• Ecuador
    Jehovas vittnens årsbok 1989

    • Bob och Joan Isensee, som tidigare var missionärer, valde att fostra upp sin familj i Cuenca. En dag då Mimi, deras 10-åriga dotter, lekte i skolan, blev hon överkörd av en fullastad dumper. Hon fördes i ilfart till sjukhus, där man gjorde desperata försök att rädda hennes liv. När Mimis oroliga mor kom, var hon fortfarande vid medvetande och viskade: ”Mamma, jag kan inte dö än. Jag har ju inte lett något bibelstudium!” Mimi hade på eget initiativ sagt till sköterskorna att de inte fick använda blod när de behandlade henne. Det var första gången som det sjukhuset hade med Jehovas vittnen att göra, och det visade sig vara en oförglömlig erfarenhet.

      Läkaren kom. Han sade att det skulle bli nödvändigt att utföra en operation för att kunna avgöra hur stora de inre skadorna var. Fadern förklarade att det skulle gå bra, men ”utan blod, för bibeln förbjuder användning av blod i vilken form det vara må!” (Apg. 15:28, 29) Läkaren blev chockad. Aldrig förr hade han ställts inför en sådan svår operation med den begäran att blod inte får användas. Fadern sade att han tog på sig ansvaret som förälder och att kirurgen inte behövde det. Han skulle ta på sig hela ansvaret vad resultatet än blev. Det enda han begärde var att läkaren skulle göra allt han kunde för att rädda barnets liv utan att våldföra sig på Guds lag angående blodet.

      Ödmjukt svarade läkaren: ”Eftersom jag själv har en tro och vill att andra skall respektera den, skall jag respektera er. Jag skall göra vad jag kan.”

      Precis innan Mimi rullades in i operationssalen, sade hon till sin far: ”Var inte orolig, pappa. Jag har redan bett till Jehova.”

      Drygt fem långa timmar gick. Under de timmarna kom många människor som kände familjen eller hade hört talas om olyckan till sjukhuset och väntade på utgången. Föräldrarna kunde under tiden förklara för dem att de hade den garantin att de skulle få träffa sitt barn igen i uppståndelsen, om det skulle dö. Hur reagerade de andra på det?

      Man kunde få höra sådana här kommentarer: ”Jag är också far och vet vad det innebär att förlora ett barn; men ni är betydligt lugnare än vad jag skulle ha varit.” En annan sade: ”Om jag hade en sådan tro som de, skulle jag vara den lyckligaste på jorden.” Deras närmaste granne, som en tid dessförinnan hade förlorat sin man, kom för att trösta dem, men gick själv tröstad därifrån. Hon sade: ”Ända sedan min man dog för två år sedan har jag känt mig nere, men nu när jag ser er och er tro på Gud och ert hopp är jag för första gången i stånd att känna mig glad och lycklig.”

      Men hur gick det för barnet? Till sist var den långa operationen över, och de ängsliga föräldrarna fick gå in till läkaren för att få hans utlåtande. De inre organen hade blivit mycket svårt skadade. Pulsådern till diafragman hade slitits av, och hon hade förlorat mer än hälften av sitt blod. Levern hade slitits sönder på flera ställen. På grund av det enorma trycket hade magsäcken pressats rakt igenom diafragman. Dumpern hade stannat så precis att den inte krossat hjärtat.

      Läkaren sade att han uppskattade föräldrarnas lugna attityd, för det hade gjort att han kunde börja operera i en mycket lugnare och stabilare sinnesstämning. Mimi tillfrisknade fort, till stor glädje för alla. Hela den här historien blev till ett enormt vittnesbörd, eftersom nyheten om den spred sig i hela Cuenca. På radio talade man om familjen Isensees enastående tro och lugn. En känd läkare sade till fadern: ”Ni skall veta att man inom läkarkåren talar om det här fallet som ett verkligt mirakel.”