira en ”kristnad” version av den judiska påsken. I Abingdon Dictionary of Living Religions heter det beträffande påskfirandet: ”Den äldsta kristna kyrkan högtidlighöll i själva verket årsdagen (den 14 nisan enligt den judiska månkalendern) av Jesu korsfästelse.”

Bibeln berättar att Jesus kvällen före sin död sammanträffade med sina lärjungar i en stor sal för att fira den judiska påskhögtiden. (Markus 14:12—16) Det var efter detta sista påskfirande som Jesus instiftade det som brukar kallas Herrens kvällsmåltid. Därefter befallde han sina lärjungar: ”Fortsätt att göra detta till minne av mig.” — Lukas 22:19.

Denna Herrens kvällsmåltid, som skulle högtidlighållas en gång om året, skulle firas till minne av Jesu död. Aposteln Paulus sade beträffande detta åminnelsefirande: ”Så ofta som ni äter detta bröd och dricker denna bägare, fortsätter ni att förkunna Herrens död.” — 1 Korintierna 11:25, 26.

Bibelns lära förvanskas

I enlighet med denna bibliska befallning höll sanna kristna denna åminnelsemåltid varje år den 14 nisan. Med tiden började emellertid somliga också att fira Jesu uppståndelse. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”De första kristna firade Herrens påsk vid samma tidpunkt som judarna, på kvällen vid den första . . . fullmånen i den första vårmånaden (14—15 nisan). I mitten av 100-talet hade de flesta kyrkor förlagt detta firande till söndagen efter den judiska högtiden.”

I boken Seasonal Feasts and Festivals (Årstidsbetingade helger och högtider) sägs det: ”Det var tydligtvis inte förrän i slutet av 300-talet som man i Jerusalem började fira långfredagen och påskdagen som särskilda åminnelsedagar.”

Vissa forskare hävdar att somliga av kristenhetens ledare, på grund av den växande fiendskapen mellan dem som bekände sig till den kristna läran och judarna, inte ville att deras viktigaste högtid skulle hållas på exakt samma datum som den viktigaste judiska högtiden. Denna inställning resulterade i en förändring. Med tiden började större delen av kristenheten fira minnet av Jesu uppståndelse den första söndagen efter den fullmåne som kommer närmast efter vårdagjämningen och gjorde detta firande till sin viktigaste religiösa högtid. På detta sätt degraderade de i själva verket högtidlighållandet av Jesu död till en underordnad ställning.

Enligt dessa källor har således kristenhetens påsk på orätta grunder kommit att ersätta det ursprungliga åminnelsefirandet av Jesu död.

[Ruta på sidan 6]

Varifrån kommer det engelska ordet för påsk — Easter?

▪ ”Detta namn, som är i bruk endast bland engelsk- och tysktalande folk, kan med all sannolikhet härledas från namnet på en gudinna som dyrkades bland de hedniska saxarna: Ostara, Osterr eller Eastre. Hon var personifikationen av öster, av morgonen, av våren.” — William S. Walsh: Curiosities of Popular Customs.

▪ ”Av en forntida engelsk historieskrivare, den högvördige Beda, får vi veta att ordet ’Easter’ ursprungligen var namnet på en anglosaxisk gudinna, Eostre eller Ostara, som representerade morgonrodnaden och vars viktigaste högtid firades vid tiden för vårdagjämningen. Vi har bara Bedas uttalande att gå efter, för det finns inga belägg för en sådan gudinna någon annanstans, men det är osannolikt att Beda, som var en hängiven kristen, skulle ha gjort sig omaket att dikta upp ett hedniskt ursprung till påsken. Men vare sig det någonsin funnits en sådan gudinna eller inte, förefaller det mycket troligt att det skulle finnas någon historisk länk mellan orden ’Easter’ och ’öster’ [East], där solen går upp.” — Alan W. Watts: Easter—Its Story and Meaning.

▪ ”Namnet på den högtid som firas till minne av Kristi uppståndelse har allmänt ansetts härstamma från anglosaxiskans Eastre, namnet på en vårgudinna. Färska forskningsrön av Knobloch . . . pekar emellertid på en annan förklaring.” — New Catholic Encyclopedia.

▪ ”Det engelska namnet Easter kan, i likhet med det tyska Ostern, förmodligen härledas från Eostur, det fornnordiska ordet för våren, och inte från Eostre, namnet på en anglosaxisk gudinna.” — The Encyclopedia of Religion.