År 1958 sändes två systrar som gått igenom Gileadskolan också till Ecuador. Unn Raunholm från Norge och hennes kamrat, Julia Parsons från Newfoundland, sändes till Ibarra, en vacker stad inbäddad i en dal norr om Quito. Här fick religionsfriheten också försvaras modigt. Unn minns mycket väl vad som hände:

”När vi började gå igenom vårt distrikt i staden Ibarra, fann vi att det fanns små städer i närheten som vi inte kunde bearbeta, bland andra San Antonio, där de snidade vackra träsaker och många religiösa bilder. Så snart prästen fick reda på att vi var där, kom han antingen ridande eller springande med en hop människor bakom sig och ställde till ett sådant oväsen att vi var tvungna att ge oss av därifrån. Vi beslöt därför att vi skulle koncentrera oss på en annan liten stad i närheten som hette Atuntaqui.

En dag, då vi arbetade i närheten av kyrkan, såg vi en grupp människor utanför, men vi tänkte inte så mycket på dem förrän polischefen kom fram till oss. Han var en vänligt sinnad man som jag hade besökt tidigare; han hade också tagit litteratur. Men den här gången sade han lite upphetsat: ’Ni måste omedelbart lämna staden! Prästen håller på att organisera en demonstration mot er, och jag har inte tillräckligt med folk för att kunna försvara er.’ Det visade sig att prästen i San Antonio hade blivit förflyttad till Atuntaqui, och han tänkte ta till samma metoder som han brukade.

Eftersom vi var fyra som predikade den dagen, tog det en stund innan vi hade samlats för att kunna ge oss av. Sedan fick vi veta att bussen till Ibarra inte skulle gå förrän om någon timme. Vi begav oss då till ett hotell i hopp om att finna skydd där tills bussen kom. När vi var på väg dit, började vi höra rop och skrik. Folkmassan kom efter oss! Vatikanens flagga i vitt och gult vajade framför gruppen, medan prästen skrek sådana slagord som ’Länge leve katolska kyrkan!’ ’Ner med protestanterna!’ ’Länge leve Jungfruns jungfrudom!’ ’Länge leve bikten!’ Varje gång skulle folkmassan upprepa slagorden ord för ord efter prästen.

Vi undrade vad vi skulle ta oss till, men just då kom ett par män fram till oss och uppmanade oss att komma in i ’Arbetarnas hus’. Det tillhörde fackföreningen, och de försäkrade oss om att ingen skulle skada oss där. Medan pöbeln stod utanför och skrek sådana slagord som ’Ner med murarna!’ ’Ner med kommunisterna!’, var vi fullt upptagna där inne med att vittna för alla nyfikna som kom in för att se vad som pågick. Vi fick lämna all litteratur vi hade.

När vi tänkte på allt det fina intresse vi hade funnit i Atuntaqui, beslöt vi oss för att göra återbesök, men den här gången skulle vi börja lite försiktigt i utkanten av staden. Men någon måste ha rapporterat oss, för kyrkklockorna började ringa så förskräckligt, och det dröjde inte länge förrän vi hörde en hög röst varna oss för att prästen var på väg med en folkhop bakom sig. Prästen kom fram till mig och vräkte ur sig: ’Hur vågar ni komma tillbaka efter det som hände förra gången?’ Jag försökte resonera med honom och försökte förklara att det rådde religionsfrihet i landet enligt grundlagen. ’Men det här är min stad!’ sade han. ’Ja’, sade jag, ’men jag har rätt att tala med människorna här, och de har rätt att lyssna om de vill. Varför inte säga till folk att de inte behöver öppna om de inte vill lyssna, för då går vi vidare och besöker nästa?’

Prästen vände sig då till folkskaran och sade: ’Tar de här människorna ett steg framåt till, kan ni lita på att jag lämnar den här staden!’ Då var det flera av dem som lyssnade som uppmanade oss att fortsätta med vårt arbete, och de lovade att de skulle ställa upp på vår sida mot prästen. Men eftersom vi inte ville ställa till bråk, beslöt vi att vi borde ge oss i väg därifrån och komma tillbaka en annan dag.”

Tillbaka till San Antonio

”När vi såg att denne präst som sprutade eld hade flyttat till den här staden, beslöt vi att vi skulle besöka den andra staden, San Antonio, igen”, fortsätter syster Raunholm. ”Vi hann inte göra många besök förrän kyrkklockorna började ringa och flera kvinnor började samlas på gatorna med käppar och sopkvastar i händerna. Vi blev inbjudna på ett ställe, och medan vi talade, knackade det hårt på dörren. Det var polischefen. Han uppmanade oss att lämna staden och sade: ’Ni vet vad som hände i Atuntaqui, och ni vet att ni inte behöver komma hit, eftersom vi redan är kristna.’ Jag frågade honom om han trodde att sanna kristna kunde komma emot människor med käppar i händerna. Jag föreslog att han skulle gå ut och uppmana dem att gå hem. Han sade att han skulle försöka, men han kom tillbaka nästan på en gång och sade att de inte lyssnade på honom.

En annan man bad oss då komma hem till honom för att tala med hans familj, och han gjorde oss sällskap dit. Medan vi satt där inne, hörde vi att det knackade på dörren igen, och det visade sig vara poliser som då var utrustade med skjutvapen. De hade kallats dit från Ibarra av polischefen. De sade: ’Vi har hört om era problem. Ni kan fortsätta att gå från hus till hus. Vi skall följa med bakom er.’ Vi tackade för deras vänlighet och föreslog att vi skulle besöka prästen, eftersom det var han som låg bakom det hela.”

Polisen gick med på förslaget, och därefter hade våra systrar inte längre några problem med att vittna i staden San Antonio.

[Bild på sidan 220]

Unn Raunholm blev sänd som missionär till Ecuador år 1958