Sedan, år 1946, kom Gileadutbildade missionärer till Ecuador, och när de anlände kom de till hamnstaden Guayaquil. Det var missionärerna Walter och Willmetta Pemberton samt Thomas och Mary Klingensmith.

Så snart dessa första missionärer hade ordnat alla nödvändiga formaliteter, begav de sig till huvudstaden, Quito, som ligger på en platå av vulkanisk aska omkring 3.000 meter över havet. Eftersom det inte fanns några farbara vägar dit upp, tog de tåget från Guayaquil till Quito. Så här berättade de om sin resa: ”Vi behövde lyckligtvis inte sitta på taket eller hänga på sidorna, som många fick göra. Det var många som hade med sig bananer, ananas och kycklingar för att sälja senare på resan.”

För att tåget skulle ta sig över den tvära, branta ”djävulsnäsan” fick det sicksacka sig upp. Det var som om de åkte på en smal urgrävd hylla på klippkanten. Tåget gick snett uppför den våldsamma branten i en riktning en stund, stannade och backade sedan uppför nästa avsnitt i sicksackbanan och fortsatte så tills det kommit upp på toppen. Efter två dagar närmade de sig sitt mål vid mörkrets inbrott. När de såg de snötäckta vulkantopparna, greps de av vördnad, och den mest vördnadsbjudande toppen var Cotopaxi — en av världens högsta aktiva vulkaner — 5.897 meter hög.

Nu började det verkliga missionärslivet. En bostad måste hyras. Mat måste inhandlas varje dag, eftersom det inte fanns några kylskåp. En vedspis fick användas för matlagningen. Hur tvättades kläderna? Inte i en automatisk tvättmaskin. Kläderna fick skrubbas för hand på en tvättbräda, plagg för plagg. Men som en av missionärerna sade: ”Jag kan inte påminna mig att vi klagade särskilt mycket. Vi tänkte bara på predikandet.”

Också det var en utmaning för dem, eftersom de kunde så lite spanska. Men med tro på Jehova började de gå från hus till hus och använde då ett vittnesbördskort, grammofonskivor och ett teckenspråk som de till stor del hade hittat på själva. Det dröjde inte länge förrän de fick goda resultat.

Den förste ecuadorianen finner sanningen

När Walter Pemberton sent en kväll gick nerför en smal bakgata i Quito för att undersöka distriktet, sprang en liten pojke fram till honom och frågade vad klockan var och sprang sedan tillbaka in i en port. När Walter tittade in i porten, såg han en man putsa ett par skor. Walter presenterade sig på bruten spanska och förklarade att han var missionär och frågade mannen om han kanske var intresserad av bibeln. ”Nej, men jag har en bror som är mycket intresserad”, svarade han. Mannens bror visade sig vara Luis Dávalos, en adventist som allvarligt börjat tvivla på sin religion.

Tidigt nästa morgon besökte Walter Luis. Walter berättar: ”På knagglig spanska förklarade jag att Gud hade för avsikt att göra jorden till ett paradis där människor skulle få leva för evigt under Guds rike.”

När Luis hörde det, svarade han: ”Hur är det möjligt? Jesus sade ju att han skulle fara till himmelen för att bereda rum åt dem.”

Walter visade honom att Jesus då hade en liten hjord i tankarna och att denna lilla hjord var begränsad till ett antal av 144.000. (Luk. 12:32; Upp. 14:1—3) Han förklarade också att Jesus talade om andra får som inte är av den här fållan, utan har hoppet att få leva här på jorden. — Joh. 10:16.

”Jag har i hela mitt liv fått lära mig att alla goda människor kommer till himmelen”, sade Luis. ”Jag måste få fler bevis om den här jordiska gruppen.” Tillsammans slog de då upp andra skriftställen, och sedan utbrast Luis: ”Det är sanningen!” — Jes. 11:6—9; 33:24; 45:18; Upp. 21:3, 4.

Luis var lik en man som höll på att dö av törst i öknen, men det han längtade efter var sanningens vatten. Han ville omedelbart veta vad bibeln lär om treenigheten, själens odödlighet, helvetet och andra läror. Av förståeliga skäl kunde Walter inte lämna honom förrän sent den kvällen. Redan nästa dag var Luis fullt upptagen med att vittna för sina vänner och tala om för dem: ”Jag har funnit sanningen!”

