År 1958 hände sedan något annat spännande: Vi blev inbjudna att börja i kretstjänsten.

På den tiden fanns det bara två små kretsar i hela landet. Så förutom att besöka församlingarna använde vi många veckor per år till att predika i små indianbyar där det inte bodde några vittnen. Vårt logi i dessa byar bestod ofta av ett litet rum utan fönster där det bara rymdes en säng och inget mer. Vi hade med oss en trälåda som innehöll ett fotogenkök, en panna, tallrikar, ett tvättfat, lakan, ett myggnät, lite kläder, gamla tidningar och en del andra saker. Vi använde tidningspapperet till att täta hålen i väggarna för att göra det lite svårare för råttorna att smita in.

Även om de där rummen var mörka och murriga har vi många härliga minnen från våra samtal på kvällarna medan vi satt på sängen och åt något enkelt som vi lagat till på fotogenköket. Eftersom jag var så impulsiv och ofta pratade först och tänkte sedan, använde min fru ibland de där lugna stunderna till att taktfullt berätta hur jag skulle kunna uttrycka mig bättre. Jag lyssnade på henne, och mina besök i församlingarna blev så småningom mer uppmuntrande. Och när jag tanklöst talade illa om någon annan vägrade hon lyssna på det. Tack vare det lärde jag mig att ha en positiv inställning till vännerna. Men för det mesta handlade de där pratstunderna om saker som vi läst i Vakttornet och sådant som vi varit med om i tjänsten under dagen. Och vilka erfarenheter vi hade!

Hur vi hittade Carlos

I staden Jipijapa i västra Ecuador fick vi namnet på en intresserad person, Carlos Mejía. Men vi fick ingen adress. När vi lämnade logiet den förmiddagen visste vi alltså inte var vi skulle börja leta, så vi gick bara på måfå. Kvällen innan hade det regnat kraftigt, och därför fick vi kryssa mellan de många djupa hålen i de leriga gatorna. Jag gick före min fru när jag plötsligt hörde ett förtvivlat rop bakom mig: ”Art!” Jag vände mig om och såg att Edie stod med svart lera ända upp till knäna. Det såg så vansinnigt roligt ut att jag nog hade börjat skratta om det inte hade varit för att hon såg alldeles gråtfärdig ut.

Jag lyckades få upp henne ur sörjan, men skorna satt fast. En pojke och en flicka tittade på, så jag sade till dem: ”Ni får en slant om ni kan få upp skorna.” Och vips, så var skorna upplockade. Men Edie behövde få tvätta av sig. Barnens mamma iakttog det hela och bjöd in oss i huset, där hon hjälpte Edie att få bort leran medan barnen rengjorde skorna. Innan vi skulle gå hände något fantastiskt. Jag frågade kvinnan om hon visste var vi kunde få tag i en man som hette Carlos Mejía. Hon såg riktigt förvånad ut och svarade: ”Det är min man.” Med tiden började de studera Bibeln, och alla i familjen blev så småningom döpta. Många år senare blev Carlos, hans fru och två av barnen pionjärer med särskilt uppdrag.

Besvärliga resor – genuin gästfrihet

Kretstjänsten hade sina utmaningar. Vi reste med buss, tåg, lastbil, träkanoter och mindre flygplan. John och Dorothy McLenachan, som reste i områdestjänsten, följde med oss en gång när vi skulle predika i några fiskebyar nära colombianska gränsen. Vi färdades i en träkanot med en liten aktersnurra. Hajar lika stora som kanoten simmade precis intill oss! Till och med den erfarne kanotföraren blev rädd när han såg hur stora de var och styrde snabbt in kanoten mot land.

Men det vi fick vara med om var väl värt allt besvär. Vi fick lära känna underbara, gästfria vänner. Familjerna som vi bodde hos insisterade ofta på att vi skulle äta tre mål om dagen fast de bara åt ett. Eller också lät de oss sova i den enda sängen i huset medan de själva sov på golvet. Min fru sade ofta: ”De här kära bröderna och systrarna hjälper mig att inse hur lite man egentligen behöver för att klara sig.”

I början av 70-talet hade min hälsa förbättrats, och vi började i resetjänsten igen. Staden Ibarra tillhörde vår krets. När vi besökte den staden i slutet av 50-talet fanns det bara två vittnen där, en missionärsbroder och en annan broder. Så vi såg fram emot att få träffa alla nya vänner i församlingen.

Vid vårt första möte ledde broder Rodrigo Vaca en programpunkt där åhörarna skulle medverka. När han ställde en fråga ropade alla rakt ut ”Yo, yo!” (”Jag, jag!”) i stället för att räcka upp handen. Edith och jag tittade förvånat på varandra. ”Vad håller de på med?” tänkte jag. Sedan fick vi veta att broder Vaca är blind men att han känner igen vännernas röster. Han är en herde som verkligen känner sina får! Det fick mig att tänka på det Jesus säger i Johannes 10:3, 4, 14 om det nära förhållandet mellan den rätte herden och hans får. I dag finns det sex spansktalande församlingar, en quichuatalande församling och en teckenspråksförsamling i Ibarra. Broder Vaca är fortfarande en trogen äldstebroder och pionjär med särskilt uppdrag.a

[Bild på sidan 31]

En familj som vi hälsade på när vi var i kretstjänsten, 1959.