Minnesvärda händelser i Tyskland

Spännande händelser i DDR (Östtyskland) ledde år 1989 till att en till synes oövervinnlig regim störtades. Den 14 mars 1990 blev Jehovas vittnens organisation lagligen erkänd, vilket innebar slutet på 40 år av förbud mot deras verksamhet. Detta var verkligen spännande för vännerna! Ja, också icke-vittnen reagerade positivt på det lagliga erkännandet. ”Goda nyheter!” skrev en läsare till en tidning i Berlin. ”Trots att jag inte tillhör någon religion, känner jag mig djupt rörd.”

Genom att organisationen blev lagligen erkänd kunde man nu införa Sällskapet Vakttornets litteratur till DDR. Föreställ dig hänförelsen vid det tyska avdelningskontoret i Selters i Västtyskland, när man den 30 mars 1990 kunde lasta en lastbil med 25 ton litteratur, som allt skulle till DDR! Milton G. Henschel och Theodore Jaracz från den styrande kretsen var där och kunde bevittna den historiska händelsen.

Därefter blev det fler leveranser. Litteraturlagret i Selters blev nästan tömt under de två följande månaderna genom att man sände ytterligare 250 ton litteratur, däribland 115.000 biblar, till DDR. Och från och med Vakttornet för 1 maj och Vakna! för 8 maj 1990 har vittnena i DDR fått alla de tidskrifter de behövt. Men vad skulle våra bröder i östra Tyskland göra med all denna litteratur?

Frihet att göra vad?

”Skall ni engagera er i politik nu?” frågade en journalist broder Helmut Martin, samordnaren för verksamheten i DDR. En naturlig fråga, eftersom många präster har gått i främsta ledet, när det gällt den politiska omstruktureringen. ”Nej”, svarade han, ”det är inte syftet med vår religion. Jesus gav sina lärjungar ett bibliskt uppdrag, och vi betraktar det som vårt förnämsta arbete.” Ja, i DDR väntade man ivrigt på böcker och tidskrifter till att använda i det ”förnämsta arbetet” med att predika de goda nyheterna om Guds rike. — Matt. 24:14.

Den första leveransen sändes till Bautzen i närheten av Dresden. Där organiserade man en grupp för att packa ur litteraturen och göra den i ordning för transport till församlingarna. Bröder och systrar arbetade i skift, till och med efter det att de hade slutat sitt förvärvsarbete, för att utan dröjsmål få ut böcker och tidskrifter till bröderna. Detta var en överväldigande upplevelse för vissa. På vad sätt?

Under förbudet hade olika personer frivilligt erbjudit sig att föra litteratur över gränsen in i DDR. Alla dessa tog stora risker för att betjäna andra andligen. En av dessa bröder var nu med i gruppen i Bautzen och betjänade sina bröder under mycket annorlunda förhållanden. Han hade tårar i ögonen, när han stod där nästan begravd i tonvis av det slags litteratur som han tidigare hade fått föra in styckevis. Andra erinrade sig den svåra förföljelsen av Jehovas vittnen. Fängelset i Bautzen, där många av bröderna hade suttit inspärrade, ligger inom synhåll för den byggnad där bröderna nu fritt distribuerade kristen litteratur.

Det första offentliga föredraget

Under april 1990 inträffade ytterligare något som var en milstolpe i Jehovas vittnens historia i DDR — man kunde ha det första offentliga föredraget sedan verksamheten blev förbjuden för 40 år sedan. I Bautzen hade man hyrt en lokal, som man sedan hade smyckat för att den skulle vara värdig för tillfället. Man kunde se glädjetårar i vännernas ögon, när de strömmade till. En del träffades för första gången på flera år. Andra träffades för första gången någonsin trots att de bodde i samma stad. Ja, friheten medförde många förändringar. Dessförinnan hade mötena hållits i grupper på mellan 10 och 12 personer, och dessa grupper hade endast fått tre förkortade exemplar var av Vakttornet. Nu hade var och en av de 238 vittnena som var närvarande sitt eget personliga exemplar, och det i fyrfärg!

