Pedro Tules berättar: ”I Magdalena, en förort till Quito, hade prästen hetsat upp en pöbelhop mot oss, men en man kom då fram och sade: ’Pastorn, vad gör du här?’ Prästen svarade: ’Jag skyddar min hjord mot dessa människor. Jag är den ende som har rätt att undervisa om Gud.’ Mannen svarade: ’Nej, du har rätt att undervisa i kyrkan, men här ute på gatorna och i parkerna har de fullständig frihet att undervisa om bibeln. De skadar ingen. Det är inte förrän nu som jag har lärt känna dem, och jag vill bara tala om för er alla att de är välkomna hem till mig när som helst.’”

I ett annat samhälle nära Quito försökte en präst köra bort vittnena från staden. De gick över en bro vid ett tillfälle, och då hotade prästen och pöbelhopen att kasta förkunnarna i floden. Men just då kom en man som Pedro hade besökt ett flertal gånger. ”Hej, Pedro”, sade han. ”Vad pågår här?”

Pedro svarade och sade: ”Vi predikade helt fridfullt om bibeln, men den här mannen har hetsat upp folk emot oss, och han tänker köra ut oss ur staden.”

Då drog mannen upp sin pistol, gick bort till prästen och skrek: ”Vad håller ni på med? Vet ni inte att de här människorna har samma rättigheter som ni? Det är olagligt det ni håller på med.” När prästen försökte försvara sig, svarade mannen: ”Det som har hänt här kan ni läsa om i morgon i El Comercio!” Han råkade arbeta på den tidningen, och nästa dag kunde man mycket riktigt läsa om prästens okristna uppförande på första sidan i Quitos största tidning.

I Cuenca, den tredje största staden i Ecuador med 152.000 invånare, hade katolska kyrkan ett verkligt fäste. Eftersom det inte hade vittnats där, sändes Pedro Tules och Carl Dochow, en lite nyare gileadit, dit i oktober 1953. Det var ett mycket svårt distrikt, och de kände sig ofta lite nedstämda.