”Ett av naturens mästerverk”
SÅ BESKRIVER en sydafrikansk forskare snabeln på en elefant. Med hjälp av detta långsmala, benlösa muskelknippe kan elefanten suga upp fyra liter vatten och därefter spruta in det i munnen. Utan den förmågan skulle detta stora djur med mycken möda behöva gå ner på knä varje gång det skall dricka. Med hjälp av snabeln intar det också dagligen 230 kilo foder eller mer. Följaktligen riskerar elefanter att svälta, om denna livsviktiga kroppsdel blir allvarligt skadad.
Snabeln används på många andra sätt, till exempel till att trumpeta varningssignaler, smeka en unge eller daska till den när den är olydig. Ägaren använder den ofta till att spruta vatten eller dy över sig. Varför dy? Antagligen för att skydda huden mot hetta och insekter. Vet du varför elefanten ibland höjer upp snabeln i luften som ett periskop? Jo, för att känna på vindriktningen eller vädra lukten av en eventuell inkräktare. Så förutom att vara ett fint känselorgan är denna mångsidiga kroppsdel också en förlängning av nosen. Den nu avlidne Jim Williams berättar i sin bok Elephant Bill om några intressanta sätt som elefanten använder sin snabel på:
”Om han inte med snabeln kan nå en viss kroppsdel som kliar, gnider han sig inte nödvändigtvis mot ett träd. Han kan ta upp en lång kvist och klia sig ordentligt med den i stället. Om kvisten inte är tillräckligt lång, letar han rätt på en som är det.
Om han rycker upp lite gräs och får upp det med rötterna fulla av jord, slår han det mot foten tills all jord är borta. Eller, om det finns vatten i närheten, så sköljer han det rent innan han stoppar det i munnen.”
I över 20 år arbetade Williams som veterinär i Burma och botade elefanter som tränats att forsla timmer i teakskogarna. Men ibland misslyckades han med att gömma läkemedel i en sjuk elefants mat. Williams förklarade att det berodde på att den med snabelns hjälp kan ”plocka ut ett piller (av samma storlek som en aspirintablett) som gömts i en kricketbollstor tamarindfrukt och göra det med ett uttryck som om han ville säga: ’Mig lurar du inte.’”
Han fortsätter: ”Elefanter kan också ta loss en tätt klängande klätterväxt, exempelvis murgröna, från ett träd med mycket större skicklighet än en människa skulle kunna göra med båda händerna. Detta beror på att elefanten besitter en överlägsen känslighet i snabeln.”
Så nästa gång du ser en elefant i ett naturreservat eller zoo, varför då inte göra som dr Gerrie de Graaff föreslår i den afrikanska naturtidskriften Custos: ”Betrakta djuret med den djupa vördnad och respekt det förtjänar, och tillåt dig någon gång att fundera över och iaktta ett av naturens mästerverk i aktion — elefantens snabel.” Ställ dig därefter frågan: ”Vem bör få äran för en sådan synnerligen mångsidig kroppsdel?” Bibelns svar på den frågan är att Jehova Gud gjorde ”de vilda djuren, efter deras arter”, och att han ”såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. — 1 Moseboken 1:25, 31.