Den lilla byn Pallatanga ligger i en betagande vacker trakt på västra sluttningen av Anderna. Det var här som Maruja Granizo först kom i kontakt med sanningen för 24 år sedan, då hennes syster besökte henne. Hon fastnade för det som sades om världens ände, men hon reagerade inte lika positivt när hon fick veta att Guds namn är Jehova. Men hon ville ändå veta mer om andliga ting. Hon frågade därför prästen om de dödas tillstånd och om uppståndelsen. Prästen avfärdade hånfullt hennes fråga genom att svara att det bara är sådana människor som fått mardrömmar därför att de ätit för mycket som tror på uppståndelsen. Men detta sarkastiska svar dämpade inte hennes intresse.

Hennes syster kom senare tillbaka med Nancy Dávila, en ung syster från Machala. Nancy hade ett sådant vänligt och kärleksfullt sätt att Maruja inte kunde låta bli att säga till sig själv: ”En sådan här kamrat önskar jag mina barn.” Bland det första Maruja frågade var: ”Var är de döda? Och finns det någon uppståndelse?” Maruja minns att hon blev så överlycklig då hon fick veta att de döda ligger omedvetna i graven och väntar på en uppståndelse att hon ville berätta denna nyfunna sanning för alla. (Pred. 9:5; Joh. 5:28, 29) Hon bad därför Nancy följa med henne till hennes vänner och bekanta uppe i bergen.

Men precis som på andra ställen var prästen som en kung i dessa byar. Medan de var på väg upp till Marujas födelseby uppe i bergen, hann tydligen prästens order dit före dem. Vid ett hus fick de hälsningar i form av en stor skylt fullklottrad med oanständiga ord.

I ett annat hus sade en släkting: ”Prästen säger att de som går ut och predikar bör dödas med käppar och stenar.” Maruja svarade: ”Om ni dödar oss, vem hamnar då i fängelse — ni eller prästen?”

”Det gör vi”, svarade släktingen.

”Men tänk på era barn”, resonerade Maruja. ”Vem tar hand om dem medan ni är i fängelse? Prästen bryr sig inte om vem han befaller skall dödas, eftersom han inte behöver svara för den handlingen. Vi är inga hundar. Om vi dödas, kommer någon att anmäla det, och ni får svara för det.”

Stort uthärdande

När Nancy hade varit två månader i Pallatanga, var hon tvungen att återvända till Machala, och Maruja blev då ensam igen med sina fyra barn och sin gamla mor. Men hon kände ett trängande behov att få komma tillsammans med Jehovas folk. Hon begav sig därför till Riobamba för att söka upp vittnena. Där kunde hon vara med vid en kretssammankomst och bli döpt.

En tid åkte hon till Riobamba så ofta hon hade råd. Men sedan började bröderna från Riobamba hjälpa henne att vittna i Pallatanga, trots grannarnas hot att skada eller rentav döda vittnena.

En dag blev situationen lite tillspetsad då bröderna från Riobamba tänkte visa en av Sällskapets filmer på torget i Pallatanga. Allt var lugnt ända tills namnet Jehova nämndes. Plötsligt började folk skrika: ”Maruja Granizo gör väl i att försvinna härifrån, för vi tänker inte ta ansvaret för hennes liv!” Någon rev ner lakanet som hade hängts upp som filmduk. Kyrkklockorna började ringa våldsamt, och folk strömmade ut ur husen med käppar och stora stenar i händerna. Bröderna samlade därför snabbt ihop utrustningen och gick på bussen för att lämna staden. När bussen startade kontrollerade man om alla vittnena var med och fann då att en person saknades — Julio Santos! Hade pöbeln tagit honom?

Pötsligt såg de en stor man komma springande mot bussen, och han ledde pöbeln som kastade stenar och skrek: ”På dem med käppar och stenar!” Det var Julio! Pöbeln hade på något sätt kommit mellan honom och bussen, så i desperat självförsvar låtsades han vara en av dem. När han kom i kapp bussen, hoppade han på den, och så for de i väg till Riobamba.

Maruja och hennes familj hade för säkerhets skull också stigit på bussen. Men när de kom utanför byn, steg de av och började gå hemåt. Hur skulle de klara sig? Pöbeln letade efter dem. Flera gånger var de tvungna att gömma sig då pöbeln sprang förbi. Sent på kvällen kom de till sist hem välbehållna.

Vad har 24 års uthärdande lett till på detta isolerade distrikt? Först och främst det att prästen, som ställde till så mycket problem i Pallatanga, kördes i väg 20 år senare av samma ortsbefolkning, anklagad för omoraliskhet och stöld. Undan för undan har människor blivit mottagligare för bibelns budskap. Även om det fortfarande bara finns en liten isolerad grupp där, leder enbart Maruja nu 11 bibelstudier.

[Bild på sidan 227]

Maruja Granizo, till vänster, med sina barnbarn och sin sonhustru