Är det möjligt att uppnå kristen enhet?

KRISTENHETEN är ett söndrat hus. Dess medlemskader, som beräknas uppgå till över 1,5 miljarder människor, är uppdelad i katolska, ortodoxa, protestantiska och andra kyrkor och samfund, som alla påstår sig vara kristna. Många uppriktiga människor undrar om kristen enhet någonsin kommer att bli verklighet.

I ett dokument från andra Vatikankonsiliet beklagar man den religiösa splittringen och säger: ”Alla säger sig vara Herrens lärjungar, men deras trosuppfattningar går isär och de går skilda vägar, som om Kristus själv vore delad (jfr 1 Kor. 1:13). Denna oenighet står utan tvivel i öppen strid med Kristi vilja, utgör en stötesten för världen och inverkar menligt på vårt allra heligaste uppdrag att förkunna de goda nyheterna för varje levande varelse.”

Katolska kyrkan och den kristna enheten

Katolska kyrkan, som gör anspråk på att omfatta omkring hälften av alla medlemmar i kristenheten, har sin egen uppfattning om kristen enhet. Vid sekelskiftet bildades olika ”böneunioner”, bland andra Archconfraternity of Our Lady of Compassion for the Return of England to the Catholic Faith (Vår nådiga Frus brödraskap för Englands återvändande till den katolska tron), Pious Union of Prayer to Our Lady of Compassion for the Conversion of Heretics (Vår nådiga Frus fromma böneunion för omvändande av kättare) och Archconfraternity of Prayers and Good Works for the Reunion of the Eastern Schismatics with the Church (Bönens och de goda gärningarnas brödraskap för Österns schismatikers återförening med Kyrkan).

På initiativ av en anglikansk präst som konverterat till katolicismen instiftades år 1908 en årligen återkommande katolsk bönevecka (18—25 januari) ”för de separerade brödernas omvändelse och återvändande”. Den kom senare att kallas Böneveckan för kristen enhet, en anordning som Världskyrkorådet har stött sedan början av 1950-talet.

I det katolska verket The Documents of Vatican II sägs det: ”I januari varje år har romerska katoliker sedan många decennier tillbaka framburit böner i åtta dagar för kyrkans enhet. Fram till år 1959 var den genomgående tanken bakom dessa bönedagar, som inföll 18—25 januari, att man hoppades att protestanterna skulle ’återvända’ till den enda sanna kyrkan och att den ortodoxa schismen skulle upphöra.”

Åstadkom andra Vatikankonsiliet några väsentliga förändringar i katolska kyrkans syn på kristen enhet? Påven Johannes XXIII:s efterträdare, Paul VI, stadfäste konsiliedokumentet Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, där det sägs: ”Hon är denna enda Kristi Kyrka, som vi i trosbekännelsen bekänner som den ena, heliga, katolska och apostoliska. ... Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan, som leds av Petrus’ efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.”

Katolska kyrkans uppfattning om kristen enhet har således inte förändrats i någon större utsträckning. Den syn som andra Vatikankonsiliet gav uttryck åt innebär i själva verket att de ”element av helgelse och sanning” som kan finnas utanför katolska kyrkan i själva verket tillhör henne, och därför, som det sägs i Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, ”utgör en impuls till den katolska enheten”.

Kvalificerade att främja enheten?

Vad kan då sägas om katolska kyrkans ofta upprepade bedyrande att den är ”den ena, heliga, katolska och apostoliska” kyrkan? För det första måste man konstatera att den senaste tidens schism mellan kyrkan och traditionalistiska katoliker under ledning av ärkebiskop Lefebvre, för att inte tala om den öppet upproriska inställning som hundratals katolska teologer lägger i dagen, vederlägger kyrkans påstående att vara en ”enda”.a

För det andra visar katolska kyrkans historia, med dess antisemitism, dess tortyr av ”kättare”, dess främjande av ”heliga krig” och dess inblandning i politik och smutsiga ekonomiska skandaler, att den är långt ifrån helig.

För det tredje har den romerska kyrkan knappast fog för påståendet att den är ”katolsk” eller ”allmännelig”, eftersom den omfattar endast hälften av dem som påstår sig vara kristna, dvs. cirka 15 procent av världens befolkning.

Slutligen ger varken historiska fakta, påvedömets meritlista eller det överdåd, den omoraliskhet och det politiska engagemang som kännetecknat många katolska präster belägg för kyrkans anspråk på att vara ”apostolisk”. Katolska kyrkan befinner sig således ingalunda i den ställningen att den kan påstå sig vara en samlingspunkt för sann kristen enhet.