Våra bröder i alla delar av Tyskland är tacksamma mot Jehova över att predikoarbetet nu kan utföras mer fritt. Den extra arbetsbördan i Bautzen och på andra håll ses som en glad utvidgning av Rikets verksamhet. I Selters måste man arbeta övertid för att fylla behoven för de östeuropeiska länderna. En medlem av Betelfamiljen gav följande kommentar: ”Vi blir hänförda varje gång produktionssiffrorna går upp. Det är underbart att få ha del i det som händer.”

Epokgörande sammankomster

När gränskontrollerna mellan Östtyskland och Västtyskland avskaffades den 1 juli 1990, löd en rubrik i en tysk tidning: ”Det som hände vid gränsen i söndags är ofattbart också för den som såg och upplevde det.” Omkring 30.000 Jehovas vittnen från Östtyskland kände på liknande sätt, när de var med vid den speciella internationella sammankomsten ”Ett rent språk” på Olympiastadion i Västberlin den 24—27 juli. Omkring 45.000 delegater från 64 länder, däribland sju medlemmar av den styrande kretsen, bevittnade epokgörande händelser i den teokratiska historien.

Ett östtyskt vittne konstaterade: ”Efter det att förbudet hävdes har det varit en storslagen fest av endräkt, kärlek och harmoni. Det bevisar att det var värt att vara olagligt verksam under alla dessa 40 år.”

Sammankomsten hade särskilt organiserats till gagn för vännerna från Östtyskland, och de tackade med förtjusning och förväntan ja till inbjudan. Vittnen i Dresden hade planterat 16.000 blommor, som blommade precis i rätt tid och smyckade de två podier man fick ha vid sammankomsten, eftersom programmet framfördes på både tyska och engelska.

De östtyska myndigheterna hade satt in 13 extratåg för att föra omkring 9.500 vittnen till sammankomsten i Berlin, och vid varje järnvägsstation i Östberlin välkomnades delegaterna via den allmänna högtalaranläggningen. Dessutom hade församlingarna chartrat 200 bussar. Tack vare vännernas gästfrihet, deras flitiga ansträngningar att skaffa logi i privata hem och myndighetspersonernas tillmötesgående i både Öst och Väst, när det gällde att ställa skolor till förfogande, kunde alla besökare få logi.

En delegat från Västtyskland sade: ”Våra östtyska bröder har visat oss stor värme och gästfrihet. Vår värd fick plats med 22 vuxna och 6 barn genom att förvandla sitt hem till ett masslogi i miniatyr. Och åt andra skaffade han logi i grannskapet.” Ett par i Östberlin med en tvårumslägenhet och fyra tält på gården tog emot 26 gäster före och under sammankomsten.

Vad var det då som gjorde sammankomsten så speciell för de östtyska vittnena? För många var det första gången som de kunde vara med vid en sammankomst med sin egen församling. För andra var det att unisont få sjunga Rikets sånger som gjorde ett så starkt intryck, eller också var höjdpunkten att återigen få träffa gamla vänner. Den andliga föda som serverades och den nya litteratur som gavs ut togs också emot med stor tacksamhet.

Man visade också stor uppskattning av de tal som hölls av äldste från Östtyskland, vilka modigt hade betjänat sina bröder under många år. Ett vittne berättade: ”När den förste brodern från Öst stod på podiet för att behandla dagens text med oss, gav detta mig en känsla som jag inte kan uttrycka med ord, eftersom jag visste vad han hade åtagit sig under förbudsåren.”

En person beskrev anblicken av de 1.018 dopkandidater, som reste sig efter doptalet, som ”glädjehöjdpunkten”. I 19 minuter applåderade man utan uppehåll i stadion, medan dopkandidaterna vinkande gick ut. Många av de närvarande kunde inte hålla tillbaka tårar av glädje och känsla. ”Hittills har vi fått se sådana här händelser bara i litteraturen eller i bildföredrag”, sade ett vittne. Andra östtyska vittnen kom ihåg hur de själva under förbudet blev döpta i ett badkar.

