Som en reaktion på den här översättningen förklarade en ortodox synod i Jerusalem 34 år senare att Bibeln ”inte bör läsas av vem som helst, utan bara av dem som skådar in i andens djupheter efter att ha gjort lämplig efterforskning”. Detta betydde att Bibeln bara skulle läsas av utbildade präster.

År 1703 försökte Serafim, en grekisk munk från ön Lesbos, att i London ge ut en reviderad upplaga av Maximos översättning. När löften om ekonomisk hjälp från det engelska hovet inte uppfylldes, tryckte han den reviderade översättningen på egen bekostnad. I en eldig prolog underströk Serafim behovet för ”varje gudfruktig kristen” att läsa Bibeln, och han anklagade de högt uppsatta prästerna i kyrkan för att ”vilja dölja sitt dåliga uppförande genom att hålla folket i okunnighet”. Som man kanske kunde vänta sig fick hans ortodoxa motståndare honom arresterad när han var i Ryssland, och han förvisades till Sibirien, där han dog 1735.

En grekisk präst kommenterade den djupa andliga hunger som rådde bland de grekisktalande under den tiden och sade följande om en senare revidering av Maximos översättning: ”Grekerna tog emot denna bibel, som de tog emot de övriga, med kärlek och längtan. Och de läste den. Och de kände att den smärta de bar inom sig lindrades, och deras tro på Gud ... flammade upp.” Deras andliga ledare fruktade dock att om människor skulle börja förstå Bibeln skulle prästernas oskriftenliga läror och gärningar avslöjas. Därför utfärdade patriarkatet i Konstantinopel 1823, och på nytt 1836, ett påbud om att bränna alla exemplar av sådana bibelöversättningar.

En modig översättare

Mot denna bakgrund av våldsamt motstånd och uppriktig längtan efter biblisk kunskap dök det upp en framträdande person som skulle spela en nyckelroll när det gällde att översätta Bibeln till nygrekiska. Denna modiga person hette Neofitos Vamvas, en berömd lingvist och ansedd bibelkännare, som allmänt betraktades som en av ”Nationens lärare”.

Vamvas ansåg att det var den ortodoxa kyrkan som bar skulden för folkets andliga analfabetism. Det var hans starka övertygelse att om folket skulle kunna väckas andligen, så måste Bibeln översättas till den grekiska som de flesta talade. Med hjälp av andra bibelkännare började han 1831 översätta Bibeln till litterär grekiska. Hans översättning av hela Bibeln gavs ut 1850. Eftersom han inte fick något stöd från grekisk-ortodoxa kyrkan, samarbetade han med British and Foreign Bible Society (BFBS) när det gällde att publicera och sprida sin översättning. Han stämplades som ”protestant” av kyrkan, och snart blev han betraktad som en utstött.

Ortodoxa präster varnade folk för att skaffa sådana översättningar. I Athen blev biblar konfiskerade. År 1833 lät den ortodoxe biskopen av Kreta bränna upp de exemplar av ”Nya testamentet” han hade hittat i ett kloster. En präst gömde undan ett exemplar, och i de närliggande byarna gömde invånarna också sina biblar tills biskopen hade lämnat ön.

Några år senare på ön Korfu förbjöds Vamvas bibelöversättning av den grekisk-ortodoxa kyrkans heliga synod. Det blev förbjudet att sälja den, och de exemplar som fanns förstördes. På öarna Chios, Syros och Mykonos ledde prästernas fientliga inställning till att biblar brändes på bål. Men mer motstånd mot att man översatte Bibeln var att vänta.

En drottning visar intresse för Bibeln

Under 1870-talet blev drottning Olga av Grekland medveten om att det grekiska folket i allmänhet fortfarande hade mycket liten kunskap i Bibeln. Hon trodde att kunskap i Bibeln skulle ge tröst och ny kraft åt nationen och försökte därför få Bibeln översatt till ett mer lättförståeligt språk än det som använts i Vamvas översättning.

Inofficiellt understödde ärkebiskopen av Athen och överhuvudet för den heliga synoden, Prokopios, drottningen i hennes initiativ. Men när hon vände sig till den heliga synoden för att få officiellt godkännande fick hon avslag. Hon gav dock inte upp utan inkom med en ny ansökan, bara för att få avslag en andra gång, 1899. Hon brydde sig inte om detta utan beslöt sig för att ge ut en liten upplaga, som hon själv bekostade. Detta gjorde hon 1900.

Seglivat motstånd

År 1901 publicerade den ansedda Athentidningen He Akropolis Matteusevangeliet översatt till folklig grekiska av Alexander Pallis, en översättare som var verksam i Liverpool i England. Motivet var, enligt Pallis och hans kolleger, att ”utbilda grekerna” och att ”hjälpa nationen att återhämta sig” från förfall.

Ortodoxa teologistuderande och deras professorer kallade översättningen ”ett förlöjligande av nationens dyrbaraste reliker”, ett vanhelgande av den Heliga skrift. Patriarken Joakim III av Konstantinopel utfärdade ett dokument i vilket han fördömde översättningen. Den här konflikten tog sig politiska uttryck och utnyttjades slugt av stridande politiska grupper.

En inflytelserik del av den athenska pressen började angripa Pallis översättning och stämplade dess anhängare som ”ateister”, ”förrädare” och ”agenter för främmande makter”, inriktade på att destabilisera det grekiska samhället. På anstiftan av ultrakonservativa grupper inom den grekisk-ortodoxa kyrkan uppstod studentkravaller i Athen mellan den 5 och 8 november 1901. Studenterna angrep tidningen He Akropolis kontor, tågade mot palatset, tog över Athens universitet och krävde att regeringen skulle avgå. När upploppen var som intensivast dog åtta personer i sammandrabbningar med armén. Dagen efter krävde kungen att ärkebiskop Prokopios skulle avgå, och två dagar senare avgick hela regeringen.

En månad senare demonstrerade studenterna på nytt och brände offentligt ett exemplar av Pallis översättning. De antog en resolution riktad mot att denna översättning skulle spridas och krävde hårda straff för alla eventuella försök i framtiden. Detta togs som en ursäkt för att förbjuda användningen av vilken som helst nygrekisk bibelöversättning. Det var verkligen en mörk tid!

”Jehovas uttalande består för evigt”

Förbudet mot att använda Bibeln på nygrekiska upphävdes 1924. Sedan dess har den grekisk-ortodoxa kyrkan lidit ett fullständigt nederlag när det gäller försöken att hålla Bibeln utom räckhåll för folket.