Världsrådet och enheten

Kyrkornas världsråd omfattar mer än 300 protestantiska och ortodoxa kyrkor med sammanlagt över 400 miljoner medlemmar i mer än 100 länder. Rådets syfte är att verka för ”den grundläggande enheten i Kristi kyrka och att för kyrkorna framhålla förpliktelsen att ådagalägga denna enhet samt dess stora vikt för evangeliseringsarbetet”. Har då Kyrkornas världsråd större möjlighet att åstadkomma sann kristen enhet än romersk-katolska kyrkan?

På vilken grundval hoppas Kyrkornas världsråd kunna ena de kristna? Ett uppslagsverk förklarar: ”Kyrkornas världsråd. ... Medlemskyrkorna är på det hela taget överens om att splittringen bland de kristna är i strid med Guds vilja och ett allvarligt hinder för icke-kristna att anamma kristendomen. ... Man har kommit till allt starkare övertygelse om att enheten måste vara grundad på sanning.” Vad är då den grundläggande sanning som de över 300 medlemskyrkorna i Kyrkornas världsråd omfattar?

Den ursprungliga grundvalen för medlemskap i Kyrkornas världsråd, såsom den uttrycktes år 1948, ansågs av somliga kyrkor inte vara tillräckligt trinitarisk. År 1961 modifierades därför den bekännelse som utgör grundvalen för medlemskap och fick följande lydelse: ”Kyrkornas världsråd är en gemenskap av kyrkor, vilka bekänna sig till vår Herre Jesus Kristus såsom Gud och Frälsare i enlighet med Skriften och som därför tillsammans söka förverkliga sin gemensamma kallelse till ära för en enda Gud, Fader, Son och Helig Ande.” — Kursiverat av oss.

Denna deklaration är i sig själv en motsägelse. Varför det? Därför att tron på ”en enda Gud, Fader, Son och Helig Ande”, inte är ”i enlighet med Skriften”. The Encyclopedia of Religion förklarar: ”Dagens teologer är ense om att treenighetsläran inte förekommer i den hebreiska bibeln.” Det sägs vidare i The New International Dictionary of New Testament Theology: ”I urkristendomen fanns ingen uttrycklig lära om treenigheten.” The New Encyclopædia Britannica konstaterar också: ”Varken ordet treenighet eller den uttryckliga läran som sådan förekommer i Nya testamentet, inte heller tänkte Jesus och hans efterföljare motsäga det som i Gamla testamentet på hebreiska kallas shema: ’Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en’ (5 Mos. 6:4).”

Dessutom har Kyrkornas världsråd kommit att bli djupt engagerat i politiska stridigheter. Det har till exempel gett ekonomiskt bistånd till väpnade befrielserörelser. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Sympatiserandet med olika revolutionära rörelser från Världskyrkorådets sida har väckt kritik från somliga medlemskyrkor.” Okristet politiskt engagemang kan inte åstadkomma sann kristen enhet, lika lite som en obiblisk läromässig grundval.

Sann enhet är möjlig

Intressant nog framhåller det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis (1989) att ekumenikens syfte är ”att återge den splittrade kristna familjen en djupgående och uppenbar enhet, i harmoni med Jesu läror. ... Genom att iaktta hur de kristna älskar varandra skulle icke-kristna komma till tro och ansluta sig till kyrkan, en förebild av den nya värld där tjänst för Gud, rättfärdighet och frid kommer att bli de ledande principerna, vilket förutsagts och åskådliggjorts av Kristus. ... Det är värt att lägga märke till att ... Hebréerbrevet (II, 5) talar om den ’oi·kou·mé·ne [bebodda jord] som skall komma’ och därigenom understryker att det kristna hoppet inte gäller en icke-sinnlig, andlig värld, utan att den nuvarande bebodda världen [jorden] försonats med sin Skapare.”

Fler och fler medlemmar i kristenhetens kyrkor börjar nu inse att deras kyrkas läror inte är i harmoni med Jesu läror. De konstaterar med skam att medlemmarna av deras religion inte älskar varandra. Många av dem har emellertid funnit en familj av kristna som präglas av verklig endräkt och lagt märke till hur dessa älskar varandra. Ja, de har funnit sann kristen enhet och ett fast hopp inom Jehovas vittnens världsomfattande familj.

Följden har blivit att miljoner människor som tidigare varit medlemmar i kristenhetens kyrkor nu har satt sitt hopp till Guds nya, enade värld, där tjänst för Gud, rättfärdighet och frid kommer att bli de ledande principerna.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 11]

Många människor har funnit en global familj av kristna som redan är förenade

[Bild på sidan 10]

Detta monument vid Kyrkornas världsråds högkvarter i Genève symboliserar deras böner om religiös enhet, som hittills blivit obesvarade