Kärleken och den fina andan nådde utanför stadion, och utomstående lade märke till den. Så här sade en chef för lokaltrafiken i Västberlin: ”Jag har varit engagerad i offentliga evenemang i mer än 20 år, men jag har aldrig sett en sådan hövlighet, hänsyn och självbehärskning.” En samordnare för lokaltrafiken tillade: ”Jag önskar att vi alltid hade så trevliga passagerare. Kom snart tillbaka!”

I sitt avslutande tal tackade broder M. G. Henschel inte bara polisen i Västberlin, utan också polisen i Östberlin för att de hade dirigerat trafiken. För många som kom ihåg hur det var under förbudet var detta en otrolig gest. En broder från Dresden sammanfattade hur delegaterna från Östtyskland kände det: ”Händelsen var så underbar att jag kom på mig själv med att undra om den var verklig eller bara en dröm. Det gav en liten försmak av den nya världen.”

Fler speciella sammankomster i Östeuropa

Mellan den 2 och den 5 augusti var omkring 22.000 personer församlade i Budapest och tre andra städer i Ungern. En vecka senare, den 9—12 augusti, hölls det en nationell sammankomst i Prag i Tjeckoslovakien med 23.876 personer närvarande. På Warszawas största stadion hölls det samtidigt en sammankomst på både ryska och polska för över 35.000 personer, av vilka 17.000 var delegater från Sovjetunionen. Detta var verkligen epokgörande för vittnena från Sovjetunionen — hela programmet på ryska. Detta hade aldrig hänt tidigare. De blev också glatt överraskade, när broschyren med sammankomstprogrammet innehöll 73 Rikets sånger på deras eget språk, inbegripet alla dem som skulle sjungas vid sammankomsten. Hur underbart var det inte att få lovsjunga Jehova! Dessutom hölls det tio andra sammankomster i Polen under månaderna juli och augusti med sammanlagt 152.460 personer närvarande.

För första gången på över 40 år kom vittnena i Rumänien tillsammans för områdessammankomster. De hölls i städerna Brasov och Cluj-Napoca med uppskattningsvis omkring 36.000 närvarande. Sammanlagt blev 10.481 personer döpta vid sammankomsterna i Berlin och i de östeuropeiska städerna.

Och för första gången någonsin kunde vittnena från Bulgarien glädja sig åt ett helt områdessammankomstprogram på sitt eget språk. De var bland de 6.537 personer som var församlade i Thessaloniki i Grekland den 23—26 augusti 1990. De fick lyssna till fyra tal som hölls av bröder från Bulgarien. Resten av programmet tolkades från grekiska till bulgariska. Och ytterligare en ny sak: I Jugoslavien hade man områdessammankomster i var och en av de sex staterna. Rapporter från sammankomsterna publicerades i tidningar, på radio och i TV.

På många håll i världen splittrar etniska motsättningar till och med människor inom samma land. Genom sina fridfulla internationella sammankomster bevisar Jehovas vittnen att de endräktigt lever och arbetar tillsammans, trots att de har olika nationell bakgrund. Därigenom får Gud dem ”ständigt att växa”. — 1 Kor. 3:6.

[Bilder på sidan 19]

Den första sändningen av litteratur till DDR den 30 mars 1990

Efter ett 40-årigt förbud har vittnena i Bautzen fått egna exemplar av ”Vakttornet”

[Bilder på sidan 20]

Olympiastadion i Berlin

Östtyska vittnen planterade 16.000 blommor för att smycka sammankomsten

Bröder som en gång satt fängslade i DDR träffas vid sammankomsten

[Bilder på sidan 21]

Sammankomsten ”Ett rent språk” i Berlin den 24—27 juli 1990 var första tillfället på 40 år då vittnen från Östtyskland fritt kunde komma tillsammans. Sammanlagt var 44.532 personer närvarande

Många östtyska bröder medverkade i programmet på sammankomsten

[Bilder på sidan 22]

Alla delegater från Östtyskland fick var sitt gåvoexemplar av broschyren ”Hur kan blod rädda ditt liv?” och boken ”Människans sökande efter Gud”, vilka kom ut vid sammankomsten