Mary kände en önskan att kärleksfullt hjälpa den som kanske hade felat och att skydda Jehovas organisations renhet, i det hon kom ihåg Ordspråksboken 14:25: ”Ett sannfärdigt vittne räddar liv, men den som främjar lögn, han är full av svek.”

Mary var en aning ängslig för de juridiska aspekterna, men hon ansåg att i den här situationen borde bibelns principer väga tyngre än kravet att slå vakt om de medicinska handlingarnas hemlighållande. Systern skulle säkert inte bli harmsen och försöka ge igen genom att vålla henne svårigheter, resonerade hon. När Mary hade analyserat alla för henne tillgängliga fakta, bestämde hon sig därför plikttroget för att detta var en tid att ”tala”, inte att ”tiga”.

Nu ställdes Mary inför ytterligare en fråga: Med vem skulle hon tala, och hur kunde hon göra det diskret? Hon kunde gå direkt till de äldste, men hon bestämde sig för att först gå enskilt till systern. Detta var ett kärleksfullt tillvägagångssätt. Mary tänkte att denna, mot vilken någon misstanke riktades, skulle välkomna tillfället att få klargöra saker och ting eller, om hon var skyldig, bekräfta misstanken. Om systern redan hade talat med de äldste om saken, skulle hon troligtvis säga det, och Mary skulle inte behöva driva saken vidare. Mary tänkte att om systern hade underkastat sig en abort och inte hade bekänt denna allvarliga överträdelse mot Guds lag, skulle hon uppmuntra henne att göra detta. Sedan skulle de äldste kunna hjälpa henne i överensstämmelse med Jakob 5:13—20. Lyckligtvis utvecklade det sig också så. Mary fann att systern hade underkastat sig en abort under mycken press och därför att hon varit andligen svag. Skam och fruktan hade fått henne att dölja sin synd, men hon var glad över att få hjälp från de äldste att återvinna sin andliga hälsa.

Om Mary först hade rapporterat till äldstekretsen, skulle dess medlemmar ha ställts inför ett liknande avgörande. Hur skulle de behandla förtroliga upplysningar, som de hade fått del av? De skulle ha behövt fatta ett beslut som grundade sig på vad de ansåg att Jehova och hans ord krävde av dem som herdar för hjorden. Om rapporten inbegrep en döpt kristen, som var aktivt förbunden med församlingen, skulle de ha behövt väga bevisen på samma sätt som Mary gjorde för att avgöra om de skulle gå vidare. Om de kom till den slutsatsen att det var stor sannolikhet för att ett tillstånd av ”surdeg” existerade i församlingen, skulle de kanske ha valt att tillsätta en dömande kommitté för att undersöka saken. (Galaterna 5:9, 10)

[Bild på sidan 15]

Det är det rätta och kärleksfulla handlingssättet att uppmuntra ett felande vittne att tala med de äldste och vara förvissad om att de kommer att behandla problemet vänligt och förstående