”Svaret på min bön”

Ungefär vid den här tiden hade Ramón Redín, en av dem som hade grundat den adventistiska rörelsen i Ecuador, också blivit lite besviken på sin religion. Splittringen inom kyrkan oroade honom. Ramón tvivlade i själva verket på all religion. En dag bad han till Gud: ”Visa mig sanningen. Om du gör det, skall jag tjäna dig troget resten av livet.”

En kort tid därefter sade en av hans vänner, Luis Dávalos, att han hade något mycket viktigt att berätta för honom. ”Ramón, vet du att sjundedagsadventisterna inte har sanningen?” Ramón svarade: ”Luis, jag uppskattar din omsorg om mig, men det finns ingen religion som lär ut sanningen i bibeln, och av den anledningen är jag inte intresserad av någon av dem.” Men Ramón tog emot ett nummer av tidskriften Vakttornet och också adressen till missionärshemmet, och han lovade att han åtminstone skulle tala med missionärerna och se om de kunde besvara hans frågor. Hans likgiltiga attityd visade inte hans innersta känslor; han hade en innerlig önskan att ta reda på om det fanns någon sann kristendom. Så när han hade gått hem från sin vän, gick han i två timmar och letade efter missionärshemmet.

Walter Pemberton, som fortfarande kämpade med spanskan, gjorde så gott han kunde för att besvara Ramóns frågor, till exempel: ”Ger Jehovas vittnen människor frihet att diskutera bibeln?” Walter svarade: ”Vi tvingar ingen att gå emot sitt samvete. Vi vill att människor skall diskutera bibeln, för det är på så vis man kommer fram till rätta slutsatser.”

”Jaha, men firar Jehovas vittnen sabbat?” frågade Ramón. ”Vi lyder det som bibeln säger om sabbaten”, svarade Walter. — Matt. 12:1—8; Kol. 2:16, 17.

Förvånansvärt nog började sanningen ta form i Ramóns sinne, trots hans stapplande engelska och Walters begränsade kunskap i spanska. Ramón minns och säger: ”Den första timmen gjorde så stort intryck på mig att jag kommer ihåg att jag sade till mig själv: ’Det här måste vara svaret på min bön!’”

Diskussionerna fortsatte dag efter dag. Walter slog upp skriftställena i sin engelska bibel, och Ramón följde med i sin spanska. Femton dagar efter första besöket var Ramón Redín, Luis Dávalos och tre andra ecuadorianer med bland dem som tog del i det första organiserade gruppvittnandet i Ecuador. Gud hade visat broder Redín sanningen som svar på hans bön, och han har i sin tur gjort sitt yttersta för att hålla sitt löfte att tjäna Gud troget resten av livet. Broder Redín, som nu är 87 år, har glädjen att få vara pionjär med särskilt uppdrag.

Pedro finner svaret

En ung man som hade sökt sanningen i mer än 17 år förenade sig snart med denna lilla men snabbt växande grupp. När Pedro Tules var tio år, hörde han en präst försöka förklara treenighetsläran. Pedro förstod inte och frågade honom därför hur tre personer kunde vara en gud. Prästen svarade genom att slå honom i huvudet med en linjal och säga en mängd oförskämdheter. Pedro sade till sig själv: ”En dag skall jag nog få svar på den här frågan.”

En tid var han tillsammans med adventisterna, men så småningom började han besöka Jehovas vittnens möten. ”Mysteriet” med treenigheten klarades upp nästan på en gång. Det var inget mysterium, utan en lögn, fick han veta. Jesus Kristus är inte, som en del säger, ”Gud Sonen”, utan ”Guds Son”. (Joh. 20:31) Han var imponerad av att alla vittnen predikar från hus till hus, något som han en gång försökt övertyga adventisterna om att göra. Han trodde att man måste förkunna evangeliet på det sättet för att kunna följa apostlarnas exempel. (Apg. 5:42; 20:20) Men Pedro hade fortfarande inte tagit ställning i fråga om religion.

Han fortsatte att besöka adventisternas möten i fyra eller fem månader, men gick också på vittnenas möten. Till sist sade Walter Pemberton till honom: ”Pedro, du måste bestämma dig. Om adventisterna har rätt, gå då till dem, men om Jehovas vittnen har sanningen, håll dig då till dem. Sanningen bör gå före allting annat.” — Jämför 1 Kungaboken 18:21.

och Willmetta och Walter Pemberton kom som de första missionärerna från Gileadskolan till Ecuador år